Resultatet

Trots rejält tilltagna "släppvinklar" (naturligt som följd av de lutande krukväggarna) blev det inte helt lätt att få krukan ur sin gjutform. Ytterformen lossnade visserligen lätt, men innerformen kommer att behöva en modifierad konstruktion för att kunna tagas loss utan deformering. Den kvarstående fuktan i träformen leder till en utvidgning av dimensionerna i alla led och det drabbar naturligtvis innerformen negativt i dethär avseendet. Men loss kom krukan till sist - och här är resultatet; direkt efter formsläppet, respektive efter en första vattendänkning. Det senare väldigt viktigt för en bra sluthärdning av betongen.
 
Själv är jag väldigt nöjd med gjutresultatet som sådant; andra får yttra sig om det rent estetiska intrycket. När härdningen väl är avslutad - och krukan blivit genomtorr - kommer färgen vara av en betydligt ljusare grå nyans, där den stavformade yttexturen blir mer framträdande.

Obändig livskraft

Pilträd tillhör uppenbarligen de arter ur växt- och djurriket som har enormt stor inneboende kraft för och förmåga till fortlevnad. I olika grad har väl egentligen alla arter det kanske, men just nu tänker jag på de 20-åriga pilarna som brandskattades med vartannat träd utanför trädgården tidigare i år. På de kvarlämnade stubbarna ser det ut såhär och en i marken nedstucken kvist har uppenbarligen direkt slagit rot.
 
En lite tjockare grenbit - som jag sparat undan för att senare klyva till två sittbänkar - har som synes släppt fram några direkt under barken vilande skottanlag till att bilda nya yttre grenar.
 

Chansning?

Rubriken syftar på mitt "krukmakeri". Nämligen - en säck finbetong (grus plus cement i mix) à 25 kilo förutsättes enligt deklarationen på påsen ge 13 liter färdigblandad betong. Min beräkning på formdelarnas storlek gav vid handen, att det skulle gå åt 12,5 liter betong per kruka. Så vad var då problemet? Alltnog - jag köpte bara en säck och hoppades på, att jag inte hade räknat alltför galet. Om nu inte en säck hade varit tillräckligt, hade det behövt gå för lång tid, innan jag hunnit skaffa och blanda till mer betong. Och hade jag redan från början köpt på mig och blandat till betong av mer än en säck, hade jag haft en massa finbetong över. Problemet med det hade varit den korta bäst-före-datum som uppenbarligen gäller för en öppnad säck finbetong; nästa gjuttillfälle kanske dröjer? Men det blev lite drygt en halvliter betong över, så att är frid och fröjd - för närvarande.

Det ger sig om ett par dygn, hur resultatet ser ut. En lärdom är, att i en form med så här pass sluttande väggar blir det väldigt mörkt längst ner i botten - och svårt att se om betongen verkligen fyller ut tillräckligt bra. Nästa gång kommer jag därför att använda en stark stavlampa - i stället för lampan i bild - som belysningskälla.

Peltier/Seebeck

Knut verkade vara ur humör och lite hängig - rent av deppad - imorse. Kanske berodde det på, att han anser sig förekomma alltför sällan här på bloggen? Under dagen har han dock återgått till sitt vanliga jag, men jag tänkte ändå gå honom till mötes med ett inlägg.  Erkänner att kopplingen är aningen kryptisk men inspirationen kom naturligt efter att ha sett Knut liggande i den stekheta solen.
Fysikern Peltier upptäckte för länge sedan en termoelektrisk effekt - som bär hans namn; innebärande, att en likström genom en kropp (bestående av olika lager metall eller halvledare) leder till att kroppen blir varm på ena sidan och kall på den andra. Något som bland annat praktiskt utnyttjas i vissa typer av kylskåp.

Ovanstående experiment hade jag naturligtvis inte tänkt prova på Knut. Här på bilden får man förmoda, att Knut har en relativt sval sida (mot jorden i rabatten) och en stekhet sida uppåt - mot den brännande solen. Om Knut nu varit en halvledare, hade Seebeck-effekten  (omvändningen till vad Peltier konstaterade) inneburit att Knut kunnat betraktas som rena energikällan; ett likströmsbatteri som mellan svans och nästipp troligen fått en liten glödlampa att lysa.

Skall det vara så?

Med en anspelning på hur PLUS-gubben Sverker O - lite naivt och gåpåigt - brukade följa upp sina egna efterforskningar, undrar jag, om små tomatplantor redan efter bara några dagar på friland verkligen skall börja blomma? Är detta ett tecken på någon speciell omständighet - eller bara helt naturligt?

Ny hemsida

I ett inlägg på facebook annonserar Echidna Walkabout ... - ett mycket seriöst litet naturutflyktsföretag med säte i Melbourne - att man håller på att färdigställa en ny hemsida för sin verksamhet. Vi har varit med dem på dagsutflykter vid  båda våra besök i Australien och kan verkligen rekommendera deras upplägg för naturupplevelser i det vilda. Nu tar de gärna emot synpunkter på sin nya hemsida i vardande: http://www.echidnawalkabout.com.au/echidnajoomla/index.php/en/ 
Har du bra insikter om hur en modern/internationell/säljande/informativ/intresseväckande etc sådan bör se ut - och vill påverka, lämnar de utrymme för detta via sin "facebook wall".


Att det på bilden ovan är en emu-hanne med sina sju "kycklingar" på promenad (precis framför min kamera) går inte att ta miste på, men finns det något/några djur på bilden nedan - och i så fall av vilken art?




Ursäkta -

men det måste nog bli ytterligare ett inlägg om krukformen innan gjutningsdags. Jag har noga övervägt vad Lars Peter såg som riskmoment i min föreslagna metod för att anbringa armeringsringar. Jag tar trots allt risken - och här syns nu hur tre ringar hänger fast på innerformen.

Två diagonalt placerade spikar (per ring) med asymmetriskt tillfilade huvuden håller ringarna på plats. På insidan av innerformen ser det ut såhär - sett uppifrån.

De 6 spikarna passerar först var sin hålförsedd stagningskloss, en "låsbricka" av elastisk gummiduk samt är därefter böjda i synkronism med spikhuvudenas krokformning. När en ring skall släppas ner i betongen (först den undre) vrides de två motsvarande spikarna 180 grader och drages in mot mitten - då skall förhoppningvis just den ringen falla på plats (eventuellt med lite efterjustering). Låsdetaljerna ser ut såhär; spikkrok i upplåst/indraget läge, spikkrok i låst/yttre läge, samt spikkrokens grepp om sin armeringsring i låst läge.
  

Varför?

Ja det kan man ju undra; har inte dessa förbaskade krukformsdetaljer visats tillräckligt redan här på bloggen? Men det finns två skäl till den nya bilden. Dels kommer bitarna alls inte att se lika fräscha ut efter en gjutningsomgång och dels tycker jag, att denna uppställning av formdetaljerna - i en torkprocess efter skyddslackering - i sig utgör en väldigt harmonisk bild. Men kanske är jag ensam om att se detta? 

Det fanns alls ingen avsikt att skapa ett "konstverk"; det bara blev så. Ringarna och den runda skivan tillhör inte själva gjutformen. De är avsedda som mallar för att lättare/exaktare kunna böja till de olika armeringsjärnen.  

Beträffande fruktfrågan

Frukterna på bilden (från häromdagen) tillhör den ena av Botans två alruna-plantor. Kolla gärna på Wikipedia (eller annan källa) beträffande all magi och mystik som förknippas med denna växtart. Inte konstigt att August Strindberg visade den så stort intresse under sina Lundaår; det lär ha varit "den andra" plantan - som egentligen är den första.

Botans föreståndare berättade en gång, att man sällan får uppleva några helt mogna frukter numera. Ryktet om deras egenskaper har spritt sig så pass nu, att "folk" snor dem långt innan; trots att åtminstone den ena plantan har en väldigt undanskymd plats.

Fruktfråga

Vilken växt har såhär långt komna frukter (halvmogna) redan?

Men det är inte slut med detta!

Visst var det kul att beräkningarna för den stympade konen visade sig vara riktiga, men nu kommer nästa "hinder" på vägen. Vid det här laget har du säkert genomskådat, att mitt snickrande hittills har varit för att färdigställa formdelarna till en ny kruka - att gjutas i betong.

Den här gången blir det en kruka med lutande väggar, vilket gör det lättare att få den stelnade betongen ur formen; p g a de "naturliga" släppvinklarna. Men armeringen - eller rättare sagt att få dit armeringsjärnen blir betydligt mer komplicerat; i vart fall om man vill ha armeringen i form av ett antal horisontella ringar inbakade i krukväggen. Skall försöka förklara problematiken och mitt lösningsförslag genom nedanstående tänkta tvärsnittsbild.

Svart är ytterformen, grönt är innerformen, grått är ifylld betong till viss nivå, de två fyllda röda skivorna är en armeringsring nedsläppt i rätt läge och de två röda ofyllda cirklarna visar samma armeringsring fasthållen av de två blå krokarna. I verkligheten är krukvägglutningen sådan, att ingen av de tre armeringsringarna kan läggas på plats via öppningen uppifrån och nerifrån går det naturligtvis heller inte när betong fyllts på för bottendelen och innerformen satts på plats. Enda möjligheten - som jag ser det - blir att "hänga upp" ringarna på innerformen medan den är lös och därefter under själva betongifyllandet släppa ner dem en och en, efter hand som betongnivån kommer i de rätta lägena. Säg att de blåa detaljerna är spikar med halva huvudet bortfilat. När man så vill släppa ner en armeringsring, är det bara att vrida de två låsspikarna 180 grader och dra in dem mot mitten - och förhoppningsvis lägger sig då ringen på rätt plats; mitt i gjutningen. Kommer detta att fungera?
Har inte kollat eventuellt befintliga patenthinder, men vet säkert att ingen annan nu kan patentsöka just den här idén, när den redan är "offentliggjord" här på bloggen. :)   



Regn - fast inte hela dagen

Och då blev det lämpligt att frilandssätta årets tomatplantor; som vanligt punktligt levererade av vår egen hovleverantör; stort tack! 10 mycket livskraftiga exemplar som egentligen inte hade behövt någon stagning alls på det här stadiet, men som nu både har stödpinnar att växa kring och den mobila drivbänken att vistas i.
 
Det blir tredje året i rad som "växthuset" nu står framställt; i lågplantsmod till en början.

Idag regnar det

Men det hindrar inte parkförvaltningen från att fortsätta lägga nytt ytgrus på våra gångbanor. Ytterligare en variant ur maskinparken kommer då till användning. Den gula färgen matchar allt grönt just nu och ligger rätt i tiden med tanke på alla knallgula rapsfält runtomkring.


Regnet gör också att man själv kan ägna sig åt inomhusarbete; närmast med att färdigställa prylen där den nyss tillverkade stympade konen skall ingå. Nu kan man andas ut; alla antaganden i förväg om konens egenskaper verkar ha stämt mycket väl med verkligheten. Här är resultatet.

Tvivlare; forts

Tror att Knut undrar över, om husse verkligen har alla hönsen inne. Han har sett mig utföra en massa mystiska rörelser ganska regelbundet de senaste dagarna - och nu detta! Jag har nämligen varit hos sjukgymnasten och fått en ordination att följa mot mitt tredskande knä. Men det kan ju inte Knut veta; han bara ser, vad som sker. Och då tycker han naturligtvis, att detta är ytterligare en förbryllande sak. I själva verket håller jag på att rita in konturen till mantelytan på den blivande stympade konen - och kameramobilen hänger provisoriskt på Isaks utebur.


Här ligger den utsågade mantelytan i blöt för senare koniskt formning. Hoppas att den blev måttriktig.

Tvivlare

Vad kan det vara som får Knut att se så skeptisk ut?

Bockakyrkogården

är en naturskönt belägen gammal begravningsplats intill Omberg nära Vätterns östra strand. Enligt inskriptionen på ett litet kors därstädes blev 80 män begravda där under 1800-talets andra hälft. De hade arbetat med stenbrytning för byggandet av Göta kanal och också uppförandet av Karlsborgs fästning. Man får anta, att de fick slita hårt och utgjorde en skara män - ur den så kallade kronoarbetskåren - som samhället på den tiden inte unnade en sista vila i vigd jord? Det går inte att låta bli att tänka på deras livsöde, när man befinner sig på platsen bland de gamla ekarna, den vackra stenmuren och havet av vitsippor.
   

Nytt försök

Min hemmagjorda skylt vid Bodils sten blev sannolikt konfiskerad per omgående? Därmed blev denna magnifika sten inkognito igen.

Men så kan det ju inte vara - och numera finns därför en ny skylt; med en något diskretare (mindre iögonenfallande) placering.

Tack "Televerket"!

Bloggtorkan kan delvis - men inte helt - skyllas på en trasig telefonledning. Det tog Telia dryga två dygn (!) att rycka ut och fixa en sådan skitsak. Vi har nämligen fortfarande vår internetanslutning (bredband) via gamla hederliga (?) tvinnade koppartrådar. Rena stenåldern - kan man tycka, men det finns ju å andra sidan ett ordspråk som lyder: "Smedens häst och skomakarns fru går oftast utan skor". Så nu har jag kunnat ägna tankarna åt annat igen; och fortsatt med projektet, där beräkningarna kring en stympad kon blir så avgörande för resultatet. En lättare delkonstruktion är dock redan avklarad.
 

Nu händer det grejor!

Den här våren har Lunds parkförvaltning ägnat mer uppmärksamhet och möda åt vårt område, än vad som skett under de tjugo senaste åren. Och det är jättebra. Knappt hade man slutfört översynen/ansningen av jättepilarna här utanför, förrän man nu idag påbörjar arbetet med att föbättra gångstigarna. Här schaktar man först undan det otjänliga ytmaterialet - ner till ett mer gediget bärlager. En smidig liten grävmaskin och en skicklig förare gör jobbet.

Med ett nytt - och mera tjänligt - ytlager pålagt lite senare, kommer detta att bli riktigt bra. Ett stort tack till parkintendenten för detta initiativ!

Mitt i steget

Den här duvan har uppenbarligen känt sig ensam och söker nu någon att vara vän med (och tigga käk av). Djuren har ju ingen facebook att förlita sig på, men fixar helt uppenbart sina kontakter ändå. Som tamduva gör den verkligen skäl för namnet; bilden är tagen på mindre än en meters avstånd - och den ägnar med stor precision sig åt att picka i sig solrosfrön. Sinnena för syn och motorik är speciellt koordinerade för detta livsviktiga ändamål.

1:a maj

Missförstå nu inte detta; det är bara en nerfälld solparasoll.

Tänk istället på att betala återstående restskatt senast i övermorgon - och att årets Lundalopp går av stapeln på lördag. Hoppas vi ses där - med ett lika fint väder som idag (gärna lite mindre blåsigt)!

RSS 2.0