Drivbänk i vardande?

"Ja den som lever får se"; nu är i vart fall alla träbitar tillsågade - både med handkraft och elkraft.
 
40 bitar är kapade till rätt längd och försedda med urfrästa spår för fixering av "rutor". Man börjar kunna ana utseendet.


Men ännu så länge återstår det mycket arbete; målning och ihopskruvning med limning av alla träribborna samt montaget av 22 stycken tillsågade plastrutor - och därefter den slutliga ihopsättningen (medelst gångjärn) av väggar, gavlar och tvådelat lock. 


Ayurvedisk medicin

Min kurs i etnobiologi berör väldigt många intressanta ämnesområden. Härom dagen förelästes det om indisk folkmedicintradition - och vi fick också se en film (gjord av UR) om den gren som tagit fasta på veda-filosofin som har sina anor 2500 år före vår tideräkning. 
Ayurvedamedicineringen tar fasta på människokroppens helhet i sin grundbedömning och definierar sålunda fem "element" med stark koppling till denna kropp: eter, luft, jord, vatten och eld. Det gäller att få kroppshelheten i balans; d v s att inte "tappa" vare sig ande, psyke eller kropp i behandlingen. 
Mycket av behandlingsformen går ut på förebyggande av diverse sjukdomstillstånd och patientens tro på det hela är inte oväsentlig i sammanhanget. Oljor, mjölk och diverse växt- och fruktinpackningar - med råvara från de indiska skogarna - är typiska inslag i verksamheten. Från början var det speciella medicinmän (guru) som utövade denna konst, men sedan länge så utbildas det också doktorer enligt vetenskapliga upplägg i denna medicingren.

Jag har ingen aning om denna bok verkligen introducerar ämnet på det seriösa sätt som förtjänas, men jag hittade ingen annan bild att visa er.
Som den naturvetare och tekniker jag är, så har jag lite svårt att acceptera alltför mycket magi i sammanhanget. Dock är det otvivelaktigt så, att tro och övertygelse i form av psykologiska faktorer har stor framgång - för mycket av den medicinska behandlingens positiva följder. En sak som jag fastnade speciellt för var den verkan, som visst rökelsematerial åstadkommer; och här är det knappast frågan om magi. Från trädsläktet Boswellia - arten Serrata - så hämtar man ett hartsämne med starkt inflammationshämmande egenskaper. Det är i det avseendet att jämföra med det betydligt modernare kortisonet - men sägs sakna kortisonets negativa biverkningar.

 


Det kunde börjat bättre - minsann!

Igår förmiddag kändes det dags att sätta ut tomatplantorna på friland. Lite regn var förutspått, så jag tänkte, att frostnätternas tid nu äntligen skulle vara förbi. Resultatet såg lovande ut.


Mycket riktigt så började det att regna framåt kvällen, men det blev ju tyvärr ett svinkallt regn med en kraftig snöinblandning. Tack och lov så höll sig temperaturen hela tiden på plussidan, men de sköra plantorna såg definitivt inte ut att trivas - så det blev till att kvickt som tusan ordna ett täckelse.

Presenningen får nog ligga kvar tills vidare - och jag håller tummarna för att plantorna skall repa sig igen. (Sötpotatisarna har också hamnat under samma täcke.)


Liten betonggjutarskola - del 3

Någon del 1 och 2 har jag ju egentligen inte publicerat här på bloggen (men dock via annnat medium), så det blir till att gå direkt på del 3; nämligen hur man försiktigt plockar fram sitt gjutalster (i detta fallet en kruka) ur gjutformen. Det hela presenteras som en bildsvit i 9 steg - med lite text till varje. Såhär blev det.


1. Vem kan ana, att det under denna gamla utslitna köksbordsvaxduk döljer sig ett betonggjuteri? (Tillika är detta platsen där Knut har sitt "vattenhål".) Det är dock viktigt att skydda den färska betongskapelsen från ett alltför starkt direkt solljus. 


2. Vaxduken är nerfälld och här syns nu den kompletta gjutformen med sitt innehåll. Det har gått 3 dygn sedan formen fylldes med betongmassa och armeringsjärn. 25 kg finbetong utblandad i vatten gick det åt. 


3. Nästa moment blev att vända upp och ner på det hela och avlägsna formens bottendel. Sedan vidtog att försiktigt börja lirka ut innerformdelen genom att knacka omväxlande på de fyra rundstavsändarna (krukans blivande bottenhål). 


4. Nu är innerformen så långt frambankad att den går att dra ut med bara handkraft den sista biten. Tricket här är att konstruera innerformdelen så, att det går att krympa dess diameter en aning (möjligt via reglerbara slitsar i de inre formstödsringarna). Eftersom formen är gjord utan så kallade släppvinklar, så hade den annars inte varit möjlig att plocka ur i helt skick. (Detta är tredje krukan med samma formelement.)


5. Innerformen är helt urtagen och för första gången syns det att krukans innervägg verkar OK - tack och lov. Ytterformen sitter fortfarande kvar, men man kan se de öppningsbara skarvlåsen i formens tre stödringar.


6. Genom att öppna de tre skarvlåsen så vidgade sig ytterformdelens diameter sig så pass mycket att hela formen med lätthet släppte från krukan. Och se - även krukans utsida var helt OK! 


7. Gjutformen är åter ihopsatt av sina beståndsdelar (bottendel, ytterdel, innerdel samt centreringskors). Det känns, som att detta får bli den sista i serien av sådana krukor; men kanske sparar jag ändå formen ytterligare några dagar - om ifall att.


8. Gjuteriet är här spårlöst undanröjt - och Knut får ha sitt vattenhål ifred igen.


9. Här är kruka nummer 3 på plats bland kompisarna; men bara tillfälligt ännu så länge - för nu återstår dess efterbehandling i form av vattendänkning några dagar så, att betongen härdar färdigt på ett korrekt sätt och antar den slutliga ljusgrå nyansen.  

Blommande magnolia - redan!

Träd- och busksläktet magnolia omfattar i sin tur ett stort antal arter, varav stjärnmagnolia är en.


Jag pratar nu inte om den art av magnoliasläktet som universitetsplatsen här i Lund är berömd för att vara växtställe åt. Nej denna vy är tagen nu på morgonen (2010-04-17) från ett av husets fönster rakt ut emot vår trädgård. Här i ett vindskyddat och soligt hörn verkar den trivas ganska bra - även om vinterns tyngande snötäcke knäck av några av de kraftigaste grenarna. Här får den också stå i fred för den sandlådementalitet (hot om nedsågning av universitetsmagnoliorna) som vissa bortskämda studentindivider uppvisade som maktmedel för att få sin vilja igenom.  
Nu skall jag ut och öppna gjutformen för min senast egentillverkade betongkruka; alltid lika spännande att kolla på resultatet! (Kanske blir det ett inlägg om detta endera dagen?)

Vårmorgon

Visserligen bjöd natten till gårdagen på en svag frost (tur förresten att Hans avrådde från tomatplantsutsättning), men morgonen blev otroligt fin med väldigt hög och klar luft, ett strålande solsken och medryckande fågelsång. Här märktes (ännu så länge) inget av vulkanaskmolnet från Island. De första vitsippsblommorna börjar titta fram i trädgården och i landet skjuter nu rabarberna upp sina skott med väldig fart. 
 
Det lär inte dröja länge förrän man kan avnjuta årets första varma smulpaj på rabarberprimörer - med kall glass och en kopp kaffe! 


Rent vatten

Som framgått av ett tidigare inlägg - berörande raset i Bolmentunneln - så hämtar Lund för tillfället nu också sitt vatten från Vombsjön med flera ställen. Huvudavtappningen sker nog (?) från sjöns västra avrinningsställe mot Revingehållet, så för säkerhets skull, så var jag där härom dagen och satte upp en provisorisk skylt.

Man vill ju inte utsätta sig för "kontaminerat" vatten i onödan.

Om tusen år?

En gruppuppgift till min pågående kurs i etnobiologi går ut på att välja en bild av något (gammal artefakt, äldre miljöscenario, eller liknande) med ett innehåll av tydlig etnobiologisk relevans. Ett typexempel skulle kunna vara en bild av en hällristning från Sverige, eller en avbildad totempåle från indianland i Nordamerika.
Men frågan är hur etnovetenskapsmän - som är verksamma om 1000 år - skulle se på följande bilder; om man alltså fann dem i en tusen år gammal gömma?   
 
Bildtext: Etnobiologi; djuren, växterna och vi. HEKA91 LU/2010
Samtida fotoillustration; trädgårdsmiljö i Lund - köksträdgårdsland, gräsmatta med husse efter motionspass samt sympatistrechande katt. 



Bildtext: Etnobiologi; djuren växterna och vi. HEKA91 LU/2010
Samtida fotoillustration; regnskogsnära miljö sydväst om Melbourne - eukalyptosträd, vild King_Parrot-papegoja ätande ur människohand.


En gång bonde - alltid bonde

Plantodling och förgroning är redan långt på väg - och trädgårdslandet är "djupplöjt". 
   
Tomatplantor från                Majsfrön i minidrivbänk                        Sötpotatis från
Hans odlingar                       i förrådet                                                  Mårtenstorget

Men kanske har man "taed si vann över hoeded" i år  - för att odla tomater och majs på friland borde ju inte vara så svårt, men hur klarar man, att få sydamerikansk sötpotatis att trivas och föröka sig utomhus på våra breddgrader? Det återstår att se.


West Australian Christmas Tree; fortsättning

Idag den 9:e april 2010 så har äntligen dina hitsända frön blivit sådda i en kruka med mager "jord" - Johan.

Nu återstår att vänta och se vad som kommer upp om någon vecka - spännande.

Sjön Sjön - med ön Ön

Vi befinner oss med bilden på gammal tegelbruksmark i Lund - Pålsjö ängar. Innan Tekniska Högskolan (LTH) började uppföras här strax före 1960-talets mitt, så var detta platsen där bruket hade hämtat sitt råmaterial (lera) i öppna dagbrott. Det ingick i LTH-arkitektens uppdrag att också göra något "fint" åt den yttre naturmiljön på området, så därför snyggades ett av de djupaste vattenfyllda hålen upp och en liten ö anlades i dess mitt. Det var sedan teknologerna själva som döpte "skapelsen" och därefter har utnyttjat stället för sina årliga blöta regattor sektionerna emellan. Just nu känns det väldigt trevligt att åter igen ha (cykel)vägarna förbi denna minnesvärda plats.

I bildens bakgrund skymtar konstverket "Fontänen" som redan direkt vid invigningen fick en fiaskostämpel på sig. Avsikten var, att vatten skulle pumpas upp till den högst belägna glasplattformen för att därifrån kontrollerat "rinna över" till nästa plattform nedanför - och så vidare ända ner till den lägst belägna avsatsen. Detta var ju en vacker tanke, men uppenbarligen hade vare sig någon tillräcklig hållfasthets- eller vattentäthetsberäkning gjorts på "eländet" i förväg, för hela skiten läckte som ett såll och den översta plattformen visade direkt klara indikationer på kollaps på grund av vattentyngden. Under min tid på skolan - som ju bara blev 4 år - så lyckades man inte (trots ett omfattande förstärknings- och tätningsarbete) få någon riktig rätsida på grejorna. Jag minns, att den entusiastiske arkitekten (Anselm) låtit sätta ut parkbänkar under sin skapelse lagom till invigningen, men dessa åkte undan fortare än kvickt, när man förstod, vilken fara som man skulle ha utsatt eventuella flanörer för.    

 


Tidhållning

Under vår sedvanliga lördagspromenad igår - en tur som både börjar och slutar i Botaniska trädgården - så kunde vi konstatera, att reparatörerna av domkyrkouret inte alls hållit sin tidplan (se tidigare blogginlägg). Det nordvästra hörnet av kyrksalen var fortfarande en byggarbetsplats; allt skulle ju ha varit klart till påsk! Det som däremot låg rätt i tiden var utställningen av kyrkans påsklandskap, samt den fantastiska blomsterprakten i Botan; bland annat de transsylvanska blåsipporna i full blom - och caféet där hade redan säsongsöppnat.
 

Vårvädring

Härom dagen var väderleken tjänlig för - jag höll på att säga: den årliga städningen av garderoben, men så ofta blir det inte - en vädring av klädesbeståndet ute i det fria.
 
För bara lite drygt en månad sedan så stod ju exakt på denna plats vår utejulgran. Granen och min egenhändigt konstruerade tork- och vädringsställning av galvaniserade järnrör nyttjar samma i marken nedgjutna hålfundament. Det är ganska praktiskt. Lägg märke till klippduvan (tamduvan) på takkanten som undrar över vad jag håller på med; i stället för att lägga fram mer solrosfrön så att den kan äta frukost.  

Glad Påsk!

Några tidstypiska blommor från trädgården:
 
Påskveckan 2009                                        Påskveckan 2010
Vårblommorna har inte hunnit lika långt ännu  i år - som i fjol, men fågelsträcken har som vanligt redan varit många häröver: massor av tranor som flyger jättehögt, gäss som far fram och tillbaka i ljudliga formationer och plogar av svanar som med kraftfulla vingslag tar sig fram på ganska låg höjd.
Glad Påsk! 


Elektroner och "hål"

Detta är två fundamentala begrepp inom elektro- och halvledarfysiken. Med hål avses att ett elektronskal i ett halvledarmaterials atomer saknar en elektron, vilket innebär att just den atomen har en positiv nettoladdning, som dock kan neutraliseras (om betingelserna är de rätta) per omgående genom att en elekron i en angränsande atoms skal hoppar iväg och tar den tomma platsen. På så sätt uppstår ett nytt hål på annan plats i materialet (kan till exempel vara en bipolär transistor) - och man säger att en ström av positiva laddningar flyter genom materialet. (Tänk er hur det kan se ut under ett parti Kinaschack.) Fenomenet kallas rekombination - till skillnad från fälteffekt, som är den andra principen för uppkomsten av elektrisk ström. I det senare fallet drivs fria elektroner (negativa laddningar) iväg - motsatt E-fältets riktning - av den kraftpåverkan som potentialskillnaden (elektrisk spänning oftast uttryckt i volt) i materialet ger upphov till. Tänk er fallet med ett ficklampsbatteri vars poler via koppartrådar har en glödlampa ansluten. Då driver batteriets elektromotoriska kraft en ström av elektroner från den negativa batteripolen via glödtråden i lampan till den positiva polen. Lampan blir lysande genom att dess glödtråds resistans och den genomflytande strömmen resulterar i en kraftig lokal upphettning (Ohms lag e t c) inuti lampgloben.
Men det är inte bara Ohms lag som de stackars elektronerna har att följa. En elektron är ju också tilldelad massa och lyder därför under den normala gravitationslagen; d v s utsättes för en mekanisk kraft lika med dess massa (m) multiplicerad med jordaccelerationen (g = 9,81 meter per sekundkvadrat). Med andra ord så utsätts elektronerna för en inbromsning (möter högre elektriskt motstånd - strömmen minskar) i uppförsbacke, medan de får en extraknuff i utförsbackarna. Allt detta går att visa i ett enkelt hemmaexperiment enligt följande bild.


Plocka fram er gamla låda "Den lille elektrikern" eller gå till affären och köp ett ficklampsbatteri, en glödlampa, några meter ledningstråd och lite tejp. Tejpa fast trådarna mot batteripolerna och glödlampan så, att lampan börjar lysa med ett konstant sken. Håll därefter lampan still i er vänstra hand, men ta batteriet i högerhanden och låt den handen pendla upp och ner i rask takt. Om ni har gjort rätt då, så kommer ni, att kunna iakttaga hur lampans ljusstyrka varierar i takt med er högerhandsrörelse. Och förklaringen inser ni lätt med tillämpning av ovanstående resonemang. Lycka till!


RSS 2.0