Dags att så?

Kotten från ena mammutträdet i Botan har legat inne i värmen några dagar och det är ganska många frön som blivit synliga - nu sedan kotten torkat och öppnat upp sig.

Det får bli inomhussådd i en kruka, men vilken typ av såjord kan vara lämpligast?

Gammal bild

Denhär bilden har visats på bloggen tidigare; närmre bestämt ihop med senaste Lundakarnevalen 2010. Men nu gäller det något helt annat. För mig skulle denna fågelbild utan vidare kunna symbolisera en hel inledningsstrof till en känd visa. Vilken visa kommer du att tänka på - och hur mycket av vistexten kan uttolkas?

Ledtråd: Pippin är inte av rätt art i sammanhanget; utan tänk istället på en annan art ur samma familj - och till och med ur samma släkte.

Ensam?

I den gamla branddammen alldeles här intill brukade ett gräsandpar uppehålla sig. Men båda har varit försvunna en längre tid nu. För några veckor sedan dök där dock upp en ensam hanne igen - omöjligt att säga, om det är samma individ som återkommit. Han har för vana att inför kvällen/natten simma ut i mitten av dammen; sannolikt för att unkomma predatorer. Men här är han framme i gräset - och säkert hade han inte sagt nej till en liten brödbit.

Apelsiner?

Apelsiner kan ju vara väldigt goda - när de är som bäst. Men under ett par månader nu i höst har apelsinerna från vårt vanliga inköpsställe varit rena pinan - surare än citroner. Är det ren okunskap i importledet? Mången fruktsort går ju att plocka relativt omogen, för att senare - efter transport - vid salutillfället ha uppnått lagom mognad . Men detta gäller (såvitt jag vet) inte för apelsiner? Jag försöker äta en apelsin per dag, men i nuläget är det knappt att sista klyftan går ner.

Är det bara jag som upplever dessa "problem"? Jag kan utan vidare käka en hel citronklyfta - om man saltar rejält det vill säga. Men att salta på en apelsin låter lite väl udda.

Geologens vardag?

Kanske inte riktigt - men visst förekommer det provtagning av sedimentära bildningar ute på mossar och kärr. Som här ute på Kalvs Mosse intill Krankesjön - där 15 personer ur min geologikurs står ute på ett gungfly; en några decimeter tjock ytmatta av "bärande(?)" vass , kaveldun och vitmossor - och därunder en sex sju meter med absolut icke-bärande gyttja!

Alla var tillsagda att röra sig försiktigt och definitivt inte hoppa (av lättförståeliga skäl). Här står vi och försöker analysera innehållet/lagren i en borrkärna som plockats upp från 8 meters djup.
Hela området tillhör den så kallade Vombsänkan som uppstod för 300 miljoner år sedan; då vissa partier av Skånes berggrund pressades uppåt - till horstar som närliggande Romeleåsen - medan andra berggrundspartier ( bl a i denna sänka) sjönk till avsevärda djup. Alla småsjöar i Vombsänkan är betydligt senare bildningar; som ett resultat av senaste inlandsisens (för 15 tusen år sedan) efterlämnade så kallade dödisbassänger.
Geologikursen är nu avslutad/godkänd (enbart alternativen IG och G fanns) för min del och ytterligare 15 högskolepoäng har trillat in på "kontot".
 

Vad gör man,

om man känner, att världens nysning är på gång - och man precis tagit en full mugg hett kaffe i ena handen och en tallrik äppelkaka med glass i den andra?

Jo man sätter högsta fart mot en lämplig avställningsplats (som just då råkade vara skrivbordet) och hoppas, att man hinner dit, innan "helvetet" brakar loss.

Mammutträd

Botan presenterade sina tre 70-åriga mammutträd på facebook härom dagen. Självklart tog man sig dit och kollade. I Kalifornien finns jordens äldsta nu levande sådana träd. Somliga av dem är mer än tusen år gamla och uppemot 100 meter höga! Botan's träd är bara drygt 25 meter, men det kan vara mer än nog, om man råkar stå precis under, när en sådanhär knytnävsstor kotte dråsar ner.

(Det är inget mammutträd som syns i bakgrunden!) Tror ni, att det går att plocka ur några frön för plantering och groning?

Löpande bandet

Henry Ford sägs ju ha varit den som "uppfann" löpande bandets princip för produktion av bilar. Men den metoden fungerar mycket bra också för tillverkning av godishus - kan jag upplysa om.
Börja med att såga till en massa plywoodbitar; spänn fast sticksågen upp-och-ner. (Det är mest praktiskt.)

Fortsätt med att limma ihop bitarna med hjälp av jigg och klämmor. (Självklart följer du din ritning!)

Spackla över eventuella glipor och slipa bort ojämnheterna.

Ta fram de vattenbaserade hobbyfärgerna från Panduro och börja måla/rolla - vitt först.

Fortsätt med svart för husgrunden.

Därefter rött på taken.

Efter ytterligare en "svartmålning" (av vindskivor och takskägg) är fyra nya hus klara; lätt som en plätt!
 

 

Vintern rasat ...

Ja det var den sångtitel, som jag avsåg med bildgåtan i förra inlägget. Vinterbilden visar vår igensnöade tomt för tre år sedan och rasbilden är alldeles nytagen i trädgårdens ena stenparti. Den senare är faktiskt lite geologiskt intressant - även om man bortser ifrån rasupphovet; sannolikt en både geologiskt och ekologiskt bevandrad padda - på flera sätt. Här kommer bilden igen.

Vi tror, att det är tredje året i rad som en padda (förmodligen samma individ?) skapat sin vinterboning djupt inne bakom den lilla stenen. Den har alltså valt en plats bland ditlagda stenar (geologisk kornstorleksbenämning); av inlandsis bearbetad gnejsig granit - d v s ursprungligen en magmatisk bergart (granit) som senare (något hundratal miljoner år före senaste istiden) delvis metamorfoserats (till gnejs). Paddan har därvid genom sitt hålgrävande skapat detta synbarliga ras (observera att man inom geologin skiljer mellan ras och skred) där man vidare kan observera, att bildandet av en sådan "rashög" (raskägla = talus) samtidigt inneburit en viss kornstorlekssortering. Det finkornigaste materialet har avsatts högst upp i käglan, medan större och större korn tagit plats neråt mot botten. I sanning ett geologiskt arbete av denna begåvade padda!
Att vi dragit slutsatsen, att detta är en paddboning - och inte ett vinterviste för exempelvis en mus - har Knut hjälp till med att konstatera. När vi konfronterade honom med utgrävningen för tre år sedan, visade han absolut inget intresse för att undersöka saken vidare; vilket han väl skulle ha gjort, om en mus gömde sig därinne?
Vi vet också sedan tidigare, att paddan dragit in en massa torra och halvtorra löv in i sin "hydda" och sannolikt är den så bevandrad i "ekologiska fenomen", att den räknar med, att förmultningen/förbränningen av löven skall skapa lämplig värmekomfort under de kalla vintermånaderna.
 

I tidigaste laget!

Men om bara några månader är förhoppningsvis lösningen på nedanstående bildgåta mer relevant. Så vilken visa åsyftas?
 
Ledtråd:

Bara att plocka fram munspelet, blockflöjten eller vilket musikinstrument ni nu råkar ha i byrålådan.

Från käkmalar till säckspinnare

Detta är innehållet i det tjockaste av de femton banden som utgör Nationalnyckeln. Sammantaget är det volymer som utges av ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Egentligen fanns det ingen plats ledig för så många nya böcker på en gång. Om det inte vore för vår fantastiska IKEA-bokhylla (med mera) från tidigt 70-tal. Dess existens i hemmet har ifrågasatts flera gånger - ingen skönhet precis -  men nu har den väl bevisat sin oumbärlighet genom att välvilligt bereda plats för dessa klenoder?

På önskelistan

Det är knappast troligt, att nya raggsockor behöver stå på årets önskelista.
För denna prekära belägenhet verkar redan ha observerats - och idag anlände några beställda stickegarnnystan hem till huset. Det är det myckna stövelanvändandet under höstens fältdagar med geologikursen som har orsakat allt extra slitage på sockorna. För inte så länge sedan hade man valt att "förfoda hossorna", när de ser ut på det här viset - eller åtminstone stoppat igen hålen. (Förfoda innebar, att man utnyttjade de gamla relativt oslitna strumpskaften - och "bara" stickade till nya fotdelar.) Men här är det mesta så nerslitet och förglesat, att sådana alternativ bortfaller.    

Femhundra?

Vad är det som har 500 fötter - men ändå inte kan gå?
Observera att bilden nedan inte har ett dyft med saken att göra.

Djurbild

Även om denna bild - med ålderns rätt och gammal fototeknik - blivit väldigt blåtonad, är den ändå en av de bilder jag tagit, som jag är allra mest nöjd med.

Gårdens ena lilla gråa katt som känner sig väldigt trygg och varm; liggande på store Busters mjuka och fluffiga svans. Det är verklig tillit och ömsesidigt förtroende!

RSS 2.0