Till alla er som -

i likhet med mig själv - i skolan fick lära att våra skånska åsar (exempelvis Romeleåsen och Linderödsåsen) skulle vara av rullstenstyp; fel, fel, fel! De är så kallade horstar - med ett helt annat bildningssätt. Nämligen så att för 300 miljoner år sedan - efter att "vår" kontinentalplatta 100 miljoner år tidigare "blev påkörd" (i en veritabel frontalkrock) - försvagades vårt gamla Skåne och Europakontinenten i övrigt i ett brett berggrundsbälte i nordväst/sydöstlig riktning. Berggrunden fick rejäla sprickor; sannolikt ända ner till jordens mantel - på säg 7 till 10 mils djup (d v s hela litosfärsdjupet). Efter hand trängde sedan (flytande) magma (diabas när den senare kristalliserat) upp och vidgade dessa sprickor så, att de olika blocken kom att sära på sig (se figuren nedan).

Eftersom dessa block hade olika form, kom somliga att lyftas rakt upp till horstar, medan andra sjönk djupare ner och bildade våra sänkor. Block C skulle kunna vara Romeleåsen och och block B Alnarpssänkan. Jo - precis så förklarar geologerna det hela nuförtiden; och jag är beredd att tro på dem. Kullaberg är för övrigt också en typisk horst.

Högläsning

Jag lyssnade häromdagen på ett radioprogram med Ulf Elving, där han intervjuade en äldre herre inför dennes 80-årsdag. Det var ingen mindre än Jan Mårtensson - en gång en tidigare FN-generalsekreterares högra hand. Jan verkade vara en gemytlig och mycket trevlig gammal farbror med många upplevelser att berätta. Bland annat visste han förtälja om en gammal odalman från Närkeslätten som på sin ålders höst brukade idka högläsning för katten. Jag tänkte, att detta måste jag också prova på Knut. Och eftersom det redan imorgon är dags att lämna in min fältrapport från våra geologiska övningar på Kullaberg, valde jag att läsa högt ur denna rapport för Knut; avsnittet om hur 1 miljard år gammal diabas kan beskådas i Paradishamn på Kullen. Se de mörka partierna insprängda i det rödbruna stora blocket i bilden nedan.

Svårt att veta vad Knut tyckte, men han sov i varje fall inte hela tiden. Och på tal om katthistorier; det berättades om en kiise som verkade vara så intelligent att hans matte valde, att skriva in honom vid ett universitet för studier därstädes. Men när han lite slukörad kom hem inför terminsuppehållet till jul, berättade han, att han verkligen inte lärt sig vare sig någon matematik eller fysik. Däremot sken han upp - och reste svansen i vädret - när han sa, att han faktiskt lärt sig ett främmande språk. Han kunde säga vov-vov!

Hade så gärna velat visa dig ...

en bild på skatduon som livade och glada plaskade runt i fågelbadet i eftermiddags. Men lättare uppgifter finns - än att plåta skator på nära håll; och jag ville absolut inte störa dem just då. Om bara ett par veckor packar jag in badet för vintersäsongsförvaring - men är väldigt nöjd med, att så många olika fåglar faktiskt besökt badet i år.

Här har varit pilfinkar, blåmesar, sångare, duvor, koltrastar och idag alltså också skator. Säkert har här varit många fler än så; man är ju inte där så ofta och kollar. Mataren bredvid kommer att fyllas med solrosfrön omkring 1:a oktober och då brukar ännu fler fåglar hitta hit.

Om konsten att äta ett äpple

Kan någon förklara, varför ett äpple smakar så mycket godare, om man först skurit det i klyftor och tagit bort kärnhus, flugrester och skaft?

Det var min morfar som lärde mig detta kulinariska trick - och han var född på 1800-talet. Morfar har för övrigt varit en stor förebild för mig; till mycket här i tillvaron.
 

Rätt svar på "helgklurigheten"

I geologisk mening är det inte bara vatten som i stelnat (fruset) tillstånd kallas is. För de flesta material som definitionsmässigt kan anta ett sådant tillstånd gäller genomgående (alltid?), att deras "fryspunktstemperatur" stiger med ökande tryck - dock med det viktiga undantaget VATTEN, vars frys-/töpunktstemperatur sjunker när trycket ökar. I vårt fall - med det hängande isblocket - blir trycket på isen där tråden ligger an på undersidan tillräckligt förhöjt (frystemperaturen sänkt) för att isen skall smälta och därmed låta tråden långsamt "vandra upp" genom hela isstycket. Det vatten som i varje ögonblick sipprar fram - under tråden - fryser omedelbart till is igen, eftersom trycket under tråden hela tiden återgår till "normaltrycket"; d v s tråden lämnar efter sig en helt igenfrusen och hållfast skarv på sin vandring till isstyckets ovankant. Då finns inte längre något kvar för isblocket att hänga i, varpå det faller i ETT stycke ner mot stolarna. Om stolarna har en mjuk sits, lägger sig isblocket såhär.

Hans har redan levererat ett helt korrekt svar - och belönats med tre guldstjärnor (se kommentar till förra inlägget)!

Helgklurighet

I ett rum hålles temperaturen "fast" vid minus 4 grader celsius. Man har ställt in två stolar där och också hängt upp ett parallellepipedformat isstycke i taket med hjälp av en väldigt tunn pianotråd som går runt isstycket och balanserar det precis på mitten.
 
En grupp geologistudenter har precis gjort i ordning detta och förväntas titta in i rummet igen 24 timmar senare. Vad kommer de att få se; d v s vilken förändring har skett i rummet? Det är helt OK att gissa flera gånger, men motivera gärna varför du tror si eller så.
 
 

På andra sidan jordklotet ...

är man på väg in i våren just nu. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av ett par färska bilder från sydöstra Australien (kopierade från Echidna Walkabout Nature Tour's facebook-sida).

En ovantligt pigg och alert koalahona som har span på en hanne ett par träd längre bort. En stolt emu-tupp med sina sex - nästan nykläckta - kycklingar på upptäcktsfärd. Hannen är den som ensam stått för ruvningen - och nu också har det fulla ansvaret för de uppväxande kycklingarnas väl och ve. Man hade gärna velat vara där igen. Synd bara att avståndet och restiden dit är så lång. Tänk om man kunnat rida på en seismisk våg de 1200 milen tvärs igenom klotet. Då hade man varit framme i Melbourne efter 20 minuter! Detta och mycket annat lär man sig i min pågående geologikurs; fast i så fall hade man behövt vara beredd på att passera klotets "kärna" som består av flytande rent järn i legering ytterst och samma gegga - fast i fast form - innerst. Dessutom hade man fått genomlida en temperatur av nära + 5000 grader och ett tryck som är 4 miljoner gånger högre än på jordytan.

Blomsterfest i Botan

Massor att titta på; bland annat fantastiska orkidéer.

En "ryssborr" ...

kan man använda till att ta markprover på definierade djup. Under förutsättning att materialet neråt är någorlunda igenomträngbart - till exempel en mosse - kan man med handkraft med lätthet fånga prover ner till ett djup av 10 till 12 meter. Självklart är gränsen neråt helt beroende av skiktens beskaffenhet/hårdhet. Jag har provat detta i min pågående geologikurs i en mosse på Kullabergmassivet.

På 8 meters djup syns ingen torv, utan enbart sedimentärt material (både minerogent och organiskt) som dittransporterats/avlagrats där av/i vatten i rörelse. Detta bör spegla en tid omkring 17000 år tillbaka; d v s vid tiden då isen (från senaste istiden) börjat smälta bort från Kullaberg och först lämnade efter sig ett blandmaterial - en morän - som burits i isen. Detta bärlager blev i sin tur ett grundlager för de ovanpåliggande sjösedimenten - till en början också dittransporterat material (huvudsakligen den minerogena delen) via strömmande smältisvatten. Från Kullaberg drog isen sig tillbaka "relativt tidigt" -  och totalt räknar man med att all is i vår del av klotet var borta för 11700 år sedan. Landhöjningen/vattenavrinningen gjorde det därefter möjligt för främst vitmossa att bilda grundmaterialet för torven i denna mosse. Gissningsvis visar 5-metersnivån en tid omkring 4000 år tillbaka.  

Fishing cat

Min egen kommentar till föregående inlägg spårade in på djurarten "fishing cat". Sådana finns nämligen, även om de är starkt utrotningshotade och bara finns kvar på några få ställen i Sydostasien. Fiskekatten har redan figurerat i ett tidigare inlägg; då med en bild hämtad från nätet. Här kommer en bild från Taronga zoo i Sydney - tyvärr väldigt oskarp - som jag tagit själv förra december. Vi såg den inte fiska just då, men antagligen beger den sig simmande ut i vattnet för att fånga sin mat? Något som vad jag förstår vore fullständigt främmande för landkrabban Knut. (I det avseendet är han och jag för övrigt väldigt lika.)

1/9 = höst?

Almanacksmässigt ja - men knappast vädermässigt; fast en del naturfärger avslöjar ändå vart det är på väg. Rudbeckiorna i Botan och solens läge över horisonten och molntapparna är tydliga tecken. Vad kattsvansen har med saken att göra, skall jag låta vara osagt. Tur i alla fall att det inte är åskmoln uppåt, för då hade svansen kunnat bli den perfekta åskledaren - för att leda blixtarna rakt ner bland blommorna på backen.

RSS 2.0