Från Melbourne till Sydney

är det cirka 70 mil fågelvägen. Quantas gjorde sträckan på mindre än en timme - när man väl kom i luften. Thunder storms var förutspådda av väderlekstjänsten, men något sådant märktes tack och lov inte av. Men man kan ändå lugnt säga, att det varit varmt här idag - säkert 30 grader, så nu under eftermiddagen blev det bara en kortare promenad
i orienteringssyfte; förbi Royal Botanic Gardens och vidare mot - ja ni ser säkert vad:



Sydney Opera House och Sydney Harbour Bridge. Jag vet några dristiga personer som promenerat över bron; d v s högst upp på brospannets ovandel!  Sannolikt inget nöje för oss pensionärer - så var bara lugna :).

Klockan 16:00 steg vi ombord

på en rundtursbåt vid Yarra-flodens strand/kaj. Här välkomnar den stolte kaptenen oss att stiga på "skeppet".

Det varma vädret bestod under hela dagen, så det kändes bara skönt med lite svalka ute på vattnet. Det var dagens sista tur och vi var bara ett fåtal åkande, men desto fler roddare var ute och tränade inför en kommande kanottävling.

Turen var bara en timme lång - uppströms floden - och vände runt en liten ö mitt ute i plurret.

Melbourne

Dagen har börjat med nästan tropisk värme här; väldigt varmt, tryckande men samtigt ganska blåsigt. Kanske blir det åska, så före en eventuell senare tur på Yarra-floden blev det en tur i city med praktisk transport i form av gratisspårvagnen (City Circle Tram) - mycket prakiskt.


Första avstigning blev vid Queen Victoria Market.

Det är ett saluställe i kolossalformat (under tak) med ett varusortiment innehållande allt möjligt; här följer ett litet, litet urval.





Denne väldigt gemytlige gentleman - en infödd aborigin från West Australia - visade sig känna väl till Sverige/Lappland och kunde faktiskt säga några ord på svenska. Han var trevlig att samtala med och han underhöll sina kunder med skickligt didgerido-spelande emellanåt. Han hade också en massa andra aboriginsaker i sitt salustånd; som bumeranger och färgglada bonader.

Victoria Market ligger intill La Trobe Street och här är en bild av LaTrobe-universitets administrationsbyggnad - själva campus ligger dock långt utanför centrum.


The Princess Theatre - nära Carlton Gardens.


Bourke Street - sedd från parlamentshuset - med lite juldekorationer upphängda. Bourke St är kanske den största affärs- och restauranggatan i staden - en väldig puls präglar livet där.


Slutligen en delbild på Parliment House.



Great Ocean Road

är en väg längs en kuststräcka cirka 10 mil sydväst om Melbourne. Den börjar strax bortom kuststaden (surfingparadiset med mera) Torquay -  symboliserad av detta monoment


- och slutar 25 mil längre västerut; vid London Bridge.

Denna bro har sedan urminnes tider haft två spann, men den 15:e januari 1990 - mitt under ett pågående turistbesök - störtade ena valvet plötsligt och utan förvarning rakt ner i havet och strandsatte tre personer på den isolerade delen. Osannolikt nog omkom (eller ens skadades) ingen människa, men för de tre strandsatta blev det säkert ett minne för livet.
Hela Great Ocean Road betraktas som ett "minnesmärke" över alla stupade australiensare från första världskriget och byggdes med ren handkraft - alla de 25 milen - av de hemvändande soldater som överlevt kriget. Att detta var en ofantlig och gigantiskt farofylld uppgift förstår man, när man färdas längs vägen. Det skall sägas direkt, att inga ord eller bilder i världen kan beskriva de storslagna och helt otroliga naturscenerier som detta kustavsnitt uppvisar; DE MÅSTE UPPLEVAS PÅ PLATS! 

Här följer ändå några - som sagt - "futtiga" bilder tagna under dagsresan på sträckan.
Färggranna fåglar; "vilda" men vana vid att folk stannar och matar dem.


Ett regnskogsavsnitt med 3000 mm regn/år, massor av ormbunkar och träd; bland andra 500-åriga gum tree bjässar.
 

De tolv apostlarna; jätteraukar en bit ut i havet. Det är för närvarande bra sju som syns ovan vattenytan. Övriga har eroderats till "osynlighet" av tidens tand. Egentligen har det heller aldrig funnits ett fullt tolvtal.

Men idag blev det Zoo-besök

Perfekt väder för djurparksbesök - inte för hett; utan omväxlande lätta moln och strålande sol - har det varit idag. Hotellet ligger bara ett par kvarter från Flinders Station, så efter en kortare tågresa var vi framme vid zoo.


Både djur och människor verkar trivas i denna park. Alla djur har väl tilltagna hägn med så naturliga habitat som möjligt - och för oss besökare finns tydligt markerade promenadgångar genom hela området. Det är såklart omöjligt att räkna upp alla djurarter som finns i parken, men nedan presenteras ett urval av de djur som har australiensiskt ursprung. D v s att den observante betraktaren kommer att se, att två av arterna inte "kommer från" Australien. Vilka - är frågan?
 
  
 
 
 
 
 
Den sista bilden är tagen på ganska långt avstånd; det är en Tawny Frogmouth som tyvärr inte ville komma närmre. Det är en art som i utsatt läge kan dra ihop sig - från näbbspets till stjärtspets - som en pinne och därmed perfekt kamouflera sig till något som mest liknar en avbruten trädgren. En hel familj - två vuxna och två ungar - i vilt tillstånd fick vi ögonen på i förrgår; i You Yangs.



   
  

Inget Zoo-besök idag

Såhär såg Queens Street (en tvärgata utanför hotellet) ut i morse; ganska öde under ett ljummet men ymnigt regnande. Regnet har sedan med kortare avbrott fortsatt hela dagen.


Istället blev det ett besök på Immigration Museum bara ett par kvarter bort från hotellet.

Som pensionärer (concessions) fick vi gratis inträde; annars skulle det ha kostat oss 20 AUD (c:a 150 SEK), vilket vi genast bestämde oss för att "dra nytta av" lite senare.
Muséet presenterade en synnerligen intressant redogörelse i ord, bild och föremål över samväldets modernare utveckling; d v s ungefär från tidigt 1800-tal - då den urgamla aboriginkulturen verkligen började komma i skymundan på riktigt - fram till våra dagar. Enligt aboriginsk mytologi och kultursyn var det "örnhöken" Bunjil som skapat deras land, alla växter och djur - och dem själva. Åtminstone gällde detta aboriginerna som befolkade den delen av Australien som utgör nuvarande delstaten Victoria (med Melbourne som huvudort - en stad med omkring 4 miljoner innevånare idag). Immigrationen till Australien under 1800- och 1900-talen har reglerats av "myndigheterna" från tid till annan efter hur omvärlden sett ut och hur de egna behoven skolat kunna tillgodoses på ett bra sätt. Det har både förekommit lockelsefull och hindrande lagstiftning som styrmedel. Under lång tid var det i stort sett bara britter som välkomnades. Men sammantaget får man nog säga, att australiensarna haft en genomgående välkomnande inställning till invandringen; något som fortfarande märks av den vänliga attityd som man oftast möts av här nere. 
Som sagt - eftersom vi "sparade" 150 spänn på museumbesöket, tyckte vi oss kunna festa på en Lobster Wellington på en italiensk restaurang vid Yarra-flodens sydstrand. Smakar det, så kostar det - minsann!

 

You Yangs

Så heter ett större naturområde cirka 5 mil väster om Melbourne. Där finns kraftfulla bergsformationer skapade av vulkanisk aktivitet för miljontals år sedan. Senaste utbrottet i området var för 20000 år sedan. På flera av platserna där finns tydliga tecken på ursprunglig aboriginkultur. Bergmassiven omges av omfattande eukalyptusskogar samt naturtyper av såväl bush- som savannah-karaktär. Här får man se många djurarter i vilt tillstånd; bland annat är detta en hemvist för koalor. Hade själv turen att få syn på en ovanligt pigg och aktiv hanne som både ropade och kliade sig bakom örat, där den satt i en trädklyka. Hoppas att den kommer att få mitt namn; guiden gjorde i alla fall en anteckning med mig som namngiven upptäckare - känns stort!


En bit från denna "original park" ligger Sarendip "sanctuary" som är ett låglandsområde med ett antal större eller mindre säsongsvarierande vattensamlingar, träddungar, buskavsnitt och ganska öppna grässtäppområden. Även här finns såklart en mängd djurarter. Vi kom väldigt nära emuerna och känguruerna; vår guide visste bra knep att åstadkomma detta. Här står en ovanligt storvuxen gammal känguruhanne kvar och tittar rakt på oss, medan vi passerar förbi på ett knappt tiotal meters avstånd.


Detta var ett kort sammandrag av dagens dagstur - inklusive lunch i det fria - arrangerad/guided av Echidna Walkabout Nature Tours i Melbourne. (http://www.echidnawalkabout.com.au/)

 


Från Turning Torso till Eureka Tower

Torson vet jag inte mer om än, att den är hög, skruvad och ser ut att falla när som helst. Om Eureka Tower (i Melbourne) - däremot - vet jag följande efter dagens besök på plats (även dess Skydeck på 88:e våningen): södra halvklotets högst belägna publika utsiktspunkt (300 m hög byggnad), toppen flaxar 6 dm i stark vind, två stycken 300000 liters vattentankar på våningarna 90 & 91 förebygger "förstörande" svajning, hissarna susar upp med en hastighet av 9 m/sek (över 30 km/timme), glaset på de 10 översta våningarna har 24 karats guldplättering och 110000000 kg betong gick åt vid själva bygget. Bilden visar Eureka snett till vänster om "kåken" som ser högst ut, men som är väsentligt mycket lägre i verkligheten.


Ett återbesök på Melbourne Aquarium hanns också med. Förutom alla andra fantastiska vattenlevande djurarter har man där också ett stort pingvinhägn (min favoritattraktion) med vatten is och snö - och små stenreden för de ruvande pingvinerna. Dit måste ni ta er någon gång!


Malmö, Melbourne och Lund

Rutmönstren var hämtade från:
Malmös Turning Torso,


Melbourne Zoo; giraff (och zebror) 


och Lunds domkyrka.


Bravo - Sven; två rätt!
See you all from down under in Melbourne next time.


Rutmönster

Känns något av följande rutmönster bekant?
  
Här måste man tänka "bredare" än bara Lund!

Närbild

Men inte blir man klokare av att i närbild se resultatet av den borrande gubbens arbete; en lång rad - från Kyrkogatans trottoar ända bort mot 1400-talsliberiet - av mystiska metallbitar?

Kan det vara någon typ av halkskydd eller en styrslinga för ett handikappfordon? Och inte håller sig Sydsvenskan allert med en förklaring heller - lika lite som i fallet med den rostbelupna universitetsfontänen! Dock om man alltså följer denna mystiska ledtråd österut, passerar man strax också domkyrkoforums utskjutande "observationsöga" mot domkyrkan; något märklig men rätt spännande arkitektur.

Vad gör han?

Jo att han borrar, har en jättedammsugare och en massa andra verktyg runt sig; det ser jag. Men vad skall det bli, när det är färdigt?

Jag kunde ju inte fråga honom heller, för han bar rejäla hörselskydd. Det verkade vara små metallbrickor, som han skruvade fast i en lång rad - någon som vet? Platsen är nya Domkyrkoplanen vid Arken-bokhandelns norra gavel; där de gamla syrenbuskarna förut stod.

Men Baldringe var före!

Så kom turen till Lund. Bollywood-teamet från Indien säger sig ha funnit exotiska inspelningsmiljör på Kulturen. Tydligen var också universitetsbyggnaden intressant ur den aspekten.


Huvudrollsinnehavaren i denna "skräckfilm" lär i en inspelningspaus ha ridit runt på en vit häst i Lundagård - utan att väcka någon större uppmärksamhet. Det krävs mer udda saker än så - här i Lund, för att folk skall höja på ögonbrynen. En av Kulturens gamla vagnar kom också till heders. Här har ekipaget stannat vid hörnet av AF-borgen (och några ditsatta bajamajor). Kuskbocken är tom; så var kusken befinner sig för tillfället är nog inte svårt att gissa?

Vanlig geting

d v s Vespula vulgaris - även kallad röting - var den art ur getingfamiljen som byggt upp och befolkat "vårt" stora getingsamhälle. Arten bygger kanske oftast sina bon som hängande konstruktioner fastsatta i grenar eller under utskjutande takdelar, men förekomsten av på en horisontell yta "vilande" bon (till synes - som här) är heller inte ovanlig. (Getingsamhällen kan också etableras under jord; och individerna kallas då "jordgetingar" - dock utan att vara en speciell art.) Här är boet på plats på förrådsvinden - mellan yttertak och innertakisolering intill en sparre. Trots att boet alltså ser ut att ligga på underlaget, är ändå dess centrala delar - cellkakekonstellationerna - en hängande konstruktion!
 

Här är boet - nyss nedtaget från vindsutrymmet; de två mindre solitära cellkakornas ursprungliga placering "i" stora bygget är något osäker.  


Tvärsnittsbild visande två horisontella cellkakelager samt det poröst uppbyggda ytterhöljet. De två cellkakorna utgör tillsammans med ett antal hållfasta/hårda distanspinnar (centimeterlånga) en mycket robust enhet. Höljeskonstruktionen är däremot väldigt bräcklig genom sin porösitet. Sannolikt ändå väldigt bra för att skapa optimalt temperaturklimat i cellerna. Porösiteten verkar medvetet gjord – dels just för isolationsändamålet, men också för att bära upp varje från utsidan påbyggt, nytt och större heltäckande ytterskal; d v s getingarna gröper ur (återanvänder) lagom mycket av "befintligt/gammalt" material vid tillbyggnaden.

Den undre av de två stora cellkakorna; här uppochnervänd. (I det levande boet var kakorna placerade med cellöppningarna neråt - precis som i alla andra hängande bon.) Varje kaka innehåller uppemot 5000 celler; d v s 10000 celler totalt! (Beroende lite på omständigheterna - livsbetingelserna, födotillgång och samhällslivslängd - är det rimligt att anta, att flera av cellerna härbärgerat multipla reproduktionsomgångar; d v s en samhällsstorlek uppemot 15000 till 20000 individer totalt.)


Samma cellkaka (som ovan); fast här sedd från cellbottensidan (ovansidan i verkligheten). Denna ”botten” utgör en väldigt tät, gedigen och vätaspärrande matta. Det går att skönja en cirkulär struktur vars mittpunkt är lite upphöjd och aningen mörkare än det övriga – sannolikt början på andra cellagerbygget.


Här syns cellstorleksskillnaden mellan huvudkaka och lös solitärkaka; 10 mm2 respektive 20 mm2. Varje huvudkaka är cirka 50000 mm2 stor. De små kakorna innehåller endast ett hundratal celler vardera. Getingen lär utnyttja sina antenner som måttstock vid byggandet för att få exakt dimension och symmetri på varje sexkantcell!


Bilden nedan (en liten bit av översta kakan - med allt poröst höljematerial borttaget) är medtagen för att visa, hur det sannolikt går till att bygga det första cellplanet och sedan utöka samhället med nästa plan. I ett hängande bo byggs varje nytt cellplan under de befintliga; dvs boet tillväxer alltid neråt. I "vårt" bo måste det alltså ha tillgått på samma sätt, även om man lätt kunde förledas tro, att det var tvärs om; d v s den undre kakan var äldst, med den ovanpåliggande tillkommen i steg 2. Den initialt ensamma getingdrottningen (bostartaren) har påbörjat hela samhällsbygget med att "producera" och fästa ett enda men hållfast skaft (den svampliknade pinnen vid pilen) upp mot vindsutrymmets yttertakundersida. Fotändan till denna svamp blir så det första mattsegmentet att bära upp den därefter tillväxande cellkakan. Efter hand som den nya kakan växer i omfång, tillkommer fler skaft/distanspinnar för att fördela tyngden på tillräckligt många upphängningspunkter mot det porösa höljet. Efter hand konstaterar de kluriga getingarna (vid det här laget har det fötts ett stort antal "arbetare"), att det är dags att påbörja kaka nummer två - under den första - och tillvägagångssättet är detsamma igen. (Dock är det nog inte drottningen som gör jobbet den här gången?)    


Här syns hur höljet överlappar cellkakornas rundade periferi. Den porösa strukturen är tydlig i denna vy också.


Tvärsnittsbild av höljet. Notera distanspinnarna - som är hårda/starka – mellan det synnerligen porösa takhöljet och den väldigt stadiga ”matta-sidan” av översta cellkakan. (Den undre cellkakan är borttagen.)



Fullmåne

var det på Mårtensafton (borde förresten vara en helgdag - åtminstone i Skåne!). Bilden är tagen kvällen före.

Tack och lov - ingen snövinter ännu; som i fjol!

Kommer inom kort

Förhoppningsvis blir det snart ett specialinlägg om getingboet. Detta är en bit av ena bokakan med omkring 5000 sexkantceller! (Fler än jag som kommer att tänka på struvor?)

Faktainsamling pågår.

Ny smak

Ramlösa med flera vattenleverantörer gör ju allt för att öka sin omsättning genom att ständigt försöka locka till sig nya köpare med mer eller mindre fantasifullt smaksatt vatten. Knut har sin helt egna produktidé därvidlag.
 
Genom att först doppa ena framtassen ganska djupt i vattenhinken och sedan slicka i sig vätskan från den blöta foten (trampdynorna vända uppåt) har han åstadkommit en ny smak på sitt dricksvatten. Han säger, att smaken är mogen, fruktig, jordig (styv lera) och med en tydlig touch av vissnande höstlöv. Däremot förnimmer han ingen smak av fotsvett - och det är väl inte så konstigt?

Balywood

Först var det  Hans Alfresson som bedrev aktivt filmarbete i Tomelilla och nu har turen kommit till Baldringe; kulurens vagga på Österlen. Dock blir detta ingen Hasse&Tage-film, utan här gäller det inspelningen av en Wallanderfilm. På kyrkogårdsgrinden fanns detta anslag upphängt idag;

bland annat lydande:

INNAN FROSTEN - PÅ ENGELSKA - I BALDRINGE?! Inget problem - i det språkbegåvade Baldringe finns många unika förmågor som säkert kan gestalta flertalet av karaktärerna; allt ifrån statister till huvudrollsinnehavare.

Först till kvarn ...

Undrar om kompostkvarnar är särskilt mycket i ropet nu längre; det verkar inte så. Men för några år sedan bara måste man ha en sådan för att - som trädgårdsinnehavare - betraktas som någorlunda ekologiskt rumsren. 
 
Även om det inte blir så ofta, som kvarnen kommer i bruk, känns det fortfarande ändå helt rätt att tugga sönder lämpliga delar av ens trädgårdsavfall - för snabbare och effektivare kompostering. Större delen av året har kvarnen sin plats i förrådet; framför ett värmeelement och med tratten full av mjuka och varma täcken och dynor. Med sin "lagoma" höjd över marken är detta naturligtvis en av Knuts favoritviloplatser - och det är inte med blida ögon, som han ser, att  hans "möbel" brukas till annat.

Sak och person

Förståsigpåare säger ofta, att det är viktigt att kunna skilja på sak och person. Sett i sitt relevanta sammanhang är väl det lätt att hålla med om. Men för vissa individer bland oss människor (kanske gäller det också djuren) kan detta - eller rättare sagt i "närbesläktade" situationer - vålla uppenbara problem. Det var lite av den anspelningen, som inslaget häromdagen (Konst) var ämnat att introducera. Personer med en viss (lokal) defekt i hjärnan kan absolut inte urskilja/upptäcka några av de grönsaker, som den bilden är full av; ser bara ett allmänt färggytter. Om dessa personer däremot får se exakt samma bild - fast uppochnervänd -

kan det mycket väl hända, att somliga av dem utan vidare kan identifiera ett ansikte (även ett starkt karikerat dylikt) i "grönsakerna"! D v s att de rent synsinnesmässigt inte har några som helst problem med ansiktsidentifiering, men att urskiljandet av många andra objekt (likt grönsakerna i den rättvända bilden) ter sig helt omöjligt. Förklaringen lär ligga i hjärnans sofistikerat distribuerade "minnes- och processorkapacitet"; ett område (allmän objektigenkänning) kan vara skadat, medan ett annat (ansiktsurskiljning) kan vara helt intakt, bland de många områden som tillsammans utgör det kompletta synsinnet.  

Getingboet; en fundering

I väntan på att tillfrågade sakkunniga skall återkomma med ett klarläggande beträffande getingars ROT-aktiviteter, kan det vara på sin plats med en jämförelse mot människosamhällets beteende i en liknande situation. Arbetet med att byta yttertakbeläggning - några ynka skifferplattor (nåväl det var visst 25000 stycken - men ändå) - på Lunds rådhus är nyligen avslutat. För det ändamålet behövde hela fastigheten först kläs in med plasttäckta byggnadsställningar, ett extratak upplyft därovanpå samt ett antal fordon och maskiner som support från marknivå. Totalarbetet är nu i en avslutningsfas och den tillfälliga skyddstakkonstruktionen har lyfts ner till markplanet igen.

Men säg nu att (analogt med getingbofallet) kommunledningen plötsligt hade funnit sig vara för trångbodd och i behov av större lokaler; fler våningar och till ytan större våningsplan. I så fall hade ju också hela höljet (väggar såväl som tak) behövt expanderas i flera koordinater. Vilket "ställ upp" skulle det inte ha skapat på hela Stortorget och troligen korkat igen hela stadens centrum. Och det är ytterst tveksamt, om det hade kunnat bedrivas något aktivt kommunledningsarbete i huset samtidigt - vilket naturligtvis getingarna klarat av på ett elegant sätt. Men hur - det är fortfarande frågan?

Konst

Det är inte bara torra fakta - visserligen väldigt intressanta sådana - som finns i läroboken utan även lite mer konstnärliga alster. Nedanstående målning är gjord av en italiensk 1500-talskonstnär.

Den finns med i bokavsnittet som avhandlar synsinnet och är en illustration till hur olika "vi" kan tolka synupplevelser. Många av oss ser bilden som en färgrik samling grönsaker i en skål, medan andra inte kan urskilja några "objekt" alls; utan endast noterar ett samelsurium av färger. Fortsättning följer.

RSS 2.0