Rufous Fantail

Den här färggranna pippin finns inte i Sverige. Men om så hade varit fallet; vad vore då ett lämpligt namn?

Rufous Fantail är en inhemsk art i norra och östra Australien. De par som häckar så långt sydöst ut som i Victoria - flyttar norrut under vinterhalvåret. 

Tips på resmål

Kanske lite väl långväga resmålsförslag – men mycket väl värt att förverkliga. Till exempel ”de tolv apostlarna” vid ett kustavsnitt av Great Ocean Road söder om Melbourne i Australien.

Kolla också på detta förslag till endagsutflykt i närheten av Melbourne. (Janine och Roger är våra vänner därnere.)

https://www.facebook.com/106519026494/videos/vb.106519026494/10153577076071495/?type=2&theater&notif_t=like

 

 


Nytt stenparti i Botan.

Anläggningen är speciell i så måtto, att den helt och hållet är uppbyggd av kalksten. Det är en väldigt ljus bergart som sannolikt härrör från en tid om cirka 400 miljoner år tillbaka.

Bergartstypen som sådan kallas sedimentär och har bildats efter att kalkbaserade avlagringar utsatts för mycket högt tryck. I Botan-fallet hämtade man kalkstenen från Danmark, men även under Skånes sydvästra delar dominerar kalksten berggrunden.
En bergart byggs upp av ett antal mineraltyper, som i sin tur består av grundämnen. Med andra ord så blir kedjan i det här fallet: kalk/kalcium (grundämne Ca), kalcit/kalciumkarbonat (mineral CaCO3), slutligen kalksten (högt tryck).
Grundursprunget till all denna kalk är mestadels fossila rester av kalkrika organismer; till exempel "skelettdelar" av vattenlevande smådjur - som musslor, snäckor, bläckfiskar med flera. 

Kakaduor tillhör familjen papegojfåglar.

Här är en alldeles nytagen bild från tropiska norra Australien. Detta är en ”Palm Cockatoo” - en mysig fågel som också lever vilt på Nya Guinea; en övärld som en gång i gammal geologisk tid landmässigt hängde ihop med Australien. 

 

48 stoppskruvar tillverkade!

Nåja – utgående ifrån 1-meters gängade metallstavar var jobbet överkomligt. Alla skruvarna sitter nu på plats (fixerande var sitt borstknippe) och de 8 borstsektionerna är återmonterade på borstaxeln. Borstdelarnas borstknippen är parvis olika långa; för att möta takplattornas korrugerade profil.

Borstapparaten (kvasten) är försedd med ett teleskopiskt utdragbart skaft – som möjliggör, att man från takskägget bekvämt kan sopa ända upp till taknocken. Provkörningen visade att borstningen är mycket effektiv – med detta nya och lite styvare borstmaterial (skyddsglasögon rekommenderas)!
 

Nej – detta är inte spagetti!

Även om det ser så ut. Dessa gula spröt är borsten till min modifierade takmossaborste (se också tidigare inlägg). Dylikt material inhandlar man med fördel hos ”Borstakongen” i Onslunda på Österlen.
Åk förresten gärna dit och besök deras synnerligen välsorterade butik och utställningslokal för företagets produktsortiment; där finns fler borsttyper än du någonsin kunnat föreställa dig. Dessutom finns där ett förträffligt litet café i samma byggnad. (Just nu har de sommaröppet måndagar tom lördagar 11 – 16.)
I mitt fall behövde borsten av standardlängd först kapas till de två längdvarianter som min borstkonstruktion förutsätter. (Tur att jag sparat svärfars gamla plåtsax.)

Nästa steg är sedan att montera knippen av borst i de hålförsedda borstryggarna (jo – de heter så). Knippena behöver hållas på plats med hjälp av lämpliga stoppskruvar – och sådana går det åt 48 stycken! (Väl bara att köpa – säger du kanske, men jag har bestämt mig för att göra dem själv; ett verkligt sisyfosarbete.)

Fortsättning följer. 

Avspärrningarna borta i Lundagård.

Nu går det åter att ”snedda” längs ett av de gamla alléstråken i Lundagård. Nya fina träd har ersatt de gamla.

Sent förra hösten såg samma plats ut såhär.
 

Bristvara – även i Australien!

Bostadssituationen tycks vara prekär på många ställen i världen. Så även i fåglarnas värld; åtminstone bland de trädhålslevande. Här är ett exempel ifrån Australien.

En av de mera talrikt förekommande kakadua-arterna (en Galah) överst – och strax därunder en miniuggla (Southern Boobook). Visst ser det mysigt ut!

Nej – bagetter och baguetter är INTE samma sak!

Rubriken kommer sig av, att en bloggkollega (betydligt mer känd än jag) just idag publicerade ett inlägg om ”pain riche” – och att jag för något år sedan åkte förbi en braskande annonsskylt med texten: ”Färska bagetter - billigt”. Det var ett mindre näringsställe alldeles intill anrika hotell Continental – nere vid hamnen/järnvägen i Ystad.
Bilden från pittoreska Ystad – och Mariakyrkans berömda silhuett (lurblåsarens tillhåll) har definitivt inte med annonsörens blunder att göra.

Naturligtvis var annonsörens avsikt att göra reklam för nybakade baguetter. Men istället blev det väldigt fel; färskt och bagetter (= efteråt) går ju liksom inte ihop.
(Ovan nämnda bloggkollega sade sig för övrigt vara allmänt skeptisk mot det folk som har för vana att bära hem frukostbrödet i armhålan. Gissa vilket?)

32 grader i skuggan här igår eftermiddag –

men just nu idag är det ännu varmare!

Kanske skall man ändå inte klaga; snart nog går man där och huttrar igen. 

En favoritblomma

Blåeld!
 

Vad är skillnaden mellan vanlig känguru (t ex en Eastern Grey Kangaroo) och en Wallaby?

Båda är visserligen ”kängurulika” – men av olika art. Båda är endemiska (?) pungdjur vilt levande i Australien. Bilden nedan visar ett Swamp Wallaby-par; den kraftigare och mera storväxte hannen bakom honan.

En fullvuxen Swamp Wallaby-hanne väger uppemot 30 kg (honan har något lägre vikt), medan en Kangaroo-hanne kan komma upp över 85 kg. En Kangaroo är större i alla avseenden med väldigt långa och kraftfulla bakben; avsedda att ta sig fram i hög hastighet i det mer öppna och bushliknande australienska landskapet. En Wallaby har en betydligt mer satt och kompakt kroppskonstruktion, som gör det lätt för den djurarten att ta sig fram i mer tätbevuxen och skogig natur. 

RSS 2.0