Nu är det nog nära?

Vid det här laget behöver jag väl inte berätta varifrån motivet är hämtat? Motljuset var lite vänligare än vanligt denna lördag – och man hade (avsiktligt eller inte) lämnat en liten undanskymd öppning i staketet runt byggarbetsplatsen. Kanske var den ämnad för mig; som flitig följare av utvecklingen där? (OK – jag tog bara ett par steg in.)

Anläggningsarbetet utanför ser mycket prydligt och fint ut – tycker jag. 

På tal om frisyrer

En busschaufför i småländska Eksjö berättade följande historia om en prästfamilj som begåvats med många barn. Detta var på den tiden då alla frisersalonger – åtminstone i Småland – också hade lördagsöppet. 
För denna familj skulle alltså klippning på salong innebära avsevärda årliga kostnader, vilket den ”ekonomiska” prästen till varje pris ville undvika. Lösningen blev alltså, att han själv klippte alla sina barn hemma. Men han gjorde det ALLTID PÅ EN LÖRDAG! Kan ni förstå varför?

Bilden ovan har ingenting med prästfamiljen i Småland att göra; men visar ett frisyrmode – det gör den!

I Boden finns en gul & svart skata!

Jo så lär det vara; om man får tro P4 Extra - och en sanningssägare från orten, som tagit detta foto i sin trädgård där.
 

Infrastrukturavgift - vad tusan är det?

Jo det kostade 5 SEK att köra på den nya motorvägsbron utanför Motala. Detta kan näppeligen vara särskilt inkomstbringande för Transportstyrelsen; administrationen kring att sända ut en pappersfaktura för ett belopp ”mindre än vad den billigaste kolan kostar” förtar väl hela behållningen för denna myndighet?

Vår katt Knut hade en gång liknande tankar på broavgift i trädgården, men insåg ”problematiken” – och satte sig i stället själv direkt på plats för att hantera situationen utan omkostnader. 

Gurkor!

Såhär kan hemmaodlade gurkor se ut. En av sönerna gav oss två egenhändigt (från frö) uppdrivna gurkplantor i våras – och nu börjar man kunna skörda dem här i vårt trädgårdsland.

Kanske blir de inlagda som saltgurka? 

Tomelilla marknad igår!

En lagom stor marknad – tycker nog många besökare; även jag. Men som på alla marknader numera; några direkta nyheter ser man inte. Det enda traditionella jag numera håller fast vid från dessa tillställningar är – att köpa marknadskarameller. Fast Mutter Malla var naturligtvis där med sitt dragspel - och en cigarr i munnen!

Och då köper man helst från ståndet som Markaryds ”karamellkokeri” finns i. Det lär vara 5:e generationen – i rakt nedstigande led – som driver verksamheten nu. Själv minns jag deras goda karameller från tidig barndom!
Varför godiset här hos oss hamnat i en glasburk med låsbart lock – vet jag inte. :) 

Tidigare än vanligt?

Rönnbären tycks redan vara ätmogna - för fåglarna! Och körsbärssäsongen är ändå inte över? 
 

Sommarmoln i söderläge

Högtryck, soligt och varmt!
Rönnbären börjar mogna, men körsbären är redan övermogna.

Gillar ni också dessa blå nyanser?

Ni tycker kanske inte alls, att detta är nyanser av blått; utan av någon annan grundfärg? Det vore intressant att få reda på, tycker jag.

Skriv gärna vad DU ser för färger – alla kommentarer är lika välkomna. Tyvärr har jag själv tappat bort vad denna blomma heter; vi har så många olika arter i trädgården. Fast naturligtvis hade jag kunnat fråga Bodil – trädgårdsexperten i familjen. 

"En säker arbetsplats" -

men vilken?
 

Tystnad …

är ledordet för den pågående konstutställningen nere i domkyrkans krypta. I sin enkelhet tycker jag, att dessa tolv massiva träklossar i dunklet - i en regelbunden uppställning på golvet där - var utställningens enda begivenhet!

 

Resultatet blev såhär!

Nu hänger den där; min digitaliserade flamskvävnad med tidigare omtalad träring som ram.

Motivet i tavlan är alltså inget fotografi av mors 90 år gamla flamskvävnad. Nej - jag gjorde det (mest på skoj till en början) med hjälp av datorritprogrammet PAINT och valde ut ett litet mittparti av originalet för digitaliseringen. En svårighet var sedan att printa ut resultatet på fotopapper med vår färgskrivare; eftersom ramen (min träring) medgav ett större format, än skrivaren kunde hantera odelat. (Att ramen - som är helt cirkulär - ser lite oval ut, beror på fotoperspektivet!)

Från ”bullbana” (boule) till bollbana.

Härintill anlades för några år sedan en boule-bana. Tanken var såklart att mängder av pensionärer skulle finna nöje i detta. Men tji fick parkförvaltningen; de sista åren har här inte synts till några sådana överhuvudtaget – och inga andra heller förresten. 
Men nu vill man flörta med andra åldersgrupper och har gjort om plätten till en sandfylld oas för utövande av modernare bollsporter. Målburar och höga skyddsnät finns på plats – och stället har redan haft många sportutövare; ser trevligt ut.

Kan väl tänka mig att områdets katter också är lyckliga över denna oändligt stora sandtoalett. :) 

Jo – varför det säger: ”dunk, dunk, dunk”!

Gatans körbana vid Stortorget räcker helt enkelt inte till för att härbärgera både den stora mobilkranen vid Gleerups hörna och de passerande stadsbussarna samtidigt. Man har helt enkelt behövt att ta en del av själva torget i anspråk.

Och för att inte stensättningen där skall bli alldeles nertryckt och fördärvad av de tunga bussarna, har man lagt dit en lång rad av skyddande stora stålplåtsplattor längs torgkanten. Det är de plattorna som ger upphov till dunket. 

Det säger: dunk, dunk, dunk, …

varje gång en buss kör förbi på gatan vid Stortorget. Man har lagt ut stora massiva plåtsjok för att skydda gatan; modellen ett par nummer grövre än väggbeklädnaden på ny Skissernas museum (se föregående inlägg). Vadan denna plötsliga förkärlek för rostiga stålplåtar i stan? Jag skall försöka ta reda på det imorgon – vad det gäller platsen här, där en av – som det verkar – världens största mobila lyftkranar intagit position vid ombygget av Gleerupshuset. Kranarmens lyftkolv går sannerligen inte av för hackor! Ända från Karlshamn har detta monster färdats på sina 10 jättehjul. 

 

Samma jäkla motljus som vanligt!

Att det aldrig kan vara lite skugga, precis när vi passerar förbi här! Hursomhelst – nu har man börjat planera Skissernas nya utemiljö lite också. Tillbyggets vänstra del (österut) är en entréhall och den lite lägre delen västerut blir restaurang; ser helt OK ut så långt – tycker jag. 

 

Vilken är sången?

Ibland påminns man på facebook om gamla inlägg. Nästan alltid hoppar jag förbi detta, men nu var det ju länge sedan en bildgåta fanns på min blogg. Så vilken låt illustrerar följande parbild?

Om du vill kolla ditt svar så klicka på länken: https://www.youtube.com/watch?v=a5vTE6XPTCY
Var detta för lätt?

Singing Honeyeater

Det finns totalt 150 arter i världen av denna fågelfamilj - varav hälften i Australien! ”Infödingarna” vittnar om att nektardieten inte sällan leder till allmän bångstyrighet och busigt beteende (”rambunctious behaviour”) hos fågeln – förutom all intensivt karismatisk skönsång naturligtvis

Bra fågelbilder (likt denna) som tagits av amatörer – oberoende av varifrån på klotet – har en given plats på min blogg. (Det har ni säkert förstått.) 

Träd fulla av bär!

Körsbären är definitivt ätmogna nu – synd bara, att de bästa bären sitter högre och högre upp för varje år som går.

 




Ytterligare ett Ystad-minne – mitt blogginlägg nummer 1300!

Bli inte förvånade om ni inte kan identifiera denna numera blåmålade envåningsfastighet i Ystad – nära Österportstorg. En gång i tiden var det stadens Folkets Hus, vars lokaler läroverket hade fått hyra under någon tid runt 1960. I vart fall gällde det läsåret 1959/60, då detta var min och min klass klassrum under gymnasietidens första ring.

Eftersom jag hade utsetts till klassens ordningsman, stod jag ofta och höll upp ytterdörren där för kommande lektions lärare, medan min kvinnliga kollega i samma stund fattat posto inomhus framme vid katedern. Speciellt en av lärarna höll mycket hårt på denna rutin; det förstod man sannerligen utan att ifrågasätta! 
Läget betraktades nog som lite avsides huvudbyggnaderna vid torgets norra sida, men å andra sidan var läget förträffligt nära två av de mest frekventerade lunchställena för skolans elever; Österportsbaren och Centrumbaren. Ingen av oss behövde någonsin ställa sig i någon längre lunchkö. Oftast kunde man vara på plats innan det ens hade hunnit ringa färdigt till rast. Det senare var dock tyvärr aldrig tillämpligt för klassens ordningskvinna/-man. 
Lite kuriosa är, att båda matställena erbjöd barhäften till ett pris av 9 SEK (!) för 10 ”halvmiddag-ar”; d v s man för den summan kunde äta lunch i två hela veckor – och dessutom ha en hel krona över för att dryga ut veckopengen! (Oftast hade man ju fått med sig en hel tia hemifrån för att köpa nytt barhäfte.) Jag minns, att en av mina favoriträtter på Centrumbaren var: ”Köttstuvning i potatisrand”. En av servitriserna där var en snäll lite äldre Baldringe-tös som jag kände väl. 

Ett Ystad-minne!

Följande två blogginlägg kommer att vara mina inlägg som avslutar ”1200-talet”. Båda handlar om händelser i Ystad som har runt 55 år på nacken. Så håll tillgodo med det första; blogginlägg nummer 1299! 
Detta gamla fina gatuhus på Östergatan 27 i Ystad (alldeles nytagen bild nedan) är platsen som rymmer en speciell historia. På andra våningen här bodde nämligen min sista pianolärarinna (jag hade haft en i Tomelilla förut). Denna Ystad-dam var alltid vänlig och snäll. Problemet var bara, att jag väldigt ofta inte hade haft tid att öva tillräckligt mycket på hemläxorna (etyderna e t c) för att, det skulle kännas bra för egen del. Men kolla nu den gröna porten till vänster i bilden nedan.

Den var till oväntad ”hjälp” vid ett par sådana tillfällen. Den hade en tendens på den tiden att ”ballna”/gripa (i stort sett omöjlig att öppna) vid fuktig väderlek. Då tyckte jag med gott samvete kunna låta mig utebli från pianolektionen – med hänvisning till att dörren uppenbarligen varit låst (även om den egentligen bara var trögöppnad). 
Mina föräldrar fick då det tvivelaktiga nöjet att efteråt telefonledes meddela pianoläraren detta. Vad de och pianotanten egentligen tänkte om detta kan jag bara ana, men jag blev glad och kunde ta mig hem långt tidigare än annars skulle ha varit fallet. Betänk att detta var på lördagseftermiddagar då alla andra läroverkselever redan till lunch hade fått påbörja sin helgledighet!

Kamouflage!

Ser ni de två grodorna (arten Ätlig groda – grön till färgen) i bilden nedan? 

Dammen här intill rymmer inte bara ett antal fina gröna grodor – just nu är hela vattenytan täckt av grön växtlighet. Grodorna drar nytta av detta i den meningen, att de efter varje dyk får med sig en massa grönt som täcker och kamouflerar deras kroppar vid uppesittande. Smart! 

Minns ni min träring – och frågan om lämplig användning?

Nu har jag bestämt mig (tror jag); den skall bli en tavelram bärande en digitaliserad flamskvävnad – tagen efter en originalbonad som min mor gjorde för snart 90 år sedan.

 Det vävda originalet är naturligtvis många klasser bättre! 

Det här var oväntat!

Åtminstone för mig – därmed inte sagt, att jag tycker illa om det. Tillbyggnaden vid Skissernas har nu försetts med en ytterväggbeklädnad av solid ytbehandlad plan järnplåt!

Måhända är det samma arkitekt som skapat den nya strand-/hamnpromenaden utanför hotell Svea i Simrishamn? Där tycks man också vara förtjust i tung pansarplåt. Är detta – i båda fallen - kanske hämtat ur materialrestlagret från det sedan länge nedlagda skeppsvarvet Kockums i Malmö? 

För den trötta Lundagårdsvandraren?

Är detta verkligen sant; en orange ställning med två (för dagen) väldigt blöta hängmattor – mitt i Lundagårdsparken. Bilden är tagen från professorsgången; till vänster syns Kungshusets entréportal och i bakgrunden skymtar AF-borgen.

Jo – det är verkligen sant, men frågan är vem/vad som ligger bakom; är det studenternas skämtlynne eller stadens styrandes omsorgskänslor? 

RSS 2.0