Imponerande gap!

En bild på Tawny Frogmouths fanns här på bloggen för bara en kort tid sedan. De är väldigt speciella fåglar som finns över större delen av Australien. En egenhet de har som vuxna är, att kunna kamouflera sig till stela torra grenar och fullständigt smälta in i sin omgivning; fantastiskt att se i verkligheten.

Den här storgapande lilla ungen har olyckligtvis ramlat ur redet, men blev lyckligtvis observerad av naturvänner och därpå – efter fotograferingen - upplyft till föräldraparet i boet igen. (Bild från Wildlife Wictoria - Australien.) 

Trädföryngringen fortskrider

För några år sedan ersattes gamla almar och askar i Lundagårds Processionsgång med unga avenbokar. De nya träden ser ut att arta sig fint. Nu i dagarna har turen kommit till flera andra ålderdomssvaga träd i samma park. Hästkastanjerna i Filosofgången liksom lindarna i en diagonalallé var redan nersågade, när vi promenerade förbi i lördags.

Lindarnas ytved ser måhända helt OK ut, men kärnveden är som synes mer eller mindre bortmultnad – och har lämnat rejäla håligheter efter sig. Fram på vårkanten blir det nyplantering. 

Sådant händer också.

Ytterligare ett inlägg på temat emuer från Australien. Som jag berättat tidigare, är det emuhannen som ensam ruvar äggen hela tiden - och som sedan också passar kullens kycklingar ända till vuxen ålder. I normalfallet rör det sig då om högst tio kycklingar. 
Men här har något annat hänt; sannolikt att en (eller flera andra) barnpassande emuhanne (-ar) dött. Då är det inte ovanligt, att de faderlösa kycklingarna också snällt tas om hand av den återstående hannen - i en samlad storkull. 

Visst är den fin – Emu-kycklingen!

De senast kläckta har nu hunnit växa till sig ytterligare – och höjden närmar sig nog metern vid det här laget. Kanske är detta den femte kycklingen; den som saknades i mitt tidigare emu-inlägg?

Den 17:e oktober 2014

Regn – i stort sätt hela dagen; men det har ju inte åskat, så detta måste vara något annat?

 

Tips!

Om ni vill vila/sova utan att vare sig ben eller armar hamnar domnande under kroppen, kanske ni skall anamma den här stilen.

 (Ett inlägg - på förekommen anledning.) 

Fyra ögon – vilka tankar speglar de?

Ja man kan ju undra – i dessa tider då tecken i naturen indikerar både tillförsikt och oro inför framtiden.

Det publiceras många inlägg i den debatten - och helt klart är detta något som knappast lämnar någon oberörd. Här är ett exempel på några tänkvärda sanningar (och fantastiska naturbilder) presenterade av skådespelerskan Julia Roberts: http://natureisspeaking.org/mothernature.html

En favorit

Självklart; man kan ha en favorit bland ett flertal produkttyper, men när det gäller disktrasor, är Wettex-duken helt utan konkurrens – enligt mitt förmenande. Den har de för ändamålet optimala storleksmåtten och naturligtvis väldigt bra torkegenskaper. Prylen har äntligen fått rättmätig uppmärksamhet i dagen nummer av NyTeknik! Det är en helsvensk uppfinning som fortfarande efter 65 år produceras i Sverige (Norrköping). Inte illa - med all konkurrens från lågprisländer världen över. Utan strakt driven tillverkningsautomation hade detta inte varit möjligt; såhär kunde en fabriksmiljö te sig under begynnelseåren för länge sedan. 

 

Ätlig grön groda.

Nej – vem har hjärta att äta en sådan? Inte jag i varje fall. 

Den fick självklart fritt försvinna in bland några lövhögar här.

Som utlovats i inlägget från den 19:e september.

Här kommer en bild på Emu-hannen och hans kycklingar – nu ute på upptäcktsfärd.

Av någon anledning syns den femte kycklingen inte till? 

Gamla prylar

En hel del av hushållets inte alltför gamla nyttosaker har redan hunnit falla i glömska bland många av oss – tycks det. Till exempel visade det sig, att en konserveringsapparat - liknande den på bilden nedan – inte var särskilt väl ihågkommen bland några av våra lunchgäster härom veckan.

Det var dock en nyttopryl som var flitigt i användning hemma hos oss på landet – och som innebar ETT sätt (bland många) att konservera/bevara matvaror; i vårt fall oftast färdiglagat: typ köttbullar, biffar och kotletter. Man fyllde de typiska glasburkarna med matvarorna, monterade dit den platta (röda) greppöronförsedda tätningsringen av gummi och lade på och tryckte dit glaslocket med hjälp av en fjädrande metallbygel. Dessa burkar sattes sedan på den hålförsedda plåtplattan enligt bilden – och hela ”klumpen” sänktes därefter ner i den redan varmvattenförsedda plåtbehållaren (med termometerhål i locket). För att utföra själva konserveringen/upphettningen var en AGA-spis med sina stora värmeplattor väldigt lämplig.  Uppvärmningen gjorde att luften i burkarna expanderade ut via tätningsringarna – och sedan när allting tilläts svalna (och den starkt reducerade luftmängden inuti burkarna ville ”dra sig samman” – dock utan att lyckas; tryckbyglarna och tätningsringarna förhindrade detta) uppstod ett visst vakuum i den någorlunda värmesteriliserade miljön inuti burken. Om man hade gjort allt rätt, höll sig matvarorna i burkarna ”friska” under åtminstone några månader. 

RSS 2.0