En klase mogna vindruvor?

Det kan absolut se så ut, men om inget annat avslöjar sanningen, gör bladverket det. Detta är plommon - i massor! Väldigt goda sådana att äta direkt från trädet - och dessutom högst magvänliga.
Detta senare får mig att tänka på min gamle franskalärare i realskolan på Hal i Ystad. Jag har berättat detta tidigare, men här passar storyn in igen. Detta var på den tiden, då många tjejer hade poesibok, där man samlade på smådikter från vänner och bekanta. Läraren i fråga - allmänt kallad Jolly - var en utmärkt och trevlig pedagog (mycket omtyckt) och just i plommonmogningstider hade han kommit på en dikt - lämpad för ett sådant poesialbum. Jag kan fortfarande se framför mig, hur han "vred mungipan ända bort till örat" i självbelåtenhet efter att ha deklamerat: "Må du ständigt hava frid i de gula plommonens tid". Gula plommon är ju inbjudande frukter att palla, men tyvärr ofta lämnande magen med en viss besvärskänsla. Så diktens ord "frid" syftade både på samvetsfriden och digestionsfriden - vilket Jolly uppenbart tyckte var höjden av klurighet.  
 

Vad är skillnaden?

Nedanstående två bilder visar ena varianten (den enklare) av våra fågelbad.
Det skall sägas direkt, att det inte är lätt att fotografera badande fåglar på nära håll! Bilddelarna är tagna dagen efter varandra - och jag kan intyga att i båda fallen fanns det gott om badsugna småfåglar som väldigt närgånget kollade av platsen - och tidpunkten och de klimatiska förhållandena var i stort sett identiska. Men ändå så vågade sig ingen fågel upp i det brunröda blomfatet (enligt nedre bilden); däremot plaskades det som tusan i det grundare cementfatet runtomkring (i båda fallen).

Myrlejongropar?

Riktiga sådana har presenterats på bloggen tidigare, men här är det frågan om "avtryck" efter sandbadande pilfinkar. På bilden skymtar åtminstone tre badentusiaster på/i det torvblandade och sandiga hörnet av köksträdgårdslandet. Fåglarna verkar trivas bättre än blåbärsbusken i denna något torftiga jordmån!

Det blev ju ändå bra till slut!

Trots vårsådd på tjälad mark (lite snö syns nederst till höger på bilden) och inte en droppe regn under hela juli verkar det ändå, som om grannbonden nu kunnat glädja sig åt en hygglig skörd från vårvetefältet. Sannolikt också med utmärkt spannmålskvalitet eftersom skördevädret var bästa tänkbara häromdagen. Nu återstår bara en stubbåker - halmen är tuggad; så det finns inte längre några vetekärnor att gå bort och provsmaka. :(
 

Djur är fina!

Varje art har sin charm - ingen tvekan om den saken. Finns någon av nedanstående arter i Europa - vilka/vilken i så fall?

(Nu menar jag förstås inte vad som eventuellt kan finnas i en djurpark.)
 

En eftermiddagspromenad

Lite drygt 20 grader och hög luft - full av syre - med andra ord utmärkta omständigheter för en promenad. Visserligen blev det bara en sväng runt tusenårslunden här intill - men ändå. Ganska myckel "sjöfågel" i den spegelblanka dammen och betande får i själva eklunden (dock ingen ek precis i bild).
(Knut stannade hemma och tog igen sig under de skuggande rabarberbladen. Är förresten inte rabarberna ovanligt långlivade i år?)

Hur gick (går) detta till 7(7)?

Den omtalade ”randigheten” i den oceana jordskorpan under Atlanten (enligt förra inlägget); vad är den egentligen och vad beror den på? Låt oss då betrakta jordklotet uppifrån och titta ner mot Atlanten (mörkblått) med kontinentdelar (grått) på ömse sidor. Vi tänker oss, att vi kan se Atlantbottnen genom vattnet på en liten yta mitt över en tillväxtrygg (bilddel I) – och så förstorar vi upp den arean (bilddel II). Vad ser vi då?

Jo vi ser några bevis på så kallad havsgolvstillväxt (’sea-floor spreading’). Det orangea stråket i mitten (oceankammen) symboliserar den från jordmanteln ständigt uppvällande magman. I symmetrisk bältesformation däromkring utbreder sig den till bergarter stelnade magman. Ju längre bort från kammen - desto äldre bildningar.  Den brunnyanserade randigheten är bara en symbolisk markering; den kan bara upptäckas med magnetiska sensorer och mätmetoder. Det var i själva verket under andra världskrigets ubåtsjagande – då man släpade diverse ”lyssningssensorer” utmed havsbottnen – som man fann dessa bältesstrukturer med mätbart olika magnetiska fältstyrkor; omväxlande svagare och starkare med en uppenbar geometrisk utbredningssymmetri relativt kammen. Senare har geologerna förstått, att detta beror på, att jordmagnetfältet har polvänts ett stort antal gånger genom eonerna - med väldigt varierande periodtider. Sedan vet ni ju nu redan vad paleomagnetism är (”småmagneter” som fryses/fastnar i läge då bergart bildas/stelnar) - d v s de riktigt mörkbruna banden uppvisar en oceanbottenbildningstid då jordmagnetfältet var på ena hållet, medan de lite ljusare mörkbruna banden hade magnetfältet polvänt vid motsvarande tillkomsttillfälle. Med andra ord – när då ubåtsjägarna i början av 1940-talet kollade på magnetfält, passerade de förbi områden, där rådande jordmagnetfält (det vi fortfarande har – och har haft de senaste 700 tusen åren) antingen positivt samverkar med paleomagnetismen (starkare magnetfält) eller negativt samverkar (paleomagnetism och jordmagnetfält är motriktade) – det senare med ett svagare totalmagnetfält som resultat.
Sammantaget visar detta väldigt starkt på (bevisar), att det både har funnits (finns) en ständig havsgolvtillväxt och att jordmagnetfältet polvänt ett antal gånger hittills under jordklotets 4.6-miljarderåriga livstid!

Hur gick (går) detta till (6)?

I inlägg 3 av denna geologiska serie nämndes, att det sker en ständig påbyggnad av ocean jordskorpa på vissa ställen under oceanerna. Så är till exempel fallet i Atlanten där ”levande” oceanryggar vittnar om en ständigt pågående process som brukar gå under benämningen ’sea-floor spreading’.  Föreställ er nu att nedanstående principbild visar sydamerikanska kontinenten (grått område till vänster) och den afrikanska kontinenten (grått område till höger). Däremellan finns Sydatlanten (mörkblått) med sitt havsgolv (ocean jordskorpa i mörkbrunt) inunder. (Ljusblått och orange är som innan; d v s jordatmosfären respektive jordmantelns övre del.)

Ungefär mitt emellan dessa båda kontinenter löper en rygg/vall (huvudsakligen nord-sydlig riktning); se den förstorade schematiska tvärsnittsbilden nedan.
Ryggen byggs upp av ständigt uppvällande smält geologiskt material från manteln (magma) som efterhand flyter ut och stelnar i bergartsform. I Sydatlantfallet matas via denna kam en ocean golvzon som för närvarande tillväxer – symmetriskt kring kammen – med lite drygt 1.5 cm per år; liktydigt med att säga, att Sydamerika och Afrika fjärmar sig från varandra med motsvarande distans!
Bilden visar också en annan sak; nämligen så kallade bälten (symmetrisk utbredning relativt kammen) av magnetiska anomalier. Den mörkbrunaste zonen närmast kammen svarar mot de senaste 700 tusen årens ’floor spreading’ – och de två aningen ljusare mörkbruna banden på ömse sidor därom vittnar om golvtillväxten under en tidsperiod dessförinnan.  Anledningen till denna ”randighet” är just områdestillväxten i kombination med jordens magnetpolväxlingar och paleomagnetism. (Mer om detta i ett kommande inlägg.)

Bara en jämförelse

En bit ifrån Lunds centrum - närmre bestämt på Brunnshögsområdet; och inte långt från Nya Vattentornet – håller det mycket omtalade MAX IV-laboratoriet på att växa fram. Det lär dröja ännu ett tag innan några elektroner kommer att fara runt som galningar i den cirkulära konstruktionen där.
Vad som dock är mindre känt är, att det finns en MIN IV-anläggning hemma i vår trädgård. Den stod driftklar redan 2008! Säkerligen far det runt några elektroner här också, men mer passande vore väl kanske ett stim guldfiskar - eller en mindre radiostyrd modellbåt. Medan MAX IV har en omkrets överstigande 500 meter, så mäter MIN IV ”bara” 25 meter i omkrets. Men hur korkad var jag som inte direkt lät mönsterskydda min konstruktion – nu kan väl var och en se att MAX IV-formen är ett rent plagiat! :)

 

Äntligen!

Mitt allra första blogginlägg från 13:e juli 2009 innehöll också en bild på Baldringe kyrka. Det syntes kanske inte så bra av fotot, men redan då var kyrkans yttre i stort behov av renovering - allt från grund till väggar tak och torn. Idag vid ett besök på kyrkogården där - för att vid gravplatsen minnas Mor på hennes 103-årsdag - kunde man med glädje konstatera, att förbättringsarbetet var i full gång.
 

Australian Bustard

Om man gillar att läsa hur folk beskriver sina naturupplevelser, kan jag rekommendera denna korta reseberättelse (skriven på engelska och presenterad på FB) från våra vänner i Melbourne som nyligen besökt Northern Territory. Gå till: http://www.safarious.com/en/posts/7828
Väl värd att läsa – tycker jag. De har inkluderat lite bilder också - bland annat denna:

 
 

Hur gick (går) detta till (5)?

Egentligen är det ju hisnande att tänka sig, att hela kontinenter kanat omkring på vårt klot – och fortfarande inte ligger still! Men det finns utan tvekan mycket som talar för detta – och numera är det nog väldigt få som är tvivlande. Osäkerheten ligger väl snarast i HUR nutida indikationer, fynd och bevis skall tolkas. För mig är paleomagnetismen (en sorts inbakad/magasinerad materialegenskap – närmare förklaring nedan) kanske den viktigaste och mest betydelsefulla (vetenskapligt trovärdiga) pusselbiten i sammanhanget.
Men först några funderingar kring det som skett. Om nu Indien en gång bröts loss från Afrika för att sedan släpas mot Asien och (tills vidare) fastna där, hur såg den befintliga floran och faunan ut vid uppbrottstillfället? Fanns det till exempel elefantförfäder på den tiden – och vad skedde i så fall med dessa elefanters öron under resvägen? Jag har för mig att afrikanska och indiska elefanter har olika öronstorlek – men egentligen vet jag inte, om de ens är av samma art. Och hur är det med lejon och tigrar; de finns väl inte på båda kontinenterna? Vad säger det i så fall evolutionärt sett? En annan intressant faunaaspekt är Australiens pungdjurspopulationer. De säger också en hel del om de evolutionära förloppen sedda över planetens eoner.
Nu åter till paleomagnetismen. Att jorden har ett magnetfält, har vi nog alla blivit varse; till exempel om vi använt oss av en magnetkompass. Hur detta magnetfält uppstått och fortfarande hålls vid liv hänger samman med egenskaper i planetens inre; den yttre kärnan – som är helt flytande av tunga metaller (mycket järn) i smält form – är själva motorn i sammanhanget (kanske kommer en förklaring i ett senare inlägg). Vi har vant oss vid, att det finns magnetisk nord- respektive sydpol ”tillsammans med” geografisk nord- och sydpol – dock med något olika positioner. De magnetiska polerna vandrar dessutom en aning kring sina nominella lägen – och lite kuriöst är att man tror sig ha bevis på att magnetpolerna helt och hållet byter plats med varandra i 500-miljonerårscykler. Indikationer säger, att sådana skiften skett nio gånger sedan planetens tillkomst för 4.6 miljarder år sedan.
Jordens egen materia påverkas såklart av detta magnetfält; magnetithaltiga mineral och bergarter ger upphov till små magnetdipoler (med nord- och sydända) som fastnar i ett bestämt orienteringsläge vid tidpunkten (och läget) då respektive bergart bildas (d v s stelnar till fast form). Två saker är viktiga beträffande dessa orienteringslägen; nämligen magnetdipolernas deklinations- och inklinationsvinklar (kompassnålens inriktning mot norr/söder respektive hur den pekar mot jordytan; vinkelrät mot vid de jordmagnetiska polerna respektive parallellt med vid den magnetiska ekvatorn).
Och nu börjar ni säkert ana bevisnyttan med detta? Genom att leta upp en kontinents magnetithaltiga bergarter från olika tidsåldrar (tidsbestämning genom modern isotoputnyttjande geokronologi – förklaring i ett senare inlägg) kan man alltså ganska exakt avgöra var på klotet som denna bergart befann sig när den stelnade. Det går alltså att nu efteråt följa en ”kontinents” rörelsemönster över väldigt långa tider. Här skulle man kunna invända, att det istället är magnetpolerna som flyttat sig. Men detta har kunnat avfärdas genom, att man studerat förloppen för flera olika kontinenters plattektoniska rörelser.   
Betrakta nu nedanstående schematiska bild av jordklotet med magnetisk nordpol, sydpol och ekvator.

Den tänkta fyrkantiga kontinenten ligger i nutid väldigt nära den magnetiska nordpolen, men har flyttat sig från en plats på södra kalvklotet – indikerad är också dess passage precis över den magnetiska ekvatorn. Vid varje stiliserat tidstillfälle är deklinationsvinkel och inklinationsvinkel visad. Dessa värden har man funnit genom geokronologisk åldersbestämning och magnetisk dipolorientering hos olika gamla magnetitbergarter - efter materialprovtagningar där kontinenten nu ligger.
(Jag hoppas att min förklaring är någorlunda förståelig.)

RSS 2.0