Anticimex!

Aj, aj – tänker ni kanske; är det så illa. Husbock och blåhjon och allt annat elände som gör, att man kallar på Anticimex. Det är de minnen jag själv har från gamla tider, men här hos oss nu är det förhoppningsvis inte så illa. Vi har bytt villaförsäkringsbolag – och en del i den försäkringen innebär en förbesiktning av kåkens allmänna status och kondition.
Besiktningsteknikern kommer att vilja kolla allt:
från topp

till tå.
Observera att jag i detta inlägg inte nämnt Australien; men det hade legat nära till hands – eller hur? 

Australien igen!

Hoppas ni inte blir fullständigt uttråkade av mina ständigt återkommande inlägg med Australienanknytning, men även om vi inte besökt många ställen där nere, så kan man/vi aldrig sluta förundras över det säregna landskapet med sin speciella flora och fauna på denna avlägsna kontinent.

I staten Victoria (med världsstaden Melbourne - längst nere i sydöst) är väldigt mycket av denna unika mångfald koncentrerad, så när det nu gjorts en kort presentationsvideo därifrån – med vår vän Janine Duffy som guide – måste jag bara dela med mig. Kolla gärna detta (cirka 3 minuter långt): https://www.youtube.com/watch?v=XHr3KbX93QQ&feature=youtu.be

Emu-kycklingar på röda mattan!

Dessa sju halvvuxna emu-kycklingar kan mycket väl tillhöra samma kull.
Som jag tidigare berättat, är det alltid hannen som ensam ruvar på äggen – och som också sedan själv står för hela uppfostringen av kycklingarna.
Men även om det här är fråga om individer ur samma kull, behöver de inte vara helsyskon; det händer inte alltför sällan att emu-honor – av olika skäl - placerar ägg i andras markreden också.

Den intensivt röda mattan består av ”Sturt’s Desert Peas” – en säregen blomma som betraktas som något av en nationalsymbol för Australien. Den lär förekomma över hela kontinenten – utom just längst nere i sydöst: i staten Victoria – där Melbourne ligger. 

Rätt svar på ladugårdsfrågorna

Tja - rätt och rätt; i vart fall är detta vad VI kallade saker och ting.
På hjällen (A: hjälmen, höskullen) förvarades allt torrt stråfoder för vinterbruk; typ hö och halm. Den grödan togs under skördetid in via hömajan (C); en portförsedd utbyggnad på ladutaket. Under hömajans yttertak fanns det på de flesta gårdar rum för ett duvslag (B). Nästan alla gårdar hade turbringande tamduvor på den tiden.
Korna stod uppradade och bundna på båspallen (F) - som alltid skulle hållas beströdd med rikligt med torr ströhalm. (Somliga bönder var tyvärr inte så noga med att uppfylla detta.) På foderbordet med dess krubba (E) serverades korna allt de skulle äta. (Dricka kunde de göra i vattenkoppar alldeles intill; två kor om varje kopp.)  (D) var den så kallade nackabommen; en längsgående kraftig ganska lågtmonterad träregel som förhindrade, att korna skulle kliva upp på matbordet. (G) var som tidigare avhandlats en gödselränna som behövde mockas minst två gånger per dygn.
Mellan gödselrännan och stallets yttervägg fanns tillet (H); en gång som nyttjades för att förflytta sig på - såväl folk som fä. Där gick man när man skulle strö med ny torr halm eller skulle mocka gödselrännan, Där gick man också med mjölkmaskinsspannarna vid mjölkningsdags; kort sagt det var där man tog sig runt i stallet. På foderbordet klampade man inte upp hursomhelst nämligen; gödselbemängda tofflor var bannlysta där - tack och lov! 
 

”Nyfödd” koala joey!

Nåja – så väldigt nyfödd är den fina lilla ungen nu inte; den är säkert några månader gammal redan. Men det var premiär för den, att kika fram ur mammans pung.

Walkabout-deltagarna med guide - hos våra vänner i Melbourne - fick tillfälle att bevittna händelsen live igår – i nationalparken You Yangs. 

Hela ladan i tvärsnitt

Korna stod bundna sida vid sida i långa rader på ömse sidor om (det som Hans mycket riktigt identifierade som) foderbordet.

Hjälper den här bilden till att lättare identifiera ladans olika utrymmen och delar; se gårdagens inlägg?
Hursomhelst - det fulla svaret kommer snart. 

Gammaldags bondgårdsstallänga

Nedanstående skissartade bild föreställer ett tvärsnitt genom en halv (andra halvan är likadan – fast speglad) ladugårdsbyggnad; sådan den kunde se ut när jag växte upp.

 Nu undrar jag såklart, om ni kan peka ut rätt saker; d v s para ihop bokstäverna med begreppen enligt nedan:

- Duvslag
- Nackabom
- Tille
- Hömaja
- Foderbord med krubba
- Båspall
- Hjälle
- Gödselränna

Lycka till!


Åsnan, Hossan och Melonen –

vad tror ni, jag tänker på nu? 

 

Surströmmingspremiär!

Det lär ha varit surströmmingspremiär igår? Tredje torsdagen i oktober var det ju förvisso, men eftersom jag inte hittills följt den traditionen – så varför bry sig. 
Ibland har jag ändå funderat på att ge ”delikatessen” en chans, men så har jag då ofelbart kommit att tänka på Sten Bromans omdöme: ”att spisa surströmming är som att sitta på dass och äta ansjovis” – och så har den idén varit som bortblåst.

(Att Sten B hade personlig erfarenhet av den situationen, förvånar mig dock inte alls.)

”Internet”

”Ute på nätet” kan man hitta allt möjligt; både bra och dåliga saker. Bilden nedan visar vårt närmsta Internet – även om just detta bara sträcker sig mellan två stolpar. 

 

Tapetförslag

Förra inlägget handlade ju om fjärilar; att några arter – glädjande nog - äntligen börjat dyka upp i lite normalare antal. De senaste dagarnas värmebölja är nog en klart bidragande orsak till detta – så trots den starka blåsten har trädgården varit full av påfågelögonfjärilar.
Jag roade mig med att ”komponera” ett tapetmönsterförslag; fullt med påfågelögon. Men det blev verkligen inte bra – snarare rena snurren!

Varför – när grundmotivet är så harmlöst oskyldigt? 

Sent omsider har fjärilarna kommit fram.

Ett fåtal (färre än brukligt) fjärilar har visserligen synts av och till i trädgården, men nu börjar det likna en mer ordinär sommar; i vart fall vad antalet exemplar beträffar.

Artvariationen tycks dock fortfarande vara betydligt mindre än under ett normalår; just nu är det påfågelögonen och amiralfjärilarna som är i majoritet – och en favoritblomma tycks rosenstaven vara. 

Ytterligare en fågelbild – men säkerligen inte den sista!

Till skillnad från föregående fågelbildinlägg – vet jag med säkerhet namnet på denna exotiska fågel.

Det är en kakadua – Red-tailed Black-cockatoo / Garnamarr NT Australia; en naturbild av många som våra vänner i Melbourne ständigt visar upp. Arten lär vara väldigt svårfångad på bild; i vart fall med det röda stjärtpartiet så tydligt exponerat – fint foto!

Märklig sjöfågel!

Att vi nyligen varit på Öland, har ju redan framgått av ett par inslag den senaste tiden. Med stativkikare och enbart kameramobil (plus hemgjord adapter; jo faktiskt) fångades denna märkliga tingest på en sten ganska långt ute i Högby hamn på norra Ölands ostkust. (Högby hamn är numera mest lik en medelstor bukt; ett fågelskyddsområde med betande boskap på strandängarna. Personer får också vistas längst där ute efter häckningstiden - som sträcker sig till 31/7.)
Självklart är det en fågel – som uppenbarligen ville skämta med fotografen. Men vad för slags fågel är det?
Längre ut dyker en vit svan; det går ju inte att ta miste på. 

 

Några detaljer i en ”Ölandsmölla”

I inslaget om Ölands gamla stubbmöllor häromdagen, fanns ju en förenklad principbild; ett lodrätt tvärsnitt genom en sådan kvarn. Här följer två bilder (också nytagna) av hur några av detaljerna såg ut i verkligheten; rejäla doningar i trä – som säkert kunde ge ifrån sig både skrämmande och mäktiga ljudupplevelser.
Här nedan ses den bastanta huvudaxeln med det stora träkuggförsedda kronhjulet – d v s ena delen i den kraftöverförande vinkelväxeln. (Växelns lilla kugghjul - likaledes i trä – saknas dock; har tydligen fått ge vika för tidens tand i just denna mölla.)

Och här nedan syns det bärplan (en trelagerskonstruktion helt i trä) som hela den vridbara möllakroppen vilar på (via sina enormt kraftiga och grova golvplankor). Bärplanet är i sin tur vågrätt och fixt förankrat mot den lodräta imponerande vältilltagna trästubben.
Jag säger det igen; hur sinnrikt enkel är inte denna totala gamla möllakonstruktion gjord – imponerande! 

Syskongrupp?

Dessa fyra – snart fullvuxna – gräsandungar (samtliga honor) simmar lugnt i den lilla dammen utanför vår trädgårdshäck.

De är inte kläckta här, men i våras var här ständiga besök (just i denna damm) av ett vuxet gräsandpar, så kanske är det ändå deras ungar som nu funnit vägen hit. Det finns mycket grönt att äta på vattnet där. Det enda som oroar, är den väldigt låga – och ständigt sjunkande vattennivån!

Väderkvarnarna på Öland!

De var för det mesta av stubbmölla-typ. Av en konstruktion som sinnrikt (i all sin enkelhet) möjliggjorde att allt utom möllans markfasta fundament (stubben) kunde vridas mot optimal vindriktning; det vill säga så att vingarna alltid fångade vinden så effektivt som möjligt.
Den principiella tvärsnittsbilden nedan är min egen rekonstruktion av hur möllan fungerar (måttproportionerna är dock inte skalenliga).

De tre mörkbruna partierna (markfoten, stubben och bärplanet) är fasta/orörliga delar i möllan.
De ljusbruna delarna (vingarna, huvudaxeln, vinkelväxelhjulen och lilla kugghjulsaxeln), liksom den övre ljusgrå kvarnstenen bringas att rotera av vindkraften - via seglen i vingytorna.
Den undre mörkgrå kvarnstenen är fast i förhållande till möllans huskropp (de gröna delarna), men följer således med i vridningen/vindinriktningen av hela möllan. Det senare gjordes med handkraft via ett långt utskjutande skaft (här mörkgrönt).
De svartmarkerade delarna symboliserar lite olika typer av lagringar (nödvändiga övergångar/kopplingar mellan fasta och rörliga delar).  
Den omalda säden matades ner via centrumhålet i den roterande kvarnstenen – och det färdigmalda mjölet slungades ut (och uppsamlades) i glipan mellan de båda kvarnstenarna.

Var detta en någorlunda förståelig förklaring?
(Den nog så viktiga bromsmekanismen - en klämningsbar ok-konstruktion runt stora kugghjulet – finns inte med på bilden, men den fanns alltid på plats i verkligheten.)

I Lerkaka på Ölands östsida står fem av dessa möllor prydligt uppställa som museiföremål numera. 

 

Ett gammalt hantverk!

Hur många skulle fortfarande ha kunskapen att lägga ett gammaldags halmtak? Sannolikt inte så många – eftersom behoven därvidlag numera inskränker sig till ett fåtal privatägda hus, eller som här; denna mer än hundra år gamla prästgårdslänga på Kulturen i Lund.

Arbetslaget hade precis tagit lunchpaus, när jag cyklade förbi där igår. Som synes är materialet äkta långhalm av råg - och klokt nog arbetar man med mindre takytor i taget och med hoprullad presenning i högsta beredskap inför nästa plötsliga regnskur. Vädret är sådant just nu i Lund. 

Allting har en ände – förutom korven; den har två.

Men det finns fler undantag. Öland är också ett sådant – med ett fyrtorn i vardera änden.

Frågan är bara vilket som står i norr respektive i söder – och vilket deras respektive namn är? 

Fler fågelbilder?

Nej – i vart fall inte den här. Det är en lite exotisk växt/blomma (visserligen med fågelutseende) som just nu blommar i Botán.

Tyvärr glömde jag bort att lägga dess namn på minnet, så jag får be er om hjälp. Den finns alldeles innanför staketet vid botaniska trädgårdens ena grind mot Östra Vallgatan; den längst söderut (i närheten av kyrkogården). ”Upphittat” namn tas emot med tacksamhet! 

RSS 2.0