Stretching

Att mellan varven ägna sig åt någon typ av motion har alltid varit viktigt för mig. Jag har ständigt genom åren haft detta i fokus och också enträget uppmanat mina närstående och arbetskamrater, att välja någon passande motionsform - vilken det är spelar inte så stor roll.

Ni har redan förstått, att jag sparkade fotboll i ungdomsåren, men har sedan drygt 25 år nu mest ägnat mig åt långdistanslöpning som motionsform. Det är ett praktiskt (och ursprungsnaturligt) sätt att röra sig på; man behöver visserligen ett par bra skor (tyvärr ganska dyra), men sen är det bara att sticka ut direkt hemifrån - oberoende om man bor i staden eller på landet.

För att förebygga skador inför - och för att öka på välbefinnandet efter (få bort mjölksyra) - ett motionspass så är stretching absolut att rekommendera. Man kan välja sitt eget program, eller så kan man få ytterligare tips genom att kolla på "nätet".

Vår katt Knut är kanske inte så mycket för själva motionsmomentet, men stretchingen är väldigt viktig för honom. Varje gång som jag kommer tillbaka från ett löppass, så är han nästan före mig ut på gräsmattan att dra igång sitt sträck-och-tänj-program. (Tyvärr syns Knuts minspel dåligt i denna förminskade bild, men det är obetalbart - kan jag berätta.)


På detta inlägg får jag nog räkna med en och annan kommentar från Australienfararen som snart blir proffs på området "skadeförebyggande och läkande rörelsemönster"?

Tema färger; sommarnyanser av blått

Blått är "min" färg - så den får inleda.

Himmel och hav utanför Prästens badkar vid Vik


Trädgårdssekoria - tyvärr verkade den vilda varianten längs vägkanterna (en av mina absoluta blomfavoriter) redan vara överblommad.


Petunia i kruka


Här är färgnyansen på väg att lämna det blåa; för att mer övergå i indigo - mot det violetta hållet. Det är en verklig skönhet som har blommat jätterikligt hela sommaren. 

Jag märker, att man inte kan klicka på mina bilder för att få dem visade i storformat - som Dina, Elin. Hur gör man - antar att det har med typ/format vid bildinläggningen att göra? 

Fotboll

Med tanke på allt prat om fotboll idag; för länge sedan så utövade även jag detta ädla spel.
Vår hemmaplan tillhörde Röddinge IF och var belägen mitt i den natursköna Fyledalen.
På den tiden det begav sig, var det en mycket välskött arena. De omkringliggande byarnas fotbollsentusiaster såg ständigt till, att allting var i bästa skick, men

idag är tyvärr bilden en annan.


Idag är allt ett vattensjukt kreatursbete; varken gräsplan eller den omkringliggande löparbanen går ej ens att skönja längre. Lite rester av staketet syns dock i förgrunden - och längst bak i bilden så skymtar omklädningshuset.

Till vänster hade hemmalaget sitt rum, till höger bytte bortalaget om och i mitten så huserade domaren.
Hemmalagets supportrar var oftast inte särskilt nådiga i sina bedömningar av domarns insats på planen, vilket ibland ledde till, att han fick fly ut bakvägen genom fönstret där - rakt ut i kobetet - för att rädda sig från "pöbelns" illasinnade framfart.

Min främsta fotbollsmerit var, att tillsammans med pojklaget (upp till 16-åringar) 1960 vinna Ystads Allehanda-cupen (omfattande lag från större delen av Österlen).
Som vinnare skulle vi därefter få möte ett motsvarande lag från västra Skåne. Det blev Björnstorps IF; på deras hemmaplan - och där tog äventyret slut.
Det var en söndagförmiddag på höstkanten och gräset var mycket halt  av den rikliga daggen. Vi kom i våra enkla gymnastikskor (den gamla blå typen) - det enda skodon som var tillåtet i vår serie. Men "Björnstorparna" hade riktiga fotbollsskor med dobbar - och då var vi chanslösa; det var som att springa i bara "hussesokkana" (stumplästen) på ett nybonat golv för vår del - och det lönade sig inte att lämna in någon protest.

Rapport från åkerkanten

Detta är det enda som återstår av det cirka 40 tunnland stora rapsfältet - nu på morgonen.


Tröskan har gjort sitt - några enstaka strån är lämnade längs kanten; i övrigt är det bara stubb son syns - och bonden har förmodligen väldigt nöjd vid det här laget hunnit transportera sitt svarta guld till en silo någonstans i närheten.
Vad skall man nu tugga på? De små oljerika fröna har varit goda att ta i munnen.
Men så går det vidare - får se vad bonden tänker sig härnäst i form av förberedelse för nästa gröda.

Meddelande till Johan

Kan meddela att Knut nu hittat ytterligare en plats att vila sin trötta kropp på; vi har tappat räkningen på hur många det är vid det här laget.

Med dåligt ljus - Knut sover ju! - så blir skärpedjupet därefter (allt enligt teorin)


För övrigt kan rapporteras att mattan ligger snett - nu igen, men det är förmodligen ingenting som bekymrar Knut. Vad som pågår i hans tankevärld är inte alltid uppenbart.

I grevens tid

Man kan lugnt säga, att det var i sista minuten som vädret nu ikväll blev tillräckligt tjänligt för rapströske av grödan direkt på rot.
Ett slagregn till hade helt säkert ödelagt resultatet, genom att baljorna då hade öppnat sig och släppt sina små frön direkt till marken. 
Sannolikt kommer grannen/bonden nu att köra den jättelika tröskan tills långt ut på natten.  

Det är mer än 40 år sedan, som jag själv rattade en skördetröska - och på den tiden var de lilleputtar i förhållande till dagens vidunder; jag kan därför inte låta bli att visa Er ett par bilder från åkerkanten, som Knut och jag nyss besökte.

Synd bara att jag inte kan förmedla ljudet tillsammans med bilden.


Bak på tröskan sitter ett aggregat som slutligt tuggar/skär resthalmen till "ingenting" - men det ryker.

Ett mysterium

Hemma har vi en långsmal gångmatta i ett likaledes långsmalt utrymme.

På bilden ligger mattan som den skall; någorlunda parallellt med väggarna
 

Varje gång man justerat mattans läge, så att den ligger rätt på golvet, så dröjer det dock inte länge, förrän man kan konstatera, att den minsann hamnat på snedden igen.
Detta är ett fullkomligt mysterium, som jag hittills (med min vetenskapliga bakgrund) inte funnit någon bra förklaring till.
Det är bara vi två vuxna som vistas hemma numera (plus Knut och Isak förstås) - och ingen av oss far ju fram som några vildar precis.

Tyngdkraftspåverkan (jordens gravitationskraft) borde man kunna räkna bort, eftersom golvet som mattan ligger på får förmodas vara helt horisontellt.
Likaledes kan magnetisk kraftpåverkan uteslutas, då mattan saknar magnetkänsligt material - och med största sannolikhet så kan inte heller elektrostatisk kraftverkan vara förklaringen; trots att mattan naturligtvis kan bli "statiskt" uppladdad.

Så vad tror Ni? Skulle det kunna vara "degkavlingslagen"?
Alla som kavlat en deg vet ju, att den då förflyttar sig på underlaget - av horisontaltrycket och det vertikala rullningstrycket som kaveln utövar på degen. 
Skulle en persons stillsamma promenad på vår matta kunna jämföras med kavlingsrörelsens effekt på en deg? 

Elin - Du som bakar mycket - vad tror Du om min degteori? (Sorgligt med Din elvisp - förresten.)


Kropp och själ

Det finns ett radioprogram som heter så - och som sänds i P1 på söndagsmorgnar. Idag så medverkade en professor i sjukgymnastik och delar av programmet ägnades åt motionsformen "baklängesgång/-löpning" som terapeutisk motionsform (ursprungligen kommen från Kina). 
Alla tar väl några steg baklänges då och då, så det är i sig inget märkvärdigt. Men här tog man upp effekterna av att hålla ett sådant rörelsemönster kilometervist i kontinuitet. 
En effekt är uppståndelsen, det verkar skapa hos alla runtomkring - men i det här sammanhanget så är det inte det centrala. 
Sålänge ett dylikt rörelsemönster "känns" ovant för kroppen, så krävs det ett högre medvetande i hjärnverksamheten (mer koncentration) för att styra inblandade muskler på ett korrekt sätt - och så småningom skapas också nya "kopplingsbanor" i hjärnan, vilket sades ha positiv effekt även beträffande övrigt (ny-)tänkande och idégenerering. 
Man övar upp sitt balanssinne och man kompletterar vissa muskelgruppers och leders arbetsmönster på ett positivt sätt; det vill säga - om man gör rätt och inte alltför "akkáva"  (abrupt) bara börjar kuta baklänges.

Jag får se, om jag har mod nog att byta ut några kilometer av min söndagsmilalöprunda till baklängesmarcherande. 
Det känns värt att prova. (Har ännu så länge ingen bra bild att illustrera detta inlägg med.)                 

I snigelfart

Vid ett besök i "Skogen" igår så möttes jag av denhär kompisen; majestätiskt framglidande i sin relativa ensamhet.


Som synes så är det ju en vinbergssnäcka med siktet uppenbarligen inställt på att komma bort från de heta cementplattorna fortast möjligt.
Snacka om snigelfart; bara några minuter efter att denna bild togs (jag skulle hämta lite redskap för att rensa i rabatterna) så var den totalt försvunnen.

Jag letade igenom hela rabatten intill för att vara säker på att inte skada den med skyffeljärn och hacka, men

den stod inte att finna någonstans där.

Lite senare såg jag, att den hade förflyttat sig ett par meter bort och "klättrat" upp för husgrunden och satt sig i skydd under väggbrädorna.
Men det som slår en, är ju hur snabbt den ändå måste ha förflyttat sig, trots att den i varje ögonblick såg ut att stå still.

Vinbergssnäckor kan jag någorlunda fördra, även om jag absolut inte (längre) skulle få för mig att äta dem. Vår gamla hederliga svarta (ibland helvita) skogssnigel har jag heller ingenting emot.
Däremot tycker jag (som många andra), att mördarsniglarna är vämjeliga varelser.
Faktum är, att den vanliga lilla "snäckesnigeln" nu på senare år vuxit så i antal, att även den börjar bli en plåga. På vissa ställen krasar det överallt, där man råkar sätta foten.  

Solrosfrön är bra till mycket

I sallader, i hälsokostblandningar, i bakverk, i müsli - ja nästan överallt så dyker dessa undergörande frön upp.

Själv är jag väl inte så begeistrad i detta frös påstådda förträfflighet i matsammanhang, men blomman - i vars mitt fröna växer fram - är absolut mycket vacker att titta på.

Och på tal om müsli - som kan köpas i affären för dyra pengar i ett otal varianter; man kan åstadkomma sin egen fattigmansmüsli genom att direkt på sin frukosttallrik med handflatan krossa två stycken knäckebrödshalvor - en rågrut och en havre.


Vissa färdigköpta müsliblandningar tycker jag till utseendet väldigt mycket påminner om de restprodukter som i riklig mängd ansamlades under en gammaldags stationärtröska; krossade kärnor, agnar, ogräsfrön och diverse annat som tröskan ratade. På Österlenskånska kallades detta för "smyllsche".

Våra ekorrar och många småfåglar - ja till och med fasanerna - äter gärna solrosfrön och det är lättförståeligt med tanke på energiinnehållet.
Jag har räknat ut, att via denna matare (och dess föregångare) så har det under årens lopp hittills "passerat" cirka 1½ ton (!) aptitretande solrosfrön. För det mesta brukar man kunna se en ekorrsvans hängande ut från mataren - dock inte idag till fotografens besvikelse.

Ett inlägg utan bilder

Efter att hela mitt yrkesverksamma liv (hittills) ha sysslat med forskning och utveckling inom informations- och datateknikområdet, så finner jag det lite ledsamt att erfara, att relativt många (oftast lite äldre) personer nästan tycks ha en fientlig inställning till vad denna "miljö" kan erbjuda idag.
Jag säger "ledsamt", för jag tycker verkligen, att man går miste om en hel del saker som annars skulle kunna berika och underlätta livet så mycket mer.

Om jag skulle försöka mig på en förklaring till varför det är så, så skulle den vara enligt följande resonemang.

Den urgamla världen (det universum) som funnits i miljarder år har vi alla fötts in i på ett naturligt sätt och anpassat oss till från barnsben. Jag tänker då på världsaltet/naturen med växter och djur som visserligen förändras - men som ändå utgör människans trygga bas.
Här väljer vi - omedvetet eller inte - på ett naturligt sätt att bara "nyttja" ett mindre urval av alla möjligheter som står till buds. Vi känner inget tvång (åtminstone kände inte från början) att i varje stund vara medvetna om och "vistas i" hela denna för oss oändliga omgivning.  

Det moderna informationssamhället som efterhand vuxit fram med datakommunikation/internet, mobiltelefoni et cetera utgör på sitt sätt nu ytterligare en dimension i den ursprungliga världen.
Det är ju nästan en egen värld i sig, skulle man kunna säga - och här tror jag förklaringen ligger i varför ungdomar (även ungdomligt sinnade äldre) har så mycket lättare att finna sig tillrätta.
För dem så har både den gamla världen och den betydligt nyare info-världen funnits med från medvetandets början och därmed utgjort den naturliga totalmiljön.

För oss lite äldre så har vi sett info-världen från att vara ingenting - till att växa sig allt större och större och te sig mer och mer oändlig.
Under den resans gång är det inte svårt att tänka sig, att man ger upp - om man känt tvånget att försöka hänga med i allt - och överger det mesta av den världsdimensionen.

Men - för Guds skull - skippa det betraktelsesättet snarast möjligt; ingen kan någonsin "totalgreppa" vare sig den gamla världen eller den nya info-dimensionen. 
Välj ut och nyttja det som är bra - och låt resten vara, men ge åtminstone detta infosamhälle och den moderna datatekniken en ärlig chans utan ett alltför snävt begränsande.  

Jag skriver detta fullt medveten om, att de som jag mest vänder mig till med mitt inlägg troligen inte brukar läsa bloggar överhuvudtaget - och då blir det precis som i kyrkan, där prästen "skäller" på de stackars närvarande; varför så få kommit till gudstjänsten. Det är ju de frånvarande som borde höra bannorna.       

Va - ska "dom" flytta nu?

Bilen full av flyttkartonger


Nej absolut inte; det är bara delar av australienfararens bohag som tillfälligt behöver magasineras på annan plats.

Det här typen av småflyttar - några få kartonger i taget, när andan faller på - är ganska behagliga att genomföra.
Annars får jag säga, att flytta ett helt bohag efter många års inboende, som när vi flyttade hit för snart 17 år sedan, det betackar man sig verkligen från att behöva göra alltför ofta.
Det positiva med en flytt - å andra sidan - sägs ju vara det goda tillfället att göra sig av med en massa onyttigt bohag och skräp, men frågan är ändå om detta uppväger alla vedermödorna. 
Men det kloka är nog att se flyttarna (en eller flera gånger) som en naturlig del i vars och ens livsutveckling.  

"Våt som en hund"

Ja - varför heter det så egentligen? En genomblöt kråka - till exempel - är ju bland det mest eländiga man kan se i det hänseendet.
Igår kväll blev det plötsligen ett sådant "bööst" väder som tydligt illustrerar, varför folk såväl som fä försöker komma under tak fortast möjligt.

Det började med en oroligt mörkblå himmel i sydväst


och sedan kom både sträng åska och rejäla störtskurar (man ser regnstrilarna tydligt).


Detta är bara en illustration till dialektordet "bööst". En tryckt stämning kan också upplevas böös i den meningen, att man drar sig för att kliva in i ett dylikt sammanhang (diskussion/dispyt) om det uppleves vara alltför laddat.

Några av åskurladdningarna skedde rakt ovanför oss.
Som Ni vet, så kan man avgöra närheten genom att registrera tidsskillnaden mellan blixtljusskenet och den tillhörande knallen.
Ljusintrycket är ju närmast momentant (fortplantas med 300 000 000 meter/sekund), medan ljudets löptid är fullt märkbar (300 meter/sekund). Det vill säga, att om blixt och knall är åtskilda med 3 sekunder, så är åskan cirka 1 kilometer bort.

Sevärdheter i Skåne

Staden Lund är den enda plats i Skåne som jag finner "kvalificerad" nog att omnämnas på samma dag som Baldringe. 
Övriga städer och orter är naturligtvis också OK, men de spelar så att säga i en lägre division.

I Lund kan man uppleva det mesta; från urgammal kultur till modernt stadsliv - med mycket akademisk luft att inandas.

Vad sägs till exempel om en daglig promenad i Lundagård - oasen mellan Domkyrkan och Universitetsområdet?
Där kan man spatsera på den nyligen restaurerade professorsgången - utan att för den sakens skull vara på väg till någon egen promovering. Även utsocknes besökare kan känna sig välkomna där. 

Ursäkta mig - Isak!

I presentationen av prominenta familjemedlemmar så glömde jag totalt bort vår kanin - Isak.

Han är en dvärgvädur med kraftig man; en så kallad lejonkanin.


Eftersom han har helskägg och oftast ett hjässhår som "står po enna" - med andra ord ett riktigt vetenskapsmannauseende (kanske rent av professorslikt), så var det ganska givet att han skulle uppkallas efter en sådan person - och då finns det ju många att välja bland.
Men så plötsligt en dag så trillade poletten ner - och i samband därmed så blev namnvalet självklart.
När någonting faller ned, så uppför det sig ju som gravitationslagen predikterar - och den lagen formulerades ju som bekant av Isac Newton.  

(Katten Knut är uppkallad efter en gammal - i ur och skur - cykelburen lantbrevbärare som en gång i tiden var verksam hemma på Österlen. Den bakomliggande historien är dock ganska långsökt.)

Du skall icke "tvesula"

Att halvsula eller helsula är två vedertagna begrepp avseende reparation av slitna skodon. Skomakarna (åtminstone Mr Minute) gör ju fortfarande sådana arbeten för att förlänga livet på gamla ingångna trotjänare.

I min begreppsvärld är "att tvesula" närbesläktat, men i en helt annan tillämpning.
Tvesula är där liktydigt med att - förutom smör - ha dubbla pålägg på mackan; till exempel både ost och korv samtidigt.
Detta ansågs vara ytterst olämpligt; ett veritabelt brott mot god etikettsed - rena slyngelfasonerna.

Antagligen betraktades det så gravt, att det borde kunna räknas in bland "de nya" sju dödssynderna, som Sveriges Television just nu efterlyser förslag på?

Bilden är arrangerad; dylika extravaganser förekommer naturligtvis inte i vårt hushåll. 

Ett gott råd från en som vet

Väl medveten om att det finns verkliga proffs på området inom släkten så vågar jag ändå sticka ut hakan och uppmana dem det berör att snarast påbörja bärjningen av årets rapsskörd. 
Vid min dagliga inspektionsrunda bort till åkerkanten kunde jag nämligen konstatera, att grödan nu är så pass mogen, att en strängläggning är att rekommendera.  

Se själva; så förstår Ni?


Jag ger mig tusan på, att efter alla dessa heta dagar så kommer det att komma några rejäla slagregn, som annars skulle tröska rapsen där den står upprätt (alldeles gratis) - och det vill man ju inte vara med om. 

Dags att fira jul redan?

Knappast - fast man kan ju undra, när amaryllisarna redan står i full blom.


Som synes så är det ju utomhus - och dessutom i alldeles nya betongkrukor.
Jag tar självklart åt mig äran för, att blommorna verkar trivas i min hemgjorda skapelse. Fast  å andra sidan så förstår jag då inte, varför persiljan - strax intill i en likadan kruka - snarast verkar vilja hoppa ur sin fångenskap.


Att tillverka dessa krukor var inte helt lätt; nedan ser Ni bilder av den komplicerade gjutformen.

Formdelarna plus armeringsnätet var för sig - färdiga för ytbehandling


Komplett form med ytterdel och innerdel med centreringsguide på plats


Semestertider

Idag är det minsann "hitt"; som Piraten skulle ha uttryckt saken.
För alla som har semester - och gillar värme och sol - så är detta naturligtvis perfekt.
Jag tror också att Österlens bönder för tillfället är fullt tillfreds med torrväder; nu när grödan snart skall mogna till skörd.

Som pensionär ser man kanske inte det där med semester på samma sätt, som när man var fullt aktiv i ett vanligt dagligt jobb.
För egen del tror jag ändå bestämt, att det är viktigt (även för en pensionär) att räkna in och avsätta tid för en semesterperiod. Att vara pensionär är ju i sig ett "arbete" också; i vart fall innebär det definitivt full sysselsättning.

Jag återvänder ständigt i tankarna till böndernas leverne. Semester var något väldigt exotiskt för dem i gamla tider; något påfund som bara fanns i staden.
Å andra sidan var man noga med att ta en kort paus i arbetet när solen stod som högst på dagen. Det så kallade "middesbeded" (lunchrasten) var nästan heligt, om arbetssituationen inte lade hinder i vägen. Att efter maten lägga sig på dyschatellen i ryggläge en kort stund - med en Ystads Allehanda över ansiktet - skänkte verklig och behövlig avkoppling.
Tyvärr var det sällan som Mor i huset hann med detta, eftersom det alltid fanns disk efter maten att ta hand om.

Numera blir det alltför sällan, som man lägger sig efter lunchen med en tidning över huvudet, fast Knut är förståndigare än så - och se här hur han intagit ryggläge för en stunds ljudligt snarkande (tycks gå lika bra utan tidning).

Kan man lita på skatan?

(Bild ur Ornitologiska föreningens arkiv)


Det sägs ju, att en skatas plötsliga uppenbarande på tomten förebådar ett oväntat besök.
I morse dök hör upp fler skator än vanligt som vandrade omkring utanför entrén, men nu har jag väntat hela dagen - och inte har här dykt upp någon besökare.

Visserligen gjorde sopbilen ett besök strax efter skatorna, men det gör den ju alltid varannan tisdag.


Så vad skall man tro? I det här fallet är nog skatornas besök mer kopplat till deras intresse för att finna någon godsak i gatans för tillfället utställda sopkärl.

Om det kliar intensivt i ens vänstra öga, så är det bara att sätta sig ner och invänta ett "förargligt" besök. 
Detta har ingenting med skator att göra, utan är bara ytterligare ett gammalt talesätt, som man fått sig ipräntat från barnsben.  

Hör gärna av Er

Bloggens egendomliga namn kommer sig av att bloggägaren har sina rötter i den skånska myllan på gränsen till Österlen - en bondby med gamla anor, där kyrkan ser ut såhär:


Pensionärslivet innebär bland mycket annat också att deltaga i skötseln av familjens trädgård:


Till familjen räknas självklart hittekatten "Knud", som antagligen anser sig vara den rättmätige fastighetsägaren:  

RSS 2.0