”Kom inte och snacka här” :)

-   Du har ju vänt tidningen fel!
-   Det har jag INTE – den var sådan, när jag köpte den!

 

God Jul!

Domkyrkans julkrubba 2017.
Småfigurerna har placerats i bakgrunden - för att inte fresta den "långfingarade". 

Vilket är torget?

Att staden är Lund – är nog ingen vågad gissning; med tanke på det ”forrvenne” (oreda, röra) som råder i stora delar av staden. Har kommunen den minsta anledning att gräva – så gräver man, och har man ingen anledning – så gräver man ändå (för att travestera ett gammalt omdöme om ”hinpigan”)!

Arbetena just här syftar bland annat till att åstadkomma en rymligare hållplats för stadsbussarna – och det var behövligt. 

Visste du - att?

När en älg badar, blir den ren!
 



…”vad tiden lider”…

Denna ordvändning fanns med i en av mina kommentarer häromdagen – och nu tänkte jag förkorta tidens lidande med att redan nu avslöja tjuvproppens utseende och egenskaper. Prylen var mycket vanlig i min barndom – och nedan visat exemplar (mitt eget arvegods) är förmodligen minst lika gammalt som jag själv. Detta elkontaktdon kom till långt före S-märkningskraven – och skulle med all säkerhet inte ha passerat det nålsögat. Men det var en mycket användbar tingest i praktiken – och förnuftigt hanterad, var den nog inte så farlig.

Den uppenbara användningen var, när det saknades vägguttag i ett utrymme - men det fanns en lamparmatur (till exempel en taklampa med glödlampsockel). Då skruvade man bara loss själva glödlampan – och skruvade dit tjuvproppen (den utvändigt gängade änden vid tumgreppet på bilden) i dess ställe. Och vips hade man två ”vägguttag” - och en sockel (andra tjuvproppänden med invändig gänga) att skruva in glödlampan i. Den riktigt fyndige kunde således åstadkomma väldigt många eluttag genom att serieskruva tjuvpropp i tjuvpropp o s v. 
I modern tid har jag nog bara använt tjuvproppen vid rumstapetsering; då man oftast låter taklampan vara fri – men kanske har gjort vägguttagen otillgängliga. Kontakthålen var stela (icke-fjädrande) och förutsatte den gamla typen av stickproppar; där kontaktstiften i stället var fjädrande (kluvna på längden). 

Årets julgran …

är redan införskaffad, ”nätad” och hemkörd från ett lokalt försäljningsställe.

Annorlunda kunde det definitivt vara förr i tiden. Det var en höjdare att få följa med morfar ut i skogen och hugga sin gran där. Oftast passade man också på att ta med sig lite löst granris hem. Yxa och såg – och så sparkstöttingen (ingen bil inte) var allt man behövde bringa med sig (plus varma kläder förstås). På den tiden fanns det ju alltid snö med skare på frusen mark – såhär nära jul. :) 

Källsortering!

Grävskopan med sin förare syns här riva delar av den yttre ”miljön” - vid sidan av studentboendet Sparta och ICA-Tuna. Inte mig emot; dessa ”stallage” har verkligen inte varit förskönande för området. Sparta-husen i sig har jag alltid tyckt om – med sin säreget enkla (spartanska) och rätvinkliga stil, men ”kringkramset” får man gärna ta bort!

Lägg märke till hur rivningsmaterialet blir uppdelat i prydliga högar – redan vid ”källan”.  

Här ska gjutas hela natten – och lite till!

Nätupplagan av SDS uppger ikväll, att själva gjutningsarbetet för färdigställandet av E22-ans nya motorvägsbro – över Sölvegatan med sin spårvägslinje – just nu påbörjas; och måste fortgå kontinuerligt i 24 timmar för att den vibrationsfria betongen skall kunna portioneras ut i rätt takt. En fullastad betongbil var tionde minut på Sandbyvägen är vad som förväntas. Nog kommer det att höras här också! 
För ett par veckor sedan fotodokumenterade jag spårvägsarbetets framskridande här i Lund – och arbetsplatsen för färdigställandet av sagda bros gjutformar såg då ut såhär.

Bron blir Sveriges hittills största (och tyngsta) brokonstruktion – som byggs så nära slutplaceringen, att den kommer att kunna ”knuffas” på plats (efter att befintlig gammal bro rivits).

Hela spektaklet får mig att tänka på, när vi själva hemma på gården skulle gjuta väggar till en större ensilage-grav. Hela familjen hjälptes åt – vi började tidigt en sommarmorgon och var inte klara förrän efter mörkrets inbrott. Jag hade själv fått förtroendet att spika upp gjutformarna – och därmed också ”räkna fram” lämpliga dimensioner och släppvinklar med mera för väggarnas tillräckliga hållfasthet.
Under själva gjutningsarbetet var min uppgift att blanda all betong; visserligen med hjälp av en så kallad ”brocka” – men det var ett jättetungt arbete – utan uppehåll och vila (under säkert 15 timmar) annat än för det nödvändiga matintaget! Själv var jag nog i 17-årsåldern – och mina deltagande bröder var ju ännu yngre; men likväl tappert kämpande – ända tills allt jobb var klart.
(Dagens betongarbetare vid nya E22-bron har det nog inte lika slitsamt.) 


Nej – det är inte hägern!

Men vad är det för en fågel som luftar vingarna här?

Det kan tilläggas, att vare sig gräsänderna eller sothönsen tycktes oroade av den lite större fågelns närvaro. 

Här lyser flitens lampa!

Det lät som i en tomteverkstad – med rytmiska klapp-klapp-klapp i ett kör, när dessa lindblomsgrönklädda ”tomtars” flitiga händer återsatte alla gatstenarna på plats igen.

Snart är så hela huvudgatsträckningen tvärs genom centrala Lund (söder/norr) klar - efter ett omfattande arbete med den speciella cykelbanan längs östersidan. Klokt nog – har man passat på, att göra andra förnyelse- och reparationsarbeten samtidigt, när gatan ändå varit fullständigt upp-och-nervänd under lång tid. 

Jo – visst var det i Tomelilla det hände

Häromdagen kom ju en kommentar in på ämnet velocipeder – och jag hade för mig, att nytillverkning av höghjulsvarianten hade startats upp av en entusiast i Tomelilla. I dagens SDS bekräftas detta.

Fabrikören nämner om svårigheterna; att såväl ta sig upp på som kliva ner från cykeln - innebär stor konst med mycket bakomliggande träning. Detta får mig att tänka på min första cykel – som bysmeden hade plockat ihop av diverse delar från en mängd olika fabrikat; en sorts pyttipanna som såg lite udda ut i sina proportioner. Från smeden och hem var det ungefär tre kilometer. Smeden hjälpte mig upp i sadeln – och just då tänkte jag inte på, hur jag skulle kunna kliva av cykeln utan att falla. Men det hade jag ju gått om tid att klura ut under hemfärden. Lyckligtvis hade vi vårt ”kanneboor” (bord för mjölkkannorna) stående hemma på gården, så där kunde jag landa till och kliva av på ett stilfullt sätt. 

Ännu mer om spårvägsarbetet i Lund

Jodå – idag ”vågade” jag mig ända ut till ESS; och det som kanske skall bli ändstationen där. Det var väldigt lerigt därute, kan jag säga. Fast det var inte där som den utlovade bilden på provisoriskt utlagd spårvägsräls gick att ta; nej det var i början på nylagda Brunnshögsgatan – precis på Solbjershöjden (Lunds högsta punkt).

Rälsen har lagts på en bädd av förformade armeringsjärn i en gul ränna – som i slutfasen kommer att fyllas med betong och vallas in av grov makadam, om jag förstått saken rätt. 

RSS 2.0