Isak har ...

... fått ont i ena tån; det är därför, som han är försedd med detta prydliga vita plåster.

Nu efteråt verkar det vara riktigare att uttrycka saken som: "var försedd med", för nu sitter inte plåstret kvar på hans vänstra baktass längre - och det står heller ingen annanstans att finna i hans lägenhet. Antagligen har han käkat upp hela klabbet! Hoppas bara att han tuggat det väl - och att det inte fastnar på vägen ut. Vi håller tummarna.

Stressigt

Knappt har Knut befriats från uppdraget att vaka över det ruvande duvparets säkerhet, förrän han nu tycks vara engarerad i ett nytt livvaktsprojekt. Den här gången åt en lite vilsekommen råkunge, som vistats på vår tomt ett par veckor.

Uppdragen verkar dock vara självpåtagna, även om det egentligen är omöjligt för oss människor att säga något bestämt om vilken konversation/kommunikation som finns djuren emellan. Att de "signallerar" budskap till varandra är ändå helt klart. Om man inte upptäcker det, är man både döv och blind! (Om ni inte tycker, att Knut ser stressad ut, beror det på, att skenet ibland kan vara bedrägligt.)

"Svensk" batat!

Sötpotatisen är en växt som ursprungligen härstammar ifrån Centralamerika och vissa öar i Stilla Havet. Dess underjordiska knölar användes (och används fortfarande) i hushållet ungefär som "vanlig" potatis. Dess smak lär vara sötaktig och angenäm; speciellt primörerna - sägs det. Idag går den att köpa i de flesta svenska välsorterade matvarubutiker - och är då vanligen importerad från Sydeuropa, Israel, eller USA.
I Sverige räcker utomhusklimatet normalt inte till för en så pass exotisk växt. Fast efter att min kursledare på etnobiologikursen lockat med, att jag kunde bli en ny Jonas Alströmer, om jag lyckades starta odling här i Lund, blev frestelsen stor att göra ett försök. Efter ett första misslyckande som ruttnade bort och ett andra försök med att först ha knölarna liggande i vatten - utan att något verkade hända på flera veckor, beslöt jag ändå (påhejad av Bodil) att rota ner potatisarna i jorden i stället för att bara kasta bort dem. Och minsann; nu ett par veckor senare börjar något att sticka upp!

Trots att potatisarna uppenbarligen varit antigroddbehandlade vid leveransen till ICA-Tuna, har nu ett under skett? Fortsättning följer.

Vilken växt ...

... har sådana här rötter/fötter?

"Sel gjort e vel gjort"

Här ska håvas!

Har Håvleverantören™ någon synpunkt?

LAGK; bara en såsfläck?

Till mitt ursprungsinlägg i ämnet härom dagen kom det ju en försynt förfrågan från Hans, om huruvida det ärorika LAGK-emblemet på vita tröjan i själva verket bara var en simpel såsfläck. Jag lovade ju återkomma efter första tvätten - och detta är resultatet.

Och ta mig tusan; var det en såsfläck ändå - eller?

 


Sociala getingar?

I getingfamiljen finns det en underfamilj med benämningen "sociala getingar" - och jag tror, att det var ur den gemenskapen, som min getingart kommer. De visade ingen större aggressivitet, när jag klättrade upp för en stege och avlägsnade deras bo inuti en av våra småfågelholkar. Men det "sociala" syftar kanske mera på individernas inbördes beteendeförhållande (deras bobyggande o s v) inom arten - eller mot andra getingarter - än mot oss människor?

Det gick inte att plocka ut boet i helt skick; det föll isär i sina olika beståndsdelar och här syns det efter att ha ramlat ner på marken under holken. Överst syns det initialt byggda lagret med "getingar" i olika stadier av livscykeln (ägg, larv i öppen cell, larv i silkestäppt cell, fullt utvecklad men vilande geting). Nederst syns en kaka med två lager varav det yttersta (mot betraktaren sett) - och senast byggda - bara består av tomma sexkantceller ännu så länge. De tunna grå flagorna är rester av boets yttersta hölje; som i helt skick bildar det så karakteristiska lite rundformade och hängande getingvistet med entréhålet neråt.

Rubrik saknas!

Härmed efterlyses förslag på rubrik som skulle passa mot detta inlägg - enbart bestående av nedanstående sommarbild; tagen i skuggan undan solens obarmhärtiga strålar och den kvalmiga hettan.


På pumpen direkt -

eller hur man nu skall beskriva situationen?
Som redan framgått här på bloggen finns det för egen del nämligen nu långt framskridna planer på att gå med i "Svensk Dagfjärilsövervakning". (Inspirationen kommer från Kajsa, som redan är en etablerad expert i sammanhanget.) Verksamheten har här nere en knytning till Biologiska institutionen vid Lunds universitet - och jag har redan lämnat in mina förslag på inventeringslokaler; en punktlokal hemma i trädgården, samt en slinglokal i Kungsmarksområdet.
  
Denna slinga runt Glomsjön utmärkt med sju olikfärgade segment - ett för varje "biotop" -  mäter c:a 2½ kilometer i längd.
Så varför denna inläggsrubrik? Jo saken är den, att jag redan för några veckor sedan råkade fotografera ett flygfä som satt och vilade med vingarna tätt tryckta mot en trävägg här hemma.

Och jag tänkte, att när jag väl får min beställda fjärilsfälthandbok (dagfjärilar), kommer jag direkt att kunna artbestämma individen. Men nu har boken kommit och jag har letat från pärm till pärm - utan att få någon träff. Antingen är mitt flygfä inte någon dagfjäril, eller så är det ingen fjäril överhuvud taget? (På bilden syns faktiskt inga antenner.) Vad kan det då vara - någon som vet? Storleksmässigt rör det sig om c:a 3,5 cm mellan främre vingspetsarna och färgåtergivningen är väl överensstämmande med verkligheten.

LAGK

står för Lunds Akademiska Golfklubb. Klubben arrenderar sedan många år stora delar av det naturskyddade området Kungsmarken öster om Lunds tätort. Det nya klubbhuset därstädes rymmer också en butik med en massa olika golfprylar; och då även lite klädespersedlar - naturligtvis med klubbens emblem väl synligt placerat.

Själv har jag köpt denna tröja; absolut inte som aktiv golfspelare utan snarare för, att den är av väldigt bra kvalitet och skön att ha på sig.
Nej - för tusan - jag har aldrig ens hållit i en golfklubba. Däremot besöker vi ofta golfrestaurangen - eftersom deras mat är både god och prisvärd. Och plötsligt (med denna tröja på mig) så verkar man ha blivit en kändis bland de riktiga golfnördarna därute; det har aldrig tidigare hänt, att man spontanhejat så frekvent som nu! Somliga verkar vara mera blygsamma; de iakttar "gubben med det gråvita håret" men verkar snarast sinsemellan inte riktigt kunna avgöra, om jag är en före detta storspelare - som de absolut borde känna till.

"Eda ude o ...

... skida inge"!?
Ursäkta mitt lantliga tungomål; men denna företeelse var fullständigt upp- och nervända världen för mina föräldrars mor- och fargeneration. Min morfar - som levde en bit in på 1950-talet - fick faktiskt ändå till slut själv i praktiken uppleva detta, även om han helt klart, så länge han levde, föredrog att nyttja avträdet i ett av uthusen. Att äta ute var ju förstås kanske inte så ovanligt, till exempel när man tagit en matpaus i arbetet ute på åkrarna. Idag är det ju definitivt ingen som höjer på ögonbrynen, om man bereder och intar sin måltid ute i det fria.

Vilka härliga dagar det varit ett tag nu!

Napoleon till häst

Till mitt inlägg om tysta jätteflygplan härom dagen hade Elin en väldigt intressant kommentar - med tydlig kognitiv relation (som jag ser det). Från Wikipedia har jag kopierat denna bild av målningen med "Nappe" på stegrande hästen Marengo; vänstra bilden.
 
Bilden till höger är manipulerad och är en ren spegling av originalutseendet till vänster.
För dem av oss som är vana att se hästar avbildade med huvudet åt vänster (det absolut vanligaste enligt vissas utsago), ter sig nu den högra bilden lite främmande/avvikande för vår hjärnas kognitiva bildtolkning och visuella bedömning. Det är då "naturligt" att associera den situationen, till något som inte ser ut att vara under full kontroll. Elin tyckte sig ha sett, att hela ekipaget såg ut att ramla baklänges - och det är min första reaktion också.

 

 

 


Trots tveksamma odds;

efter för tidig frilandsplantering med efterföljande kyla, snö och kraftig vind - har plantorna nu återuppstått från det (nästan) döda och ståtar med sina första frukter.

Självklart inget att skryta med eftersom ni andra nog redan har plockat era första ätmogna tomater. Men till nästa år - nu när jag redan har en mobil drivbänk - då skall ni få "se på fan".
Besök också gärna min planthovleverantörs tomathemsida: http://www.fagotten.org/hansb/tomatoCam.htm

 


Nästan ljudlöst

En gång i tiden kämpade ett av mina många R&D-team med att få en nykonstruerad skrivare tyst nog för att bli acceperad i ett normalt kontorsrum. I det fallet rörde det sig om något ynka tiotal watt i total ineffekt, men trots det var det hart när omöjligt att lyckas; resultatet blev oftast en madrasserad huv/låda att placera över hela apparaten.
Igår kom här tätt över huvudet ett jättestort modernt fyrmotorigt passagerarflyplan av reatyp - förmodligen i ett varv inför landning på Kastrup. (Mobilkameran fanns naturligtvis tillhands.)
   
Att en sådan bjässe - med miljontals watt i tillgänglig effekt - trots allt kan operera med en nära nog försumbar ljudnivå måste absolut anses som en beundransvärd bedrift av utvecklingsingenjörerna i fråga.
Till printerkonstruktörernas försvar - jag syftar på tiden långt före termo-, bläckstråle- eller laserprincipernas inträde - skall sägas att pappersarket som just satt i skrivaren var boven i dramat. Den stora öppna ytan - intensivt bearbetad av tryckhuvudets nålar eller hammare - utgjorde ju i princip ett effektivt högtalarmembran som skickade ut ett ganska öronbedövande ljud.

Identiteten är viktig

Det började med oss själva, våra hus och hem - och har sedan fortsatt med husdjuren och bilarna. För några år sedan blev det obligatoriskt för alla kor och getter att bära stora pladuskor i öronen - och nu har turen kommit till Lunds alla soptunnor!
Igår kom en gentleman från renhållningsverket utstyrd i overall i samma illorangea färg som en holländsk fotbollssupporter. För att verka mer folklig (jämför trenden med fler patrullerande poliser) hade han satt tjänstebilen ett par kvarter bort och tog sig lugnt och stilla fram till fots i det soliga eftermiddagsvädret; i händerna beväpnad med en styck batteridriven skruvdragare samt en chipavläsningsterminal. Hans uppdrag var att identitetsmärka alla "stadslösa" sopkärl.

Det runda röda typmärket fanns på tunnan från början, men igår tillkom alltså en vit klisterlapp med ett EAN-kodat budskap samt en rund liten fastborrad bricka med ett inbakat chip. Jag är övertygad om att detta var en helt nödvändig och synnerligen berättigad åtgärd för att ytterligare plussa på den redan administrationstunga och kostsamma sophanteringen; det är ju "häftigt att betala mer ...". 
Man kanske inte skall raljera alltför mycket om detta; för rätt vad det är, blir vi kanske ålagda att tagga varje enskild påse som slängs i tunnorna. Här öppnar sig ju fantastiska framtidsmöjligheter för vårt påhittiga renhållningsverk!

50-årsjubileum

Med pågående VM för ögonen vill jag påminna om en annan stor händelse i fotbollsvärlden. Det är i dagarna precis 50 år sedan, som jag var med om att vinna YA-cupen (Ystads Allehanda) för pojklag (upptill 16 år) åt anrika Röddinge IF. Detta hade aldrig hänt tidigare - och har efteråt heller inte kunnat upprepas! Beviset är denna lite oansenliga nål - med inskriptionen: Skånes FF pojklagsmärke.


Iklädd föreningens blå/vita pojklagsdräkt - med tröjnummer 2 - försökte jag alltid göra mitt bästa på högerbacksplatsen. Tyvärr fick ytterbackarna på den tiden inte agera så offensivt som dagens motsvarigheter (exempelvis Real Madrid's och spanska landslagets Sergio Ramos); så några egna målresulterande kanonskott från min högerfot blev aldrig avlossade - annat än under träningarna.   

Åter på inköpslistan

Sedan i torsdags har en markant ökning av Cola_light-konsumtionen kunnat förmärkas. Från att ha varit i stort sett obefintlig i hushållet under ett helt års tid, har denna dryck nu återtagit en plats bland övriga törstsläckare i förrådet - som förvaltas av Knut.
 
Sannolikt har det med Johans hemkomst att göra?

Halvlek

Halvtidsvila i fotbolls-VM-semifinalen mellan Holland och Uruguay (1-1) - och dags för lite frisk luft ute i det fria. Men väl utanför dörren möttes man av denna krabat som uppenbarligen var ute i samma avsikter. Lite motvilligt lät den ändå till slut sig fotograferas på bara någon decimeters avstånd. (Fast kvällsljuset var aningen för svagt för en mobilkamera.)

Efter poseringen lummade igelkotten iväg åt sitt håll - och jag åt mitt. Men jag hann inte mer än precis utanför häcken förrän det blev stopp igen. På den lilla gångstigen utanför tomten var familjen duva samlad för en stilla kvällspromenad - och den friden kändes onödig att störa. Unge nummer två flög tyvärr iväg precis innan bildtagningen; den kände sig kanske inte lika trygg som föräldrarna med mig på endast två meters avstånd.


Denna kväll blev det inte mycket bevänt med promenerandet - för nu var pausvilan i matchen över - men det var väldigt trevligt att möta djuren!


Häckproblem

Jag pratar om vår trädgårdshäck av arten häckoxbär som inte tycks må så bra bitvis. Det började för några år sedan med, att enskilda grenar vissnade bort och dog mitt under växtsäsongen. Jag provade då med att skära ner de mest ansatta buskarna fullständigt - ungefär halva häcken i söderläge. Men i år har "sjukan" spridit sig till fler plantor - så pass, att närmsta grannen började dra öronen åt sig. Vi har nämligen samma typ av häckar kring flera av tomterna. När jag googlat lite om vad för slags åkomma, som det skulle kunna vara frågan om, blev jag också varse, att för vissa växtsjukdomar råder det anmälningsplikt. Jag kontaktade alltså Jordbruksverket,
 
som ryckte ut med en sakkunnig person från Alnarp. Prover togs av angripna såväl stamdelar och blad som rotpartier - och nu har testresultaten kommit. Proverna har analyserats av ett av LLoyds kvalitetssäkrat lab i England (fera: The Food and Environment Research Agency) - tungt vetenskapligt så det förslår alltså! Och rapporten är skriven på fackengelska och lite latin; alltså inte helt lätt att uttyda. Det lutar åt något slag av ålderdomskrämpa med kräftaninslag (nasty large canker on the stem). (Det var dock inte någon päronpest - som tillhör de rapporteringspliktiga sjukdomarna.) Så vad gör vi nu?

 


Drivbänken gjorde jobbet!

Knut och jag tyckte båda, att tomatplantorna nu gott kunde klara sig utan kuvös - i form av den flexibla drivbänken. Så med Johans hjälp (nyss hemkommen från Down Under; Melbourne) blev den bortlyft. Nu verkar både majs- och tomatplantor ha fått hygglig växtfart. Antar att Knut tänker följande: "bara inte husse får för sig att sätta bänken över majsen igen - för då kan jag inte ta något nafs av de späda goda bladen längre".
 

Den hopfällbara skapelsen får nu vila till nästa säsong i sin specialgjorda upphängningsanordning i carporten. Tack och lov så passade "bitarna" ihop; vilken förnedring för en erfaren ingenjör om så inte hade visat sig vara fallet.

RSS 2.0