En helt vanlig vardagspryl?

Jo det kan man tycka - att en klädesborste borde vara.
Dock inte i Lund - här kan man köpa frackar och kostymer och alla möjliga andra klädespersedlar.

Men att hitta denna klädesborste tog flera år i anspråk!

Skall det verkligen vara så - skulle "PLUS-gubben" i TV troligen ha uttryckt saken.

Jag har varit i alla herrbeklädnadsaffärer i Lund och letat, men ingenstans har en klädesborste stått att finna. Alla har skyllt på att dylika prylar inte längre används.
Blir inte kläder dammiga nuförtiden - och i behov av en avborstning?

Men så igår kom Bodil hem med denna designade och guldglänsande dubbelsidiga borste; efter ett fynd i en "specialaffär" på Södergatan.
Så har Ni liknande behov - så styr stegen dit.

 


Julförberedelserna redan på gång?

På tok för tidigt naturligtvis, men det finns praktiska skäl bakom.

Trädgårdsmöblemanget på altanen är undanstoppat och pelarbensbordet i ena stenpartiet är också intaget, så då är det mest arbetsbesparande att i samma moment flytta min specialgjutna cementplatta också.

Under vinterhalvåret så skall den ligga på altanen och ingå i foten för utegranen.


Det har hänt att jag väntat till sista minuten - strax före 1:a advent - med att flytta plattan och då har det ofta varit frost som gjort det hart när omöjligt att få loss den. Så vis av skadan; numera flyttas den alltid i god tid innan.

Jag vet inte varför jag i sammanhanget kommer att tänka på Fars "affärsidé" om att tillverka och sälja fördigsydda knapphål. Omedvetet är det kanske därför, som jag tagit fram min hålade cementplatta.

När Far myntade detta uttryck - för det var naturligtvis skämtsamt menat, så var det långt före vad som senare skulle visa sig bli en av många fantastiska standardfunktioner på en modern symaskin.

Ansvar, hänsyn och omdöme

Detta är kvintessensen i §39 i Vägtrafikförordningen; gällande hur man som chaufför skall bete sig i trafiken. Nu vet jag inte, om denna paragraf fortfarande existerar och betonas i modern trafikskoleundervisning. Man kan ju undra ibland.
Många - såväl gamla som unga - visar uppenbar brist på detta; det upplever man dagliga exempel på - och visst händer det väl att man själv också "kopplar bort hjärnan" ibland i vissa situationer.

Det är drygt 47 år sedan, som jag själv tog körkort och på den tiden var teoriutbildningen inte särskilt betungande - och det var förresten inte själva uppkörningen heller.
En kort tur i Ystad med start vid lasarettet, färd genom Blekegatan fram till läroverket; avslutad med en fickparkering på Oskarstorget. Det var allt, men fickparkeringen innebar, att jag ombads att backa in i fickan, vilket jag inte hade tränat på under någon av körlektionerna. Och mycket riktigt så fick jag en anmärkning för mitt sätt att utföra backningen.
Från min mångåriga traktorkörningserfarenhet så behöll jag nämligen beteendet med båda händerna på ratten, medan inspektören hellre hade sett, att jag lagt ena handen bakom ryggstödet och bara styrt med den andra - djävla fårskalle!

I tillräckligt gamla körkort finns (automatiskt) noterat en behörighet att även framföra motorcykel - så även i mitt

Detta är en av sönernas motorcykel - och så långt som till att köra den har jag dock inte vågat sträcka mig. Utan utbildning/träning vore det ju fullständigt "huul i hoed".

 


Gamla ting

Det finns många gamla saker som folk av olika anledningar sätter stort värde på att behålla eller försöka komma över.
För att sådant emellertid skall fånga mitt intresse, så skall det helst vara någonting som tidigare tillverkats av eller åtminstone brukats inom tidigare generationer av den egna släkten. Gamla hemgjorda vävnader är fantastiska exempel på detta - men det finns andra saker också.

Nedan ser Ni två kulspetspennor med omkring 60 års ålderskillnad


Den lilaröda är en modern dussinvara - kostande någon enstaka krona. Den knallröda är den penna som Morfar skaffade strax för 1950. Sannolikt är den ur det första sortiment som då kom till Sverige från Amerika.
Det är en penna helt i plåt av märket Pocket.
Jag har inget minne av vad Morfar sa' att han fick betala - men säkert var den inte billig. Vad jag däremot klart minns är, när Morfar själv gav mig den - något år innan han gick bort.

Det finns fortfarande bläck kvar i den gamla pennan, men det är så torrt att man inte längre kan skriva med den. Jag minns att den var lite "lunego" (lynning - oberäknelig) redan på Morfars tid, för han fick jämnt stoppa den i munnen och väta spetsen innan den släppte fram något bläck.

 




Höst = lust att börja hobbyarbeta igen

När höstmörkret börjar tränga sig på såhär års, så känns det naturligt att krypa inomhus och ägna sig åt någon lämplig hobby. Var och en har ju sin favorit - och bland mycket annat så väljer jag för egen del ofta att tillbringa lite tid i "huggehused".
Jag kallar det fortfarande så, eftersom det var det gängse namnet på gamla tiders lilla verkstad på en vanlig bondgård. Där fanns allehanda verktyg för att göra smärre reparationer på hus och redskap.
I vårt fall så fanns där också en kraftig trebent huggkubb i trä - och säkert är det därför som lokalen kallades huggehus (åtminstone hos oss). Hos oss så gränsade också utedasset (en mulltoa) intill huggehuset, så luftmiljön var inte alltid den bästa för verkstadsarbete där. Men båda "lokalerna" var inrymda i kostallet, så där blev tack och lov aldrig riktigt kallt, när vinterkylan satte in. 

Här i stan' får uteförrådet tjäna som verkstad/huggehus - och även om det är litet, så har det gått att packa in både arbetsbänk och en massa verktyg och maskiner för snickeriarbete. 

I fjol pulade jag ihop denna lilla ljusstake; efter förebild av ljuskronan i Lunds Domkyrka 

Den är gjord i trä av stammen från vårt nyligen nedsågade körsbärsträd - och det huvudsakliga arbetsredskapet var faktiskt min pelarborrmaskin (hur underligt detta än må låta).  

Det återstår att se vilka som blir årets "skapelser".


Behöver man verkligen diskmaskin?

Det är uppenbart att Isak inte varit i fokus särskilt mycket på denhär bloggen hittills, så det är väl inte mer än rätt, att dagens inlägg ägnas helt åt honom.
Nu under sommarmånaderna så trivs han bäst med att vara ute i friska luften så mycket som möjligt.

Här ses han i sin sommarbostad; notera att det är en etagevåning i två plan


Men i takt med att det blir kallare - i synnerhet nattetid - så blir det nog snart dags för honom att flytta inomhus igen. Han brukar själv ge tecken, när det är så dags.

Och då trivs han väldigt bra i sin vinterbostad, bara han får ta några rundor på köksgolvet emellanåt.


Hans bur står väldigt lämpligt där kanske de flesta hellre skulle vilja ha sin diskmaskin placerad. Men har en så "onödig" pryl något berättigande egentligen?

Jag har redan intagit en hukande ställning - i väntan på Era kommentarer. 

 




 

 


Ett tips

Visst är det förargligt att tappa saker på marken/golvet - och sedan behöva ödsla lång tid på letandet. 
Här följer nu ett råd (vetenskapligt underbyggt - påstås det) som borde kunna ingjuta visst hopp i praktiken.

Säg att Du håller på att meka med någonting - och där är många småskruvar att hålla reda på. Så plötsligt försvinner en av dem ner på golvet, utan att Du direkt lägger märke till det - och Du får naturligtvis inte ögonen på den direkt i den situationen. Du reagerar snarast med ilska - i stället. 

I det läget skall Du dock behålla lugnet och under kontroll (med ögonen uppspärrade) släppa ner en likadan skruv och noggrannt notera hur den ser ut, där den ligger på golvet.
Då ställer hjärnan in sig på just det bildintrycket och bortser från allt annat. Och se då - då kommer Du väldigt snart också att få ögonen på den försvunna skruven.
Prova gärna i praktiken!  

Jag vet inte om det fungerar i svampskogen, men Ni kan ju alltid testa. Ta med en kantarell (attrapp eller riktig - kanske räcker en bild?) och ställ Er att starrbliga på den liggande på marken, så att inga andra bilder för närvarande existerar i Er hjärna. Påbörja därefter Er kantarelljakt - lycka till!

Hoppas att Ni då snart står inför detta


Orkar Ni med en bild till?

Detta får bli den sista illusoriska bilden - på ett tag

Ytterligare en bild ur mitt kursmaterial - ur avsnittet om perception (varseblivning - hjärnans tolkning av stimuli; i detta fallet från synsinnet).

Vad är det som sker i bilden?




Bara "forrvenne o stell-opp" i hela stan'

Ja det är väl så, man en gång i tiden skulle ha uttryckt saken på min hembygds vilda tungomål - stökig tillställning; är nog den mest rätta översättningen.
Men här i Lund kallas det kulturnatten - och den gick av stapeln igår och gången natt.
Ett nog så trevligt arrangemang på gator, torg och i öppethållande gamla byggnader - med många olika aktiviteter inom en mångfald kulturrelaterade områden. Där finns alltid något för var och en att uppleva. 
Sedan ganska lång tid tillbaka så är detta nu ett årligen återkommande "stell-opp".

I veckan som gått så har Lund också varit värd för ett europeiskt innovationsmöte (träff för uppfinnar-jockar av diverse slag). För det ändamålet så var hela universitetsplatsen med fontän-klabb och allt inbyggd i ett jättelikt tält med upphöjt golv - alltså ungefär ett halvt tunnland i omfång! 

Tältet står kvar över helgen för att också nu hysa en filmfestival.


Till höger syns ett av de berömda magnoliaträden. 

 


"Utgrävningarna" under badkaret är avslutade

Men de avslöjade tyvärr inga nya illusoriska bilder. Så därför - som kompensation till Er läsare - så vill jag presentera denna bild.

Antar att Du - Elin - skulle betrakta den som ytterligare en av klassikerna inom området med mångtydiga bilder?

Vad ser Ni i bilden? Den här gången tänkte jag vänta med att säga "min" mening.
Trevlig Helg!


Här släpps ingen obehörig över bron

och ingen under bron heller - för den delen.

Knut har full koll - och bevakar med majestätisk blick sina domäner innanför vallgraven. Antagligen hade han uppskattat, om det funnits vatten däri, för då hade han ju sluppit den betungande uppgiften att patrullera hela varvet runt till fots för att hålla eventuella inkräktare borta.


Åter på Sydskånska nationen

Efter att ha lämnat huset i februari 1967 så var det igår (drygt 42 år senare) åter dags att kliva över dörrtröskeln för den ceremoniella (åter)inskrivningen där.
Som studerande vid Lunds Universitet - för tillåtelse att tentera - så måste man nämligen kunna uppvisa nationstillhörighet.

Sitt nuvarande namn fick nationen under 1950-talet, efter att tidigare ha hetat Ystads nation - och ännu tidigare Skånska nationen.

Nationshuset på Tornavägen byggdes 1958 och ligger där tillsammans med Kristianstads och Helsingkronas hus.

Inskrivningslokalen i källaren minns jag som TV-myshörna, men nu var den omvandlad till en - i mitt tycke - lite murrig kombination av bar och expedition. Men ungdomarna där var jättetrevliga och självklart nyfikna på min "historia".
Under tre år i mitten av 60-talet så bodde jag här - oförskämt nära till "arbetet"; studierna på LTH. Jag hade rum nummer 103 - det är tredje rummet från höger på bottenvåningen. Jag har huvudsakligen angenäma minnen från den tiden, men också några makabra upplevelser som jag kanske kan återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kårtillhörighet är numera frivilligt, men jag tyckte, att jag gott kunde stödja med en avgift även dit; "blir man utfattig, så blir man säkert det ändå" - enligt ett gammalt talesätt.
Det blev Humanistkåren - eftersom Kognitionsvetenskapen bor under filosofiinstitutionens tak. Jag får väl erkänna att detta känns lite "udda" för en gammal naturvetare och inbiten tekniker. Men jag tror nog, att jag skall kunna klara av det "offret".


Ny rapport från åkerkanten

I ett tidigare inlägg oroades jag över, att staden eventuellt redan i höst var redo till nybebyggelse strax utanför våra bopålar.
Men nu har bonden (tack och lov) inlett höstbruket med återupptagen markbearbetning, så nu kan man andas ut ett tag till. Jag är absolut inte motståndare till att staden växer, men det kan ju ske med måtta och förnuftig långtidsplanering.

Här passerar bonden min kameramobil med sitt kolossalt stora traktorekipage

Det hela kanske inte ser så imponerande ut på bild, men ställ Er gärna strax intill ett sådant modernt "muskedunder", så blir upplevelse en helt annan!
Redskapet är en hydraulmanövrerad jättetallriksharv med en imponerande förmåga till jordbearbetning.
Den gröna JohnDeere-traktorn har dubbla bakhjul monterade - driver med både fram- och bakaxlarna - och utstrålar en enorm dragkraft.


Mer om bildseende

Nog har det framgått av några tidigare inlägg, att jag just nu är sysselsatt med lite univeristetsstudier i ett väldigt intressant tvärvetenskapligt ämnesområde om hjärnans funktion.
Jag gläder mig åt det stora intresset för bilderna på badrumsmattan - och vill i detta inlägg visa Er en bild ur kursmaterialet.

Detta är ett exempel på en bild med mångtydig information ("ambiguous stimulus")

Beroende lite på hur man betraktar bilden, så tycker man sig mer eller mindre klart se två bilder; bilden av en äldre dam som tittar lite nedåt åt vänster, respektive en yngre flicka som vänder bort sitt ansikte åt höger.

Om man direkt ser bara den ena bilden - eller båda på en gång, är nog mest en slump som hänger ihop med respektive hjärnas sätt att göra bildanalysen. Det finns inget rätt eller fel därvidlag; vi är alla individer med lite olika "inprogrammering". 


Cognition science

Kognitionsvetenskapen handlar väldigt mycket om, hur hjärnan interagerar med sig själv och den övriga kroppen; styr vårt sätt att: varsebli, tolka, förstå, besluta, minnas och agera/handla et cetera.

Knut verkar vara fullt införstådd med detta - och har här lagt pannan i djupa veck; sittande på mitt studiematerial.

"Biologisk" mångfald

Ibland kan man inte låta bli att ta bilder - även på motiv som kan verka triviala. Är man ute och åker långfärd i bil, så behöver man rasta ofta för att sträcka på benen - och då kommer ju kameran gärna fram, om man ser något intressant.
Men i just det här inlägget blir det ingen sådan bild.

Våtängarna intill Vänerstranden i Mariestad inbjuder till väldigt sköna naturpromenader. På ett sådant ställe skulle man vilja föreviga hur många scenerier som helst med sin kamera. Fast gör man som vi - ständigt år efter år återkommer till samma ställen - så kommer man så småningom att bära med sig intrycken ändå; som tydliga inre bilder i sitt medvetande. Här följer ett par exempel:

En hel "svanfamilj" på vandring; de var först på väg över stigen, men vände tillbaka till tryggheten i kärret när de såg oss. 


Längre fram längs samma stig hade en "svampfamilj" slagit rot; bland stubbar och stenar.


 

Det kom ett brev

Jag har en överenskommelse med Johan; att ta hand om hans post - medan han är i Australien - och åtgärda vid behov.

Idag kom det ett brev från Sveriges Ingenjörer till Johan

Brevet innehöll ett papper med några "goda råd"; jag såg inte så noga, för bipackat var också en liten chokladkaka - och den var intressantare att kolla på.

Åtgärden blev helt enkelt att käka upp chokladen - för behov fanns det ju!


Mer om sannolikheter

I vårt hus så är det mer än "sneda-mattan-mysteriet" - enligt ett tidigare inlägg - som är svårförklarligt.
Våra toalettutrymmesgolv är belagda med en typ av heltäckande plastmatta som i något tillverkningssteg försetts med ett mönstertryck av helt slumpmässig karaktär.
Sannolikt sker detta via en infärgningstryckvals som kontinuerligt under sin rotation hela tiden matas med ny färg.
Det egendomliga är nu, att sittande på själva tronen så kan man lätt urskilja tre stycken människoansikten i detta så kallade slumpvisa mönster.

Denna (ganska usla) bild visar ena gubben; här med jockey-keps - och med lite fantasi så kan man också urskilja en hästrygg.


Sannolikheten för att tre sådana "ikoner" skulle bli avbildade i ett slumptryck (på en så pass liten yta) måste väl vara väldigt nära noll?
Till och med är det kanske lika unikt som det berömda gamla gula 3-shilling-banko-frimärket? I så fall har vi en jätteförmögenhet liggande på dassgolvet!

 

 


Konstverket i Askersund

Efter besöket i Hjo - och en övernattning i Mariestad - så gick färden över till östsidan av Vättern. Efter Tivedsskogarna alldeles invid vägkorsningen där man skall välja att forsätta på väg 50 (öster om Vättern) eller ta in på väg 49 (väster om Vättern), så ligger staden Askersund.

Där stannade vi naturligtvis för att betrakta ett nyligen uppfört konstverk.

En mycket stilren och vacker skapelse i glas och svart diabas.


Verket finns installerat i en offerlund vid kyrkan. Bilden visar den slätputsade sidan. Motsatta sidan har en lite "råare" struktur - och sammantaget blir helheten en fantastisk upplevelse.
Ett besök rekommenderas verkligen!

Personen bakom verket är en ung konstnärinna i bekantskapskretsen - som här skapat något alldeles unikt. 

 

 


Inget regn i Hjo - tjohoo!

Tvärtom så vara solen nära att titta fram flera gånger - och det var nog ortsborna också glada för, eftersom man tycktes ha gått man ur huse för att besöka den pågående höstmarknaden inne i centrum.
Hjo är absolut en idyllisk stad med sitt lilla salutorg och sin kyrka i centrum. Detta kunde vi konstatera, nu när vädermakterna äntligen tillät oss en rundvandring i samhället.

Nere i hamnområdet finns det flera restauranger; sik tillhör tydligen specialiteterna (det står HJOSIK på ena huset)
  

Smörstekt Vätternröding var en annan delikatess - inte att förglömma. Väldigt många glassugna styrde sin steg mot Moster Elins glasstuga med stor uteserveringsplats - också den i hamnområdet. 

Mitt förra inlägg visade ju en bild på en gammal Volvo P1800 - och höstmarknadsdagen till ära hade man denna helg också plockat fram en annan gammal relikt ur gömmorna.

En Chevrolet-brandbil från 1923 som stadens brandförsvar - dagen till ära - lät ingå i en liten brandövningsdemonstration. Brandchefen håller just på att kommendera sina soldater i ett fingerat räddningsuppdrag.


På tal om sannolikheter

Ni minns säkert Tage Danielssons monolog om Harrisburg i USA och hans resonemang om sannolikheter - i samband med kärnkraftsolyckan där. 
Men i vårt fall nu så gäller det inte Harrisburg - utan den gemytliga lilla staden Hjo vid Vätterns västra strand.

Det blir tredje gången i rad, som vi långt i förväg valt tidpunkten för vår årliga rundtur runt Vättern i förhoppningen om, att också någon gång få uppleva så pass bra väder, att en avstickare till Hjo - med en rundvandring i dess pittoreska stadskärna - skulle vara någorlunda angenäm att genomföra. 

Men både förr-förra året och förra året så rådde det ösregn och full storm när vi väl kom dit, så ännu så länge har vi inte kunnat göra något strövtåg till fots i centrum där. 
Men skam den som ger sig - så i år blev planen att upprepa försöket (tredje gången gillt). Imorgon åker vi - och vad förutspår väderlekstjänsten den här gången också? Jo - naturligtvis både regn och blåst!

Egentligen borde väl sannolikheten för att vid tre på varandra slumpmässigt valda tillfällen få uselt väder - just i Hjo - vara relativt låg?
Men i praktiken i vårt fall verkar det hela istället som förgjort; med en sannolikhet som ligger väldigt nära 1 (dvs 100% säkert att inträffa). 

För två år sedan kunde man "rätt-e-pass" ta sig ur bilen och fånga några regnblöta bilder från hamnen - ut mot Vättern (en jättefin liten hamn).


Protest!

Idag var Lundavädret synnerligen lämpat för inomhusaktiviteter - och eftersom det var länge sedan sist så styrdes stegen därför till Historiska Muséet i Lundagård.

I slutet av 1940-talet så gjordes ett fynd av en större silvermyntskatt i min hemby. Det var vid grävningarbeten för nybyggnation vid huvudgården, som en liten kille - sedermera min skolkamrat - vid lek på platsen stötte på dessa gamla mynt. 
De blev troligen nedgrävda omkring år 1000 e. kr. - och bestod av handelsmynt från Hedeby (en stor handelsplats i Nordtyskland), samt Arabiska silvermynt huvudsakligen. 

Men - hör nu här; ledningen för muséet hade prioriterat bort utställningen av dessa mynt till förmån för andra skånska myntfynd - och nu låg "mina" mynt åter nedgrävda. Denna gång i kartonger i något förgätet lager någonstans. 
Vad är det för mening med att gräva upp gamla saker, som man bara skall gömma undan igen? 

Naturligtvis har jag såväl muntligen som skriftligen idag inlämnat en protest till universitetets numismatiker.   

Humleblomster

Högst upp i toppen av humlestören syns nu dessa små kottliknande blomställningar

På Linnés Råshult - strax norr om Smålandsgränsen - så är humlestörarna minst 6 meter höga.
Så hög är nu inte vår stör, men tillräckligt hög för att kräva en stege för att ta denna bild.

Man har ju hört talas om, att humlen är delaktig på något vis i viss sorts ölframställning - och att den också förekommer i tebryggningssammanhang. Dessutom är den ju vacker som ren bordsdekoration.
Jag tror att Linné provade någon medicinsk tillämpning också - dock vet jag inte vilken?


Förslag till Lunds kommun

I min återkommande rapport från åkerkanten kan jag idag den 1:a september konstatera, att bonden fortfarande inte gjort något åt sin tröskade rapsåker. Stubben står kvar obearbetad och det framgår nu klart och tydligt, att rapsen "drysst" extra mycket i år (vilket jag förutspådde i ett tidigare inlägg).

Se här hur mängden av tappade rapsfrön nu börjat gro.

Att åkern fortfarande ligger obearbetad kan ha olika skäl. Det troligaste är väl, att bonden inte planerar för någon ny höstsådd gröda i år - och då är det inte lika bråttom att komma vidare.
Men det skulle ju också kunna vara en indikation på, att stan' redan nu vill börja förbereda för nästa bebyggelseetapp - och då finner nog bonden det meningslöst med något fortsatt höstbruk.

Självklart kan man inte hindra stadens behov av att växa, men jag har ett bättre förslag till kommunens styrande gummor och gubbar.
Fortsätt den goda tanken med den 1000-åriga eklundsplantagen - att breda ut sig på andra sidan "Spåret" också (på ovannämnda åker) till en botanisk trädgård; eller varför inte en "Lunds nationalpark", med ortstypiska växter och djur.
Där finns redan fasaner, rapphöns, harar och kaniner - som trivs invid en gammal "märgelgrav" på åkerns topp. 







RSS 2.0