I tusenårslunden

För ett antal år sedan - närmre bestämt år 1990 - så ansågs det, att staden Lund firade sitt 1000-e år. För att dokumentera och minnas detta för framtiden så beslöts det, att man skulle anlägga en lund på lämpligt ställe inom den nuvarande tätorten.
Platsen blev Östra Torns sydöstra utkant; alldeles intill den gamla nedlagda järnvägen mot Hardeberga. Ett antal privatpersoner, institutioner och företag skänkte pengar till att plantera 1000 ekar på ett 6 tunnland stort sammanhängande område där.

Man lade också dit en minnessten för att markera händelsen och platsen.


Träden har redan hunnit växa så pass mycket, att betande får får plats under deras kronor.


Träd - speciellt gamla ekar - och stora stenar står för en alldeles speciell trygghet i en annars så orolig värld och tid; tycker säkert många med mig.

 

 

 

 


Byxmode

Elin - min förebild och ledstjärna i bloggandets konst - hade idag ett inlägg om arbetsbyxmode på sin blogg; och jag tänkte, att jag inte skulle vara sämre.

Detta är ett par trotjänare som följt mig ett par år vid det här laget.

Men accessoarerna då - undrar Ni kanske? Jodå de finns, men på den här modellen bärs de ej synliga. Ett par spånspik, några 3-tumsdito, lite skruv och mutter, en pennkniv, en Karlssontång, lite säckaband och en rejäl trasselsudd är väl det minsta man bör bära med sig för att känna sig klädd. 


En titt under huven

Det är inte den förväntade bilmotorn som här framträder, ...

... men vad är det för någonting?
Om detta i stället hade illustrerats i en kort videosnutt, så hade det klart framgått, att en viss dynamik döljer sig i det hela. Vad skulle den dynamiken i så fall återspegla?
Jag kan lugna Er med, att prylen efter mitt ingrepp fortfarande är i funktionsdugligt skick. Att dissekera en dylik mekanikintensiv tingest - betydligt mycket djupare än så här - var ett "nöje" som jag ofta ägnade mig åt i barndomsåren; naturligtvis när föräldrarna inte var hemma.

 


Antikrundan

Här ser Ni två fina gamla klenoder.


Det är en 80-årig hemvävd bonad med tidstypiskt motiv och en ... ja - vad är det andra för någonting?
Hur prylen användes idag framgår ju ganska tydligt av bilden. Men vad var den ursprungliga användningen för hundra år sedan och på vilket sätt är den nu modifierad i förhållande till sitt originalutförande?

På musjakt?

Hösten är ju sedan länge här; bönderna har plockat in det allra mesta av ätbara saker i sina lador (förutom sockerbetor) - och smågnagare som möss letar efter möjligheter att ta sig in i våra bostäder för att finna annan förtäring och en plats att vara på under vintern.

Här bland stenarna tror nog Knut, att någon liten mus kanske tagit sin tillflykt undan den stundande vinterkylan?


Faktum är, att för ett par år sedan så trodde vi själva, att det dolde sig ett musbo här. Alla tecken tydde på det; även sedan snön hade fallit. Men när vi kollade upp saken på vårkanten, så visade det sig, att det i själva verket var en padda som inrett sin vintervistelse där. Den såg ut att ha klarat vintern utan problem och hade dragit in en massa torra löv och annat för att bevara värmen i boet.

Så någon musjakt lär det inte bli för Knut - och förresten, så är han nog inte särskilt intresserad av dylika barbariska sysselsättningar.
Annat var det hemma på landet för sådär drygt 55 år sedan. Jag tror, att det var på självaste julaftons förmiddag det året, som det bestämdes att vi skulle gå på råttjakt. I ett tomt utrymme i stallet så hade vi magasinerat en massa linhalm att ha som strömedel åt kreaturen. Det visade sig snart vara mindre klokt, för det blev direkt ett tillhåll för en stor råttfamilj.
Den dramatiska jakten engagerade hela familjen och när den var över en bit uppåt dan, så kunde vi räkna in inte mindre än två jättestora råttföräldrar och tolv halvstora råttungar. Det blev än händelse som för evigt är inskriven i medvetandet; inte minst som en ständigt närvarande mental bild.

 

  


Gåsatoftens bygglekplats rivs

Här har många barn och undomar - även vuxna förresten - under drygt 35 års tid kunnat umgås med varandra och sina kära smådjur. De engagerade ledarna gjorde hela tiden sitt allra bästa för,  att djur och människor skulle trivas där och ha det så bra som möjligt.

Men nu är det slut och alltsammans är under rivning.


Sorgligt att se högen som finns kvar.


Det officiella skälet till rivningen angavs vara svårartade mögelförhållanden, men om viljan/prioriteringen verkligen hade funnits hos kommunens bestämmande, så är det ju självklart, att saker och ting hade gått att åtgärda - och att en mycket uppskattad verksamhet hade kunnat fortgå.   



Jag har blivit emeritus

Hittills har jag trott, att enbart gamla senila biskopar och professorer kunde få denna titel, men så är det inte längre.

Företaget Epsilon har ändrat på det.


Även jag fick ett erbjudande om att registrera mig hos Epsilon. Deras affärsidé som konsultföretag är, att - via sin kunskapsbas av erfarna yrkesmän - kunna erbjuda kvalificerade tjänster av varjehanda slag.

Väl inte så illa att kunna kalla sig "Civilingenjör Emeritus" (i stället för pensionerad avdankad föredetting)!


Stark som 1/7-dels häst

I mitt inslag om radio härom dagen så halkade "slannajten" (snacket) också in på ämnet Trelleborgsutställningen 1958. En av mina trogna bloggläsare hade tydligen varit där; inte bara som besökare utan även som medverkande.
En av förströelserna var, att försöka få en 100 watts lampa att lysa genom ihärdigt trampande på en cykel med tillkopplad elgenerator. I min kalkyl av kraftanstängningen omsatt i hästar så råkade jag tyvärr bortse ifrån systemets verkningsgrad. För att få lyse i lampan så måste nog därför cykeltramparen utveckla minst 125 watt - och eftersom en hästkraft är 736 watt, så innebär det i stället 1/6-dels häst! 

Så låt oss titta på den autentiska bilden från då det begav sig.


Lägg märke till cykettramparens eleganta klädsel med kavaj och slips.
Lampan sitter uppe till höger. (Men lyser den verkligen?)

1/6-dels häst är ganska mycket; men en 14-årig yngling kan ju vara urstark. 

Lyssna på P1!

I dessa tider av oändligt stort medialt utbud, så känns det tryggt att gamla hederliga P1 hos Sveriges Radio finns kvar.
En vardagslunchrast utan att få höra tolvslaget från Stockholms Stadshus vore rena katastrofen för mig - just nu i vart fall. Jag kan inte låta bli att koncentrera mig hundraprocentigt då - och noggrant räkna, att alla tolv slagen verkligen är med.

Denna gamla trotjänare - inköpt på Telefonplan i Stockholm 1967 - kan fortfarande förmedla P1 och lite till.


Det sägs att det gamla begreppet ångradio ursprungligen myntades av BBC i England på tidigt 1950-tal, då radioapparater sedan länge mer eller mindre blivit var mans egendom, en teknik nästan lika mogen som de då föråldrade ångloken. 
I samband med att TV-tekniken då började ta sina första stapplande steg - samtidigt som ångloken avvecklades - så fick den gamla rundradiotekniken metaforiskt epitetet ångradio.
Har Ni hört någon annan förklaring?  

Finns det vaccin mot ryggont?

Jag bara undrar; för nu är det dags igen.
Visserligen så fick man redan som liten sig itutat, att "ryggen - det är bara en tråd som rumpan hänger i", men vad hjälper det, när bara höstgrävningen av ett ynka litet trädgårdsland kan göra en halvt invalid.

Se här - denna lilla plätt räckte för att ställa till det i ryggen.


Och aldrig lär man sig heller; samma elände varje år - och nu tar det emot varje gång man skall böja sig ner för att klappa Knut.

Kan ett bibliotek se ut hur som helst?

Jag vet inte; men kan konstatera, att i Lund så skiljer sig  de olika biblioteksbyggnaderna åt väldigt mycket - exteriört sett i vart fall.

Se bara på gamla fina UB1 på Helgonabacken - här i färgrann höstskrud (plåtad under dagens lördagspromenad)


Inte uppvisar denna arkitektoniska form särskilt mycket likhet med stadsbibliotekets eller UB2's mera lådliknande yttre. Jag skulle dock inte drömma om att påverka Er åsikt om utseende i sammanhanget - men min är i alla fall helt klar.
Tyvärr har jag ingen bild på de två andra byggnadera, så Ni får själva ta Er en tur till Lund - för koll på ort och ställe. Lund är en fin stad.

Offside eller on side?

Den frågande hade ju verkligen en avgörande betydelse för utgången av lördagens landskamp i fotboll.

Men hur är det egentligen i fallet med grannens inbjudande röda äpplen som hänger offside grannens egen tomtgräns?


Kan jag med gott samvete plocka åt mig de äpplen, som råkar falla på vår sida av tomtgränsen? Här finns ju ingen linjedomare som kan avgöra "fallet". Är jag helt enkelt skyldig att göra ett inkast - eller vilken offside-regel gäller i ett sådant fall?
(Det var värst vad det blev mycket fall - i detta inlägg.)




Mimik, gester och övrigt kroppsspråk

Vårt sätt att kommunicera via talvägen kompletteras ju i hög grad av vårt kroppsspråk.
Det sägs ju, att en lögnare kan verka sanningsenlig rent språkligt, men direkt röjer sig genom miner, gester, rodnader, ögonutseende och så vidare.

Här ser Ni fyra olika exempel på kroppsspråk.


Från vänster till höger så verkar personerna uttrycka: butterhet/ointresse, glädje, besvikelse, respektive rent talunderstödjande gestikulering. (Fan vet förresten om inte den förre franske presidenten far med osanning?)

Talunderstödjande gestikulering använder vi ju alla - mer eller mindre yvigt. Intressant är att gester och tal har helt olika centrum i hjärnan - men hänger ju oftast ganska väl ihop ändå.
Gesterna verkar komma "av sig själv", medan talet kräver (borde kräva) mer eftertanke - och man kan notera, att även om talet stockar sig ibland, så kan händerna veva på som tusan i alla fall. I ens inre medvetande verkar budskapet vara klart; det är bara talkanalen som inte kan finna de adekvata orden.  
Som jag uppfattar saken så styrs gestikulerandet från en ganska basal nivå i hjärnan - väldigt när reptilhjärnenivån.

Djuren har naturligtvis också ett kroppsspråk. Se bara på en katt; hur den kan uttrycka sig via svans, öron, ögon och ragg.

 

 


Det är mycket med det tekniska

I måndags morse blev det till att avnjuta duschen i kallt vatten. Gaspannan hade fått fnatt - men bara delvis; för värmen i huset var OK.
Lunds Energi's tekniker tillkallades och med min hjälp så konstaterade han/vi att det blivit fel på en temperaturavkännare. In med en ny reservdel - och sedan gav sig teknikern iväg; med en belåten min över sin bedrift.
Jag uppmanades att hålla ett öga på pannan (dvs gaspannan) den närmsta stunden; och tur var väl det - för nu fick systemet verkligen helfnatt. Nu blev det ingen värme alls i huset och varmvattnet värmdes bara till ordinär elementtemperatur.
Teknikern tillkallades på nytt och nu var hans belåtna min som bortblåst. Han rotade lite i kablaget, men sa aldrig till mig, att han troligen också i hastighheten hade gjort någon felinkoppling av den nya termostaten.
För att vara säker så föreslog han själv att få återkomma en tredje gång för en sista kontroll - och det får man väl ändå säga vara berömvärt av denna annars så hedervärda tekniker.

Tur var det att skiten inte "klödda" (krånglade, mankerade) inatt; med -2 grader ute.

Fortfarande nu vid 9-draget så ligger utetemperaturen på minussidan och man kan ana rimfrosten på gräset.

Har Ni hört talas om ...

... rundabords-samtal?
Det är väl ett sådant som Knut och jag är mitt uppe i - på bilden i bloggvinjetten.

Sittning runt ett bord med övervägande konvex kontur är absolut bästa "miljön" för en flerpartsdebatt. Där kan alla ha ögonkontakt med varandra och klart se både gester och mimik hos de olika deltagarna.

På denna bild är bordskivan visserligen konvex, men bänken skulle ju alltså enligt resonemanget ovan ha haft en inåt konkav form.


Såväl bord som bänk är av egen design och tillverkning - och jag kan försäkra Er, att det var tillräckligt komplext att göra bänken enligt ett rakt formspråk (eller vad det nu kan heta).
Nästan hela min arsenal av verktyg kom till användning i sammanhanget; cirkelsåg, fräs, borrmaskin, skruvdragare, "svarv", el-sticksåg, slipmaskin, målarpensel, samt diverse cementgjutningsutensilier.

 

 


Interaktion

Detta är en av de mer centrala delarna inom modern kognitionsvetenskap och dessutom ett område som inte alls är särskilt märkligt eller obegripligt för gemene man.
Samverkanssituationer befinner vi ju oss i mer eller mindre hela tiden. Det må gälla människor emellan - men också människa/djur, djur/djur, människa/maskin, människa/robot, människa/natur och så vidare i all oändlighet.
Man brukar se på saken som ett samspel mellan agenter och miljöer; såväl verkliga som virtuella.

En viktig del i ett interaktivt sammanhang är om agenter och miljöer har något "språk" att förlita sig på.
Människor emellan så är detta inte bara det talade ordet utan också allehanda andra ljud och åtbörder; typ kroppsspråk med rörelser gester och mimik.
Språket mellan mig och min dator (alltså en artefakt) innehåller lite andra komponenter (förutom själva programmeringsspråket på olika hierarkiska nivåer); såsom kommandon och kvittenser, layouter, symboler, ikoner och så vidare. 

Ett annat exempel på samverkan som jag upplevde idag var mellan naturen och mig. Naturen talade sitt tydliga språk - om ett nära förestående regn - genom att göra det mörkare, skicka fram moln och sänka temperaturen. Men väl medveten om allt detta så svarade jag genom att ta min löprunda i alla fall. 
Jag blev naturligtvis genomblöt.   

Detta är ett exempel på när ena samverkansparten har momentum (dvs förloppet kan inte stoppas); här hjälper det inte, att jag ber naturen vänta med regnet, tills jag kommer under tak igen.

Ihop med min dator är det annorlunda.

Här väntar till exempel datorn snällt, medan jag funderar på vilken artikel/bok som jag vill hämta från Lunds universitetets elektroniska online-bibliotek.
Jag kan till och med gå och brygga en kopp kaffe; det värsta som händer är väl att datorn hinner tröttna och lägger sig att sova under tiden.


Nästan som en pirog

Gräddat knyte av deg - med fyllning; ja så står det i ordboken (Oreström, 1999).

Visst har väl detta paket vissa (fast bara vissa) likheter med den beskrivningen:


Vad fyllningen består i - det ser Ni här

Och det var faktiskt han själv som - helt utan mänsklig hand - fixade till den pirogliknande inpackningen.

Referenser
Oreström, B. (1999): Svenska ordboken, tredje upplagan. Bokförlaget Gustava, Lund.

 


Rättelse

Nej - Otto var inte helt kringgärdad av staketet i Lundagård; det bara såg så ut från min kameravinkel.

Sannt är dock att några av de gamla träden nu är fällda och under transport bort från området.

Man kunde tydligt se att träden verkligen var illa därann; kärnveden var i stort sett helt bortrötad.

Just nu händer det mycket saker i Lundagård. I dagens SDS står det att läsa om planer på att flytta filosofiska institutionen från Kungshuset där; en verksamhet som har pågått i 300 år i det anrika huset. Därmed flyttas ju också "min" institutionsdel - kognitionsvetenskapen.

 

 


Häftstift kan vara "bra" till mycket

Den här applikationen tillhör kanske inte vanligheterna, men hursomhelst så utspelades det hela under min förra studiesejour för snart 45 år sedan.
Min professor i Teletransmissionsteori och jag hade just påbörjat en muntlig sluttentamen i ämnet, då professorns fru ringde och med andan i halsen berättade, att hon saknade några häftstift.

Detta lät ju inte så oroväckande i sig, men nu hör till saken, att deras lilla dotter befann sig i närheten av de framlagda häftstiften och


hon hade börjat gråta lite omotiverat. Hustrun fick i samma veva en känsla av, att det saknades några stift i högen - och misstänkte det katastrofala; nämligen att dottern råkat svälja några häftstift.

Det var därför hon fann sig föranlåten att omedelbart ringa sin man - och han reagerade naturligtvis också på stubinen. 
Tentamensfrågorna var precis utdelade, men jag hade knappt hunnit påbörja några svar, när tentamen alltså fick ett "akkáva" (brådstörtat, abrupt) slut och professorn kastade sig i bilen på väg mot hemmet. 

Efteråt visade det sig dess bättre, att inga stift saknades och barnet hade snart blivit sig självt igen - och jag fick min femma i teletransmissionsteori utan att vi återupptog förhöret.
Sannolikt visste min professor ganska väl om mina kunskaper i ämnet, eftersom jag redan i förväg hade ett löfte om en assistenttjänst vid institutionen. 

Men där ser Ni på vilka lösa boliner, som min civilingenjörsexamen vilar - fast det var å andra sidan inte något bananskal, som jag halkade in på.  

Stackars Otto Lindblad!

Är han mobbad nu igen?
Om det inte är en massa studentikosa upptåg som förnedrar honom, så är det Lundagårds fåglar som sablar ner hans person med kletig avföring.

Han har det sannerligen inte lätt - och nu är det parkförvaltningen som jävlas genom att spärra in honom bakom kravallstaket.

Den här gången är det dock frågan om att fortsätta föryngra Lundagårds trädbestånd; att ersätta sjuka urgamla träd med ett nyare och mer motståndskraftigt bestånd.
Arbetet inleds med att fälla de gamla träden och därefter bereda marken för nyplanteringen - och allt detta kräver naturligtvis vissa säkerhertsmässiga åtgärder under tiden som kommunens folk jobbar på platsen.
Innan karnevalen nästa år så måste allt vara klart.

Kommer att tänka på om mitt bruk av ordet "stackars" i inläggsrubriken verkligen har relevans i sammanhanget. Jag lärde mig nämligen en gång i skolan för länge sedan, att stackare kommer ur "stavkarl" - en som går med (tiggar)staven - och det vet jag så klart inte, om Otto har gjort.  

 


Koppar - en ädel metall?

Jag minns inte riktigt definitionen av en ädel metall men tror, att det hänger ihop med tåligheten mot kemins mest frätande syror.
Definitivt räknas guld, silver och platina in bland de ädla metallerna; både av kemister och guldsmeder - och jag tror att "man" är överens om att koppar även skall räknas dit.

Kungsvatten är en sjusärdeles brygd - bestående av saltsyra och salpetersyra i en lämplig blandning - och den kan inte ens guld stå emot; även om guld inte bryts ner av dessa syror var för sig.

Själv tycker jag att en fräsch kopparyta (utan ärg) är vacker och jag gillar den metallen. Den är dessutom bra till mycket (förutom estetiken); en god elektrisk ledare som också leder värme väldigt bra. 

Och i formen av regnmätare i vår trädgård - så gör den uppenbar nytta.


Här är den nästan överfull (28 mm) av allt regnande och haglande sedan i fredags.

Jag tänker också på slutförvaringen av utbränt kärnbränsle, där man kommit fram till en metod att utnyttja kopparkapslar med metertjocka väggar. 
Låter detta klokt? Att först mödosamt bryta kopparn som malm ur jorden, förädla den - för att återigen (i kapselform) stoppa den tillbaka i jorden - med förhoppningen att aldrig någonsin ta upp den mer!
 

Lösning på "dagens huvudbry"

Lars-Gösta nämnde termen "lateralt tänkande" i ett av sina inlägg - och det är precis vad det är fråga om här. Det vill säga att frikoppla sitt tänkande från inkörda vanor och försöka komma upp ur de slentrianmässiga hjulspåren (fortfarande delcitat från Lars-Gösta).

Om man tänker sig att tändstickorna vore en riktig hund som stannat - viftande på svansen - för att ge akt på något framför sig. Om det plötsligt då dyker upp något bakom den som pockar på uppmärksamhet, så det första hunden då gör är förmodligen att bara vända sitt huvud bakåt.

Så då blir lösningen denna:


Johan och Lars-Gösta var det denna lösning Ni kom fram till - eller såg Ni andra möjligheter?

Fram för mer lateralt tänkande i vardagen!

Höstfärger

Den första "snön" - eller snarare var det hagelskurar - för säsongen föll här igår, men under förmiddagen idag har solen lyst för att vid lunchtiden gå och gömma sig och släppa fram världens hagelskur igen.

Emellan varven så framträder dock de sedvanligt klara och fina höstfärgerna -

så också i vår trädgård.


Nästan hela färgskalan är representerad, men det syns bättre i verkligheten.

Johan - detta är en speciell hälsning till Dig, eftersom Du i år inte upplever svensk höst på plats.

Dagens huvudbry

Idag - den 1:a oktober 2009 - väldigt blåsigt och med regnet just nu skvalande utanför fönstret, så kanske man kunde pigga upp Er med lite knep och knåp.

Jag tog fram en tändsticksask och skapade denna bild av en glad hund; med svansen i vädret


Som synes så står hunden uppenbarligen med blicken riktad åt vänster - kanske har den fått syn på en annan hund.

Frågan till Er blir nu. Går det att genom att flytta endast två  tändstickor att skapa en hund som i stället tittar åt höger?
Vilka två tändstickor vill Du flytta i så fall?
Observera att hunden fortfarande skall vara glad; med svansen pekande uppåt.

RSS 2.0