West Australian Christmas Tree

Härom veckan så damp det ner ett brev från Australien. Det var en hälsning från Johan - också innehållande en fröpåse med ett spännande innehåll.

Vi trodde ju oss själva ha sett ett sådant träd i trakterna kring Melbourne; men av bilden att döma så är detta något ganska annorlunda. Enligt texten på påsen så kan detta bli ett 7 meter högt träd; ett halvparasitiskt sådant som måste ta viss näring från ett värdträd - och som trivs bäst direkt i solen. Naturligtvis tål sådana träd inte någon nordisk vinter, så frågan är hur vi kommer att lyckas med det hela. Men vi skall göra ett försök, vad tiden lider.

Skidskytte; i stående och liggande

Nu i OS-tider kan man ju inte låta bli att kolla ganska mycket på TV. Där finns många sportgrenar att välja bland; riktigt spännande är det till exempel att följa skidskyttetävlingarna. Ni vet säkert, att måltavlornas kolsvarta träffytor är olika stora för det liggande respektive det stående skjutmomentet. Men - för Guds skull - titta inte lika ihärdigt som jag gjort; för då kommer era ögon också att se ut såhär:

Mårtens Fälad 2010-02-19

Snön ligger kritvit efter gårdagens snöfall, men utetermometern indikerar försiktigt töväder - och väldigt mycket tyder nu på, att årstidsskiftet till vår är i antågande. Pilfinkarna har börjat visa intresse för holkarna igen, men fortfarande finns det inte mycket bomaterial att på tag på, så holkrensningen får anstå några dagar ännu. Knut brukar ju kunna stå till tjänst med ett och annat pälshår till fåglarnas bosättning, men han ligger fortfarande i dvala i sitt ide. Däremot har snödropparna börjat visa sig intill husväggarna, något som delvis är koltrastarnas förtjänst; genom deras rotande efter något ätbart inpå husknutarna. Björktrasten är inte intresserad av att hjälpa några vårblommor fram i ljuset; om den inte käkar äpple, så har den fullt upp med att bråka med alla de andra småfåglarna.
Här följer några dagsfärska bilder visande aktuellt vårvinterstatus hos oss.
  

   

Uppfinningar; nyttoprylar och "övrigt"

I dagens nummer av Ny Teknik så presenterar man delresultatet av en enkät bland läsarna; rörande absoluta favoriter inom rubricerade område. Där finns allt möjligt representerat; från hjulet - till popniten och transistorn bland annat. Artikeln hittar ni under Automation på följande länk:  http://www.nyteknik.se/nyheter/automation/article690531.ece  Själv har jag en lite säregen favorit - och som jag nog aldrig slutar förundras över; det är den drygt hundraåriga knytapparaten som i hög hastighet och med stor precision kunde förfärdiga en knut på ett snöre. En av de tidigaste användningarna blev på lantbruksredskapet självbindaren, där knytaren ingick som en central del i en sinnrikt konstruerad mekanism för att knyta snören runt sädeskärvarna.
På vänstra bilden skymtar själva knytarprylen med sina två fingrar - likt handens pek- och långfinger - greppande snöret.
 
På högra bilden syns min egen hand i färd med att slå en enhandsknut (lätt öppningsbar sådan) på en plastpåse; à la principen enligt den 1800-talsmässiga mekaniska knytaren.
Kunde vara kul att läsa vilka som är era favorituppfinningar!

Värda ett eget inlägg?

Triggad av ett inlägg på Kajsas blogg så kunde jag inte låta bli att arrangera denna bild.

Strunta i Ramlösa-flaskan (den råkade bara stå framme); det är fastlagsbullarna som är huvudmotivet.
Så vad tycker ni om företeelsen: fastlagsbulle?
Bilden skvallrar ju om, att det funnits fler bullar i kartongen (jo - två gick åt till kvällskaffet igår) och nu gäller det, att hålla tassarna i styr tills Bodil kommer hem från jobbet. Annars går det som i fallet med den sista "chokelau-lådan".

Fibonacci-talet 1,618...

Hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg idag - men så råkade jag snubbla över ordet: fibonacci. Håll med om att det ligger bra i munnen; ett ord som man lätt kan få på hjärnan - om man inte passar sig. Vad sägs till exempel om: "det var väl också själve fibonacci", eller "jag mår fibonacci idag", eller "soppan smakade verkligen fibonacci" o s v i all oändlighet.
Men i själva verket så var ju Fibonacci (Leonardo) en stor vetenskapsman levandes på 1200-talet e kr. Han är känd för att ha definierat en speciell talserie där summan av två intilligande tal alltid utgör det följande talet och där kvoten mellan ett tal och det föregående talet konvergerar mot värdet 1,618 ... Serien börjar såhär:  0 1 1 2 3 5 8 13 21 34 55 och fortsätter så i all oändlighet.  Det sägs, att Fibonacci kom serien på spåren, när han föreställde sig ett speciellt scenario med förökande kaniner.
Men egenheterna slutar inte här; talet 1,618 är också centralt i begreppet "gyllene snittet" och alla de harmoniska dimensioner som är kopplade till detta: gyllene rektangeln, gyllene cirkeln och gyllene spiralen - bland andra. Det var Pythagoras och Euklides som långt före Kristi födelse hade observerat, vad man då tyckte vara kännetecknande för naturens absoluta harmoni - och försökt definiera rent "matematiska formler" för detta. Gyllene snittet definierades som delningspunkten längs en endimensionell sträcka av längden L (= a + b; där a är den längre delen) och där kvoten mellan (a+b) och a är lika med kvoten mellan a och b. Med denna definition så blir kvoten - hör och häpna - just också 1,618!
Det finns hur mycket exempel som helst på dessa former ute i det verkliga livet; både naturliga sådana och artefakter. Här följer några.

Gyllene rektangeln                  Gyllene spiralen 1                                  Gyllene spiralen 2

Solrosfrönas packningsmönster i form av gyllene spiraler (både med- och motsols) är bara ett exempel på optimal packningstäthet - ytmässigt sätt - i naturen.  

Kalla fötter (x6?)

Nej men möjligen x4; ty för mig innebär denna syn inte längre någon anledning till affekt.
Knut märker direkt, när bilen varit ute och rullat ett tag - och då kan han inte avhålla sig från att hoppa upp på den varma motorhuven. Och förresten - någon valuta för pengarna skall man väl ha för att bilens lack genomgått en ganska kostsam "Ditec"-behandling som gör ytan extra tålig på många olika sätt.


Advanced Open Water Diver

Det kom ett brev.

Naturligtvis är inte detta djupvattensdykcertifikat mitt; men Stort grattis - Johan!


Är julen slut nu?

Ja det tycker jag, att man kan säga; för nu är det verkligen ebb i sista chokelau-lådan.

I nostalgins tecken; fortsättning ...

Steget från en skärbräda till en skrivmaskin kan ju synas vara väldigt långt, men båda representerar för mig en tid i det förgångna. Den här antikviteten köpte mina föräldrar någon gång i slutet av 1950-talet; då naturligtvis fullt modern och av sista skriket.

Att den sedermera hamnade i min ägo är förknippat med en särskild historia.
På hösten 1962 så började jag på LTH i Lund och på den tiden var det inte mycket bevänt med tryckt kurslitteratur vid landets senast uppstartade tekniska högskola. Det blev till att ganska ordagrant i flykten (d v s i realtid) skriva ner allt vad föreläsaren förkunnade. Men väldigt snart så bestämde vi studenter oss för att slå oss samman om detta antecknande; så att respektive ämne hanterades av enbart två av oss, medan resten kunde lyssna på det som sades och efteråt läsa de uppkopierade anteckningarna. Detta var ett mycket effektivare tillvägagångssätt men ganska stressigt för antecknarna. "Kladdarna" renskrevs (för hand; handstil) på spritstensiler som sedan kopierades upp i tillräckligt antal för utdelning veckovis i efterskott. På så vis blev vår teknologgeneration upphovet till den sedermera väldigt omfattande veckoblads- och kursmaterielverksamheten vid det moderna LTH.
I mitt fall tröttnade jag ganska snart på att skriva för hand med penna; man fick trycka riktigt hårt med sin kulpenna för att få en bra stensil. Det gick mycket lättare att använda skrivmaskin; även om den var helt mekaniskt manuell och utan vare sig elekricitet eller redigeringsmöjligheter. Jag överenskom alltså med föräldrarna att tillfälligt få överta deras Amerika-tillverkade Underwood-maskin, men den var i stort behov av översyn och rengöring - något som kostade mig (fattiga student) inte mindre än 50 riksdaler hos en firma på Karl XI's-gatan. Efterhand som tiden gick, så tyckte jag därför, att den investeringen gav mig rätt att behålla apparaten - och nu har jag haft den i min ägo i 48 år sedan dess.  


Av genuin Baldringe-fur

Denna enkla skärbräda i obehandlat trä är ett av mina absolut första alster i skolträslöjden.

Som färdig produkt har den vid det här laget gott och väl 56 år på nacken.
I den gamla byskolan för mellanskola (klass 3 och 4) och storskola (klass 5 och 6 samt fortsättningsskola) fanns den lilla slöjdsalen på vindsvåningen - bredvid en ganska välförsedd gymnastiksal. I slöjdsalens materialrum så fanns diverse trävirke; troligen allt hämtat från det lokala lilla sågverket nere i Fyledalen. Träden som sågades upp där hämtades från närområdets skogar och forslades ofta dit av ortens bönder; via deras plikt att utföra så kallade dagsverken åt markägaren. Min skärbräda kan alltså fullt rimligt ha sitt ursprung i ett träd som för hundra år sedan planterades av mina morföräldrar och som sedan som moget träd blev forslat till sågen av någon annan närstående i min Fars generation.
"Fylans" sågverk är för länge sedan nerlagt men ladorna (med den lilla utbyggnaden för sågens drivkälla - en ångmaskin) finns kvar - liksom den gamla sågmästarbostaden på andra sidan vägen. Några hundra meter längre bort i dalen - och utmed samma å som sågverket låg vid - så fanns också ett relativt stort tegelbruk. Det fick man dock avveckla till följd av diverse tvister om bristande kvalitet hos slutprodukten; något som senare visade sig bero på att Fyledalens lera inte var den bäst lämpade för ändamålet.

Hornugglor!

Det var ovanligt livligt i morse bland småfåglarna i buskagen runt vår tomt. Den ende som tog det hela med ro, var nog Knut, för han hade inte upptäckt, att det satt två stycken hornugglor tätt intill varandra på en trädgren alldeles intill där koltrasthonan enligt bilden härom dagen höll till.
Tyvärr råkade jag radera de bästa bilderna, men här syns i vart fall den ena ugglan (bilden till vänster) - efter att den andra hade flugit iväg och satt sig en bit längre bort.

Bilden till höger är kopierad från "nätet" och visar en hornuggla i lite tydligare dager. Av den något mörkare brunaktiga fjäderskrudsfärgsättningen att döma - och en koll i fågelböckerna - så var det sannolikt två honor som var på besök hos oss.


Understanding Comics

I mitt tidigare inlägg om IR-strålande apelsiner så fick jag (av Elin) rekommendationen att skaffa boken Understanding Comics - och igår dök den upp i brevlådan som ett postpaket från Bokus.

Det verkar absolut vara en intressant och läsvärd bok; det kan jag konstatera efter att bara hunnit läsa några tiotal sidor ännu så länge. Jag får väl erkänna, att jag delvis missuppfattat vad boken skulle handla om, eftersom jag tolkade "comics" som ren komik - snarare än (komiskt) seriemagasin.
I serieform botaniserar författaren här bland ingredienserna till att åstadkomma det perfekta, roande och intressanta seriemagasinet; till exempel "how words combine with pictures to work their singular magic". 
(Jag har dock inte hunnit så långt i boken, att jag riktigt "hajar", vad du avsåg med "... kom jag att tänka på ..." i din kommentar till apelsininlägget - Elin; om det inte är just engelskcitatet enlig ovan?) 

Dagens fågelbild

Det får bli den här tillgivna koltrasthonan.

Här sitter hon uppflugen i ett körsbärsträd - endast c:a halvmetern från min kameramobil - mätt och belåten i det begynnande solskenet efter morgonens första skrovmål på äpple och några solrosfrökärnor.
Flera morgnar i följd nu så har hon helt orädd -  och till synes som framskickad representant för de övriga koltrastarna - kommit tätt inpå mig och liksom klargjort, att nu är det hög tid att lägga fram nya äpplen. 
Är det verkligen bara hungern som driver henne till ett sådant beteende - att komma så nära inpå människan - eller finns det en alternativ förklaring; som snarare är kopplad till artens årstidscykelbeteende?
För övrigt är det väldigt gott om bergfinkar vid matborden just nu. Fågeln identifieras säkrast genom den helvita fjäderfläck som finns på bakkroppens översida; jag menar i jämförelse med bofinken som ju också är väldigt talrik gäst för tillfället. 

 


En morgon utan nysnö?!

Bara ett lätt duntäcke över de gamla snöhögarna ...

Ovanligt mycket snö på taket också - men det får ligga kvar som extra isolation. Frågan är förresten, om det egentligen innebär någon nettomässig värmeintjäning med snö på taket?  
Strunt samma; idag blir det till att ta sig an något annat än snöskottning. Varför inte datorarbete i mjuka soffan, bakning vid spisen, eller järnvägstjänst hos Banverket (som spårväxelrensare) - som det bloggats om på andra ställen.

Noll till hundra på mindre än fyra sekunder!

Detta låter kanske inte så imponerande i bilracingsammanhang, men om man betänker, att det här rör sig om ett rekord satt med en gammaldags sparkstötting ...

... så kan man bli lite mer ödmjuk i sitt omdöme. Det hela rör sig om några entusiaster i Östersund, som - enligt gårdagens Landet Runt i SVT - byggt en raketspark med ett drivpaket i form av en under sätet monterad trycktank. Drivkraften fås av att denna tank - innehållande 15 liter vanligt vatten - i förväg upphettas till 400 grader; vilket skapar ett enormt ångtryck inuti tanken. När sedan kranen bakut på ekipaget öppnas, så far hela ekipaget med ryttare och allt iväg med en kolossal acceleration. Deras hastighetsrekord ligger nu på 105,2 km/timme och man strävar ännu högre! Naturligtvis ett helt galet projekt, men synnerligen kul att ta en titt på. Här är länken till SVT Play; avsnittet kommer alldeles i programments början - efter 1 minut och 35 sekunder:
http://svtplay.se/v/1869058/landet_runt/del_2_av_14?sb,p103509,1,f,-1
 


RSS 2.0