Signaler

Alla går vi ständigt runt och signalerar; djur som människa.
 
Dominans / apa                                                   Politik / människa
(Motsvarande exempel finns såklart i den feminina världen också!)

Råkunge

var det, som delbilden till senaste bildfrågan föreställde; här kommer hela bilden.

Bilden härstammar från ett originalfoto som tillhör mitt senaste kursmaterial. En fullständigt bedårande fågelbild, även om färgnyanserna just här inte är helt rättvisande!

3:a på svensktoppen ...

... denna vecka ligger Robyn med en inte alltför tokig låt. Även denna låt backas upp av en massa konstljud från moderna elektroniska syntar. Men jag som har ett gediget bondeförflutet kan berätta, att sådana konstifika tingestar egentligen är helt onödiga. Tänk så många naturliga rytmljud som hade kunnat hämtas ifrån det gamla bondesamhällets maskinpark i arbete; i stort sett alla - vågar jag påstå. För att återgå till Robyns låt; där finns ett genomträngande taktljud en bit upp i diskanten som låter precis som en "skrickig potatisharpa". En sådan där vevhanddriven mackapär, i vilken man storlekssorterade potatisar. Genom att veva olika snabbt kunde man få alla möjliga spännande rytmer, i kombination med de ljuddunsar som uppstod, varje gång det stjälptes i en ny skopa potatis i intratten.
Och då menar jag naturligtvis ingen sådan här komplicerad maskin,


utan en sådan här enkel en.

Veven sitter på andra sidan. De båda lutande sållplanens horisontella (och delvis vertikala) skakningar får potatisarna att hoppande ta sig framåt; ganska kul att titta på - och som sagt att lyssna till!

Genomträngande blick


Man torde kunna rygga undan för mindre, om man kommer i såhär nära ögonkontakt. Men jag tror inte vi människor behöver vara särskilt oroliga. Så vad föreställer bilden?


Rödhake

Att jag kom denna lilla fågel såhär nära berodde på, att även den hade lurats av en spegeleffekt och flugit rakt emot ett av våra söderfönster. Efter att jag värmt den några minuter i mina händer, verkade den ha glömt incidenten och ville flyga iväg igen.

Denhär lilla rödhakens färgtoner går "i höst"; tycker jag - och fler sådana nyanser är trädgårdarna fulla av just nu. Vår är inget undantag.


Och så imorse (21:e oktober) vaknar man och ser en snötäckt gräsmatta utanför (visserligen bara ett tunnt och osammanhängande täcke)! Har det någonsin hänt såhär års på våra breddgrader tidigare?

På tal om dans

I detta fallet "waggle dance" - utförd av honungsbin. Betrakta följande bild; kopierad ur min senaste kursbok.

Till vänster i bilden syns ett natursceneri en solig dag; en bikupa utplacerad i landskapet på ett avstånd av minst 100 meter ifrån en samling nektarfyllda blommor. Högra delen är en interiörbild inifrån bikupan; visande vad ett nyss återvändande bi har för sig vid hemkomsten efter att ha funnit denna nya och inkomstbringande "fångstplats". Själv har jag aldrig haft näsan inuti någon stängd bikupa, men såhär lär det vara enligt de som vet. Inuti den mörka kupan är det förmodligen svårt att se solen (bäringen till solen), då får i stället lodlinjen (som även bina känner via gravitationen) motsvara denna solreferens. Det nyss hemvända biet utför då direkt denna märkvärdiga tilltryckta 8-formsrörelse - med det sicksackande mittpartiet - ett upprepat antal gånger. Biet utför snabba tvärskast med bakkroppen under samtidigt vingvibrerande med ett surrande ljud. Som synes är ss-mönstrets vinkel mot lodlinjen densamma som markerad vinkel utanför kupan! Och ss-mönstrets längd svarar på något vis mot avståndet kupa - blommor! Det påstås vidare, att detta till synes överlyckliga bi samlar en massa nyfiket åskådande kompisar runt sig under dansen - troligtvis bin som ännu inte varit lika lyckosamma i sitt arbete; men som är ivriga att lära sig vägen till denna guldgruva. Dansebiet släpper då och då också ifrån sig några droppar av den nyfunna nektarn - bara för att egga/terra kompisarna ännu mer (?). Följdförsök påvisar att många av eleverna verkligen också omsätter denna nyvunna lärdom i praktiskt handlande. (Själv kan jag tänka mig, att dansebiet gör detta för egen vinnings skull; likt en utförsåkare som memorerar banan i en snöpist.) Ber om ursäkt för att inlägget blev så långt!  


Visste ni, att ...

... fruktätande primater, gnagare och fladdermöss har proportionellt större hjärna än sina enbart lövkäkande kompisar?
  
Detta förklarar kognitionsvetarna med, att födosökandet för frukt kräver mer sökkapacitet (läs: fler hjärnceller) än att leta reda på löv; för sådana finns det ju överallt i "djungeln". Lämplig frukt är inte lika allmänt förekommande och är dessutom tillgänglig under mer begränsad tid.
Fast i samma andetag säger expertisen, att matsmältningen av löv är besvärligare (läs: kräver mer/större mage) än digestionen av frukt. Och eftersom hjärnjämförelsen görs på relationsbasis - d v s hjärnvikt kontra total kroppsvikt - blir det svårt att dra rätt slutsatser. Lövätarna kanske i realiteten ligger bäst till; med andra ord att deras hjärna inte är för liten - utan det är magen som är för stor! Vad tror ni?

Hörselsinnet sover aldrig

Och det ligger nog goda skäl bakom; evolutionärt betingade sådana. Egenskapen - mig veterligt - gäller för alla arter som har detta sinne. Idag har min egen "audioapparat" givit kraftiga utslag två gånger (hittills).
 
Först var det en stackars koltrasthona som flög rakt emot en fönsterruta. Hon blev helt paralyserad sittande kvar på marken en stund, men gav sig flygande iväg såfort jag kom i närheten - till synes oskadd; förhoppningsvis bara tillfälligt omskakad. (Jag missade naturligtvis att ta fram kameran just då.)
Sedan dröjde det inte så många timmar förrän nästa ljud dök upp; misstänkt likt kattslagsmålsvrål. Konstaterade snabbt att Knut inte fanns inom synhåll - så bäst att vända stegen raskt mot ljudkällan. Och naturligtvis - där i buskaget stod Knut och en annan katt och blängde på varandra på en halv meters avstånd. Rumporna var tjocka som rävsvansar. Tydligen hade antagonisten fått in en träff i Knuts vänstra ögonvrå, för nu blundar han ofta med det ögat.  

Magert resultat

Ja det får man väl säga om första årets försök att frilandsodla sötpotatis på våra breddgrader. Längre än såhär kom plantorna inte ovanmarks

och nere i jorden såg det inte mycket bättre ut.

Om växtsäsongen hade kunnat förlängas, hade det förmodligen utvecklats nya knölar på de kraftigaste rottrådarna? Men det är just frilandsodlingen jag vill åt - kruk-/drivhusodling är förmodligen enkel, så nu gäller det att klura ut, hur nästa års odling kan bringas att ta fart mycket tidigare.

Ekorre

Antagligen blir det färre mogna nötter på hasselbuskarna i år, för nu har vår zoologiska have utökats med ytterligare en djurart.

Det var Knut som med framåtriktade öron och uppåtriktad blick klart signalerade var den nya gästen befann sig. Redan i fjol gjordes det spontana ekorrbesök här i trädgården - vilket alltså innebär, att det tagit drygt 17 år för dem att hitta ända hit ut. 

Botan-höst?










Någonting är skumt med dessa bilder; men vad?
Sista bilden med vackert höstblå blommor innehåller också djur; men vilken art (släkt eller familj)?

 


Vanans makt

Är ni också vanemänniskor? Eller bekommer det er inte det minsta, om saker och ting i den löpande vardagen ständigt byter sätt att vara? Själv har jag lite svårt med detta (klart överpedantiska drag - enligt övriga i familjen), så när det häromdagen var dags att installera ny kyl- och frysutrustning, hade jag säkrat vissa spår.  
 
Den gamla kylens disposition var ju inpräntad i de spatiala respektive motoriska minnesdelarna i hjärnan; så bäst att då också dokumentera layout-en i en externminnesbild för "framtida behov" - tänkte jag. Och visst var detta till nytta ihop med disponeringen i de nya prylarna - för att snabbt känna sig bekväm igen. Helt smärtfri har anpassningen dock inte varit, eftersom den nya utrustningen både är högre (har fler och annorlunda hyllor), bygger på modernare kylprinciper (kallaste stället inte som förut) och dessutom medförde växlat läge mellan kylskåp och frysskåp (för optimal ergonomis och estetiks skull).   

Tredje gången gillt

Nu har en av mina fina 60-årspresenter - denna 2 kilo tunga glasskulptur -

åkt i golvet för tredje gången på kort tid. Först råkade Knut knuffa ner den, när han försökte tränga sig bakom för att kunna hålla bättre utsiktskoll från andra fönsterkarmen. Några veckor senare blev det min egen tur, när persiennerna skulla hissas upp. Båda gångerna blev det rejäla hack i golvmattan.
Så vid mörkrets inbrott nu ikväll hände det igen; persiennfällning och en liten lätt knuff. Instinktivt - som den fotbollsspelare jag varit - försökte jag "ta ner passningen" med högerfoten. Men det gick såklart inget vidare. Två kilo glas i fritt fall från 70 centimeters höjd rakt ner på stortån är inget att leka fotbollslirare med.
 
Men som synes blev det snabb vård - tack vare hemmavarande sakkunskap på potentiella skelettskador - i form av isblåsa. Eventuellt blir det uppföljning (med färgfoto) om någon dag.
Ni anar kanske, att skulpturen efter detta kommer att få en hedersplats på annat ställe i huset?

RSS 2.0