Hur gick (går) detta till (4)?

Hur kan geologer och andra vara så säkra på, att jordens kontinenter verkligen flyttat runt och intagit (och fortfarande intar) nya positioner på klotet? Vilka är de vetenskapligt underbyggda bevisen – respektive de mer subjektiva iakttagelserna? Gränsdragningarna däremellan kan ibland vara ganska diffusa. Den moderna plattektonikens grundare – den tyske meteorologen Alfred Wegener – funderade mycket på detta. Under senare delen av sitt liv var han helt upptagen med att samla bevis för sin tes om, att ”alla” jordens kontinenter en gång var sammanfogade i jättekontinenten Pangea – som under ett skede i jordens historia bröts upp i bitar (plattor) som rörde sig bort från sina dåvarande positioner. Trovärdigheten i detta ifrågasattes på den tiden (1900-talets början) mycket starkt av etablissemanget, eftersom varken Wegener - eller någon annan – då kunde förklara de oerhörda krafter som måste existera för en sådan omfattande kontinentaldrift. Wegener dog under en av sina många expeditioner för insamling av kontinentaldriftsbevis - och fick alltså aldrig själv uppleva de senare konstaterade bevisen på hur rätt han i själva verket hade haft.
Genom att studera några av de stora kontinenternas (Afrika, Sydamerika, Nordamerika och Europa) kartmässiga utbredning konstaterade Wegener tidigt, hur väl dessa landområdens konturer (bergskedjeformationer och så vidare) passade ihop som ett pussel – och ansåg, att detta inte kunde vara ren slump. Andra av hans insamlade bevis från de nuvarande kontinenterna var likartade växt- och djurkvarlevor (fossil) instängda i sediment – enligt Wegeners tro - orsakade av globalt (Pangea-täckande) utbredda glaciärisar och deras avsmältning.

Bilden ovan är hämtad ur kurslitteraturen för en geologisk grundkurs vid Lunds universitet. 
(Nästa inlägg kommer att presentera fler kontinentaldriftsbevis; paleomagnetism och modern geokronologi.)

Olydig - men ändå realist?

Det råder väl ingen tvekan om var Knut egentligen skulle ha legat? Men förbud är till för att överträdas - även för en gammal katt som borde veta bättre.

Om det nu var på grund av soffägarens överraskande besök och att Knut därmed drabbades av klarsyn är oklart, men bara några minuter senare hade han självmant intagit en ny sovposition.

Som den realist Knut ändå är har han förmodligen insett; att om han även i fortsättningen skall få vila sig här, måste han nog hålla sig till reglerna! (Fast matte och husse kommer nog ändå att se till att soffan spärras framöver; så njut så länge det varar - Knut.)  
 

"National Tree Day"

Ja det har firats en sådan i Australien idag. Bland annat innebär den dagen en uppmaning till australiensarna själva att plantera nya träd. Men vi har bett våra vänner i Melbourne att om möjligt plantera ett träd där nere för vår räkning också  och det har de lovat att göra - någonstans på sin egen lantegendom lite västerut. Det blir nog till att göra ett återbesök för inspektion så småning - det tror jag nog förväntas av oss.
Här hemma sköter jag lite extra om en liten årsekplanta som sannolikt är en dotterplanta till eken på vår tomt. Troligen är det en råka - eller kanske en av ekorrarna - som burit iväg med ett ekollon till ett vinterförrådsgömställe alldeles intill åkerkanten här. Eftersom ekollonet sedan fallit i glömska (ej blivit återfunnet och uppätet) har det sedan spirat en planta på platsen. Jag råkade se den för ett par månader sedan och flyttade den till den säkrare plats, där den får vara i fred för bondens ogrässpruta och parkförvaltningens gräsklippare. Om 1500 är den nog borta igen; någon har sagt, att det tar 500 år för en ek att växa sig stor, sedan står den fullvuxen i 500 år till - för att slutligen dö bort under sina sista 500 år.  
 

"Blixthalka slog till i Lund"

Jodå – detta stod att läsa i gårdagens SDS. Det var i den tvära kröken Svanegatan/Gyllenkorks allé (vid gamla observatoriet och nära Katte).

Flera cyklister sågs dråsa i backen och en rådig man som höll på att lägga gatsten i närheten slängde genast ett par skopor grus på olycksplatsen. Tvivels utan hade stora mängder nektar från lindarna där fallit ner på cykelbanans gatstenar och uppenbarligen gjort dem hala.
Denna bedömning skrevs dock inte under på av några av stadens park-/gatuansvariga snillen som genast – troligen kännande sig förbigångna/förnärmade av den kvicktänkte stenläggarens resoluta handlande på eget bevåg – såg sig tvungna att låta sopa bort gruset igen.
Men visst blir det väl halkigt av bara tusan, om flytande sockerlag lägger sig ovanpå redan slätslipade gamla gatstenar?

Hur gick (går) detta till (3)?

Nå - men hur förklarar man då dessa oerhörda krafter som måste till för att släpa iväg med en hel litosfärplatta? Tänk till exempel på att den ”indiska” plattan har flyttats från Afrikas östsida till platsen i Asien, där den befinner sig nu - eller hela Australien som en gång hängde ihop med Antarktis! OK – betrakta nedanstående bild där definitionerna är följande: grått område = kontinental jordskorpa (relativt lätt material), mörkbrunt område = ocean jordskorpa (relativt tungt material; tyngre än mantelmaterialet), mörkblått område = hav, samt övriga färgade områden enligt definitionen från förra inlägget.

Bilddel I: Utgångsläget är den labila situationen i ett område av klotet, där litosfärplattor synes ligga ihop. Men på grund av hela klotets instabilitet – geologiskt sett – så uppstår med tiden och viss sannolikhet kanske ett brott i den oceana (tunga) jordskorpan; kanske i gränsområdet intill en kontinental (”lätt”) jordskorpdel (vid B). Den sålunda frilagda änden av denna fasta och tunga oceana jordskorpa börjar sakta (vi talar om miljontals år!) sjunka ner i det relativt sett lättare (och till dels flytande) mantelmaterialet – allt djupare och djupare ner. Resultatet blir en kolossal kraftpåverkan på hela denna litosfärplatta; att flytta sig (åt höger enligt bilden). Och det kan den göra, eftersom det också ständigt fylls på med ny ocean jordskorpa (från manteln – processförklaring i ett senare inlägg) bakom (till vänster om - i bilden) den gråfärgade kontinentaldel (A) som befinner sig i rörelse. Efter många miljoner år har så denna kanande platta ”krockat” (mer eller mindre frontalt – kan också vara ett rent sidledes ”möte”) med en annan platta – medförande att rörelsen starkt förhindras. Men den dykande oceanskorpans kraft är definitivt kvar, så förmodligen bryts så småningom hela denna ”vikt” loss från resten av plattan – och faller ännu längre ner i manteln och upplöses/integreras i den. Man gissar att denna dragvikt vid norra Indien redan har släppt men, att vikten till exempel sitter kvar vid Afrika-plattans nordände, eftersom hela Afrika fortfarande är på väg norrut – med ett alltmer krympande Medelhav som följd.  
Bilddel II: Visar egentligen bara min egen principmässiga tolkning av ingående kraftpåverkan; en klots som förflyttas på ett plan via ett snöre över en talja och en hängande vikt.

Hur gick (går) detta till (2)?

Här kommer ett inlägg som inte har med geologi att göra - men som passar väl in under rubriken ändå. Jag följer ju några australiensiska vänner och deras naturturismverksamhet via hemsida och facebook (Echidna Walkabout Nature Tours;se även "Länkar" nedan till höger). Här är en av deras senaste bilder; Eastern Grey Kangaroo - mamma med joey i pungen.
Jag hade frågat dem hur mamman kunde hålla pungen/påsen ren; med en unge som hoppar ut och in - dragande med sig diverse skräp. Så här gör hon enligt deras initierade svar: "Good question Per! Kangaroos are very tidy animals. The mother kangaroo cleans the pouch out with her mouth and tongue - she can put her head in the pouch when the joey is out. When the joey is very small and can't leave the pouch, she does all the cleaning around him. Infant marsupials can't urinate or defecate without their mother licking them, so the mother controls when that happens and cleans it up immediately with her tongue."
 

Hur gick (går) detta till?

Varvat med andra inslag kommer det här framöver att sprängas in några inlägg i ämnet geologi. Hur många det blir, vet jag just nu inte, men det kommer nog att ske ganska oregelbundet. Idag blir det en förklaring till hur jordens stora bergskedjor kan ha uppstått.
Planeten jorden tror man numera vara c:a 4.6 miljarder år gammal. (Planet = himlakropp som i ett solsystem går i omloppsbana runt sin sol.) Betrakta nedanstående bild.

Atmosfären är luftlagren (himlen) närmast klotets yta. Litosfären brukar definieras som jordens skorpa plus det översta lagret av den underliggande manteln; total tjocklek i storleksordningen dryga tiotalet mil. Manteln därunder innehåller geologisk materia med djupledes alltmer stegrad temperatur (och tryck).  Det vill säga att längst ut mot periferin har manteln ett mellanting mellan fast och trögflytande karaktär, medan viskositeten blir lägre (smältningsgraden hos materian blir högre; materian mer lättflytande) ju närmre in mot kärnan (jordens innersta centrala del) man kommer. (Den yttre kärnan är helt flytande; huvudsakligen bestående av tunga metaller - som järn. Man tror, att jordkärnans allra innersta del består av rent järn; där trycket är så ofantligt högt att järnet antagit fast form – även om temperaturen i sig ligger milsvitt över järnets smältpunkt.)
Kolla nu på bilden igen; jordens litosfär (överst: ocean plus kontinental fast jordskorpa) består av ett tiotal plattor som var och en har en frihetsgrad i form av förflyttningsmöjlighet (glidning/flytning) på den underliggande trögflytande mantelytan.   
Kolossala krafter (hur de uppkommer – förklaras i ett kommande inlägg) har påverkat (påverkar fortfarande) dessa plattor att röra sig på olika sätt. Bilden visar två plattor (gråa delarna - röda pilarna) som är på kollisionskurs, där fronterna tvingas högt upp i atmosfären (delvis också ner i manteln) – sålunda bildande en bergskedjeformation. Resultatet blir snarlikt (dock med annan bergprofil) vid ett alternativt kollisionsscenario; då den ena av de två plattorna trycker ner den andra – och själv kliver upp ovanpå.    

Helt apropå!

Eftersom Lunds domkyrkas ljusbärarglob kommit i rampljuset genom avslöjandet, att stearinljusförbrukningen därstädes spelat en nyckelroll i uppskatningen av domens totala årliga besökarantal, är det kanske på sin plats att (igen) visa min egenhändigt slöjdade stiliserade "kopia" av domens berömdhet. Mitt alster blev verklighet genom nyttjande av diverse verktyg - på ett utgångsmaterial från vårt nersågade cox orange-träd - huvudsakligen en pelarborrmaskin! (Hur skaparen av kyrkans ljusstake gått till väga, vet jag inte.)
 
 

Från "kungens hus till kungens ljus" -

... och lite till. Förra inslaget bar ju referens till Stockholms slott, så övergången till denna bild med ett jättekungsljus kan väl inte betraktas som så rysligt krystad?
 
 

Alla kan ju inte bo i Lund,

men vi som har förmånen - den goda smaken :) - att göra det kan ju glädja oss åt, att den magnifika domkyrkan här är landets tredje mest/bäst besökta plats! (Bara Stockholms stadshus och Stockholms slott har fler besökare per år.)
 

RSS 2.0