Skolstart - hur gick det?

Förra gången det begav sig var för snart 60 år sedan, så lite spänd var man ju alltid. Men frånsett att inga föräldrar var närvarande, så var proceduren idag snarlik.
"Fröken" - en av institutionens två professorer - började med att hälsa alla välkomna. Sedan fick vi elever i tur och ordning säga våra namn och några korta ord om oss själva.
Att jag var den äldste i samlingen var ju inte så oväntat, men det verkade inte vara något problem; jag blev direkt betraktad som en "vanlig student" i gruppen.  

Institutionen för Kognitionsvetenskap tillhör - organisatoriskt sett - filosofiska fakulteten och är belägen i Lundagård; i det så kallade Kungshuset - där vi också kommer att ha merparten av föreläsningar och laborationer.

Entrén till Kungshuset är en välkänd Lundaportal


Efter en kortare presentation av kursinnehållet som sådant, så inbjöd "fröken" oss till en gemensam tipsfrågerunda i Lundagårdsområdet - med efterföljande varm-korv-och-bröd-lunch i det fria.

Här håller "fröken" och en medhjälpare på med att duka upp förtäringen på en parkbänk


Korven intog vi sittande i en stor ring direkt på gräsmattan - à la lekskoleklass, men det var hur trevligt och passande som helst.

 

 


"Paj" på hjärnan?

Man kan ju undra - tänker kanske någon i bekantskapskretsen - nu när pajer verkar vara det enda saliggörande. Står det verkligen rätt till där uppe; har han rent av fått "tomtar på loftet" också?
Men jag försäkrar, att allt är under kontroll; det är bara så väldigt enkelt och "rahennt" (smidigt/praktiskt) att tillreda en smulpaj - och väldigt gott att avnjuta resultatet därefter.

Ingredienserna till en bärsmulpaj syns här


Hoppsan - det saknas visst en viktig ingrediens på bilden; vilken är den?

Efter 30 minuter i ugnen så är pajen klar


Att spisa en nygräddad varm paj tillsammans med kall vaniljglass och nybryggt Zoegas-kaffe - det slår det mesta.

När vi ändå är inne på ämnet "hjärna", så måste jag berätta, att jag imorgon sätter mig på skolbänken på nytt för en universitetskurs i kognitionsvetenskap.
Det hela handlar om en tvärvetenskap som försöker förstå mekanismerna bakom hjärnans styrning av, hur vi: lär/tar intryck, tänker, förstår och handlar i det dagliga livet - från vaggan till graven.

 




Lunchmeny

Dukat för lättlunch i det fria (tidningen - inte att förglömma för den andliga spisen)


Kanske inte en lunch värdig en lördag i slutet av augusti - men som fredagslunch var den helt OK.
Det gäller att passa på möjligheten att vistas ute så långt ut på säsongen som möjligt. Tids nog kommer vädret att tvinga en att flytta inomhus igen.
Är det minsann inte ett par höstlöv som singlat ner på bordet redan? Pilarna börjar fälla blad redan innan sommaren är slut, men håller sedan på med detta ända tills frosten börja sätta in. Bland våra lövfällande träd är väl annars boken det träd som har kvar löven längst? De sista gamla löven faller ju inte förrän nya är på väg nästkommande vår.

Tema färger - en fortsättning

Vissa blå och lila nyanser har illustretats i tidigare inlägg - och här följer nu några andra färgtoner.

Vitt, rött, gult och grönt (tyvärr en något suddig bild)



Mest gröna nyanser


Färger och färgblandning är ett väldigt intressant ämnesområde som det finns mycket att läsa om för den vetgirige.

Färgerna man ser i naturen (bortsett från specifika optiska fenomen) är ett resultat av en fysikalisk blandning av olika mer eller mindre monokroma färgtoner. Det är samma infärgningsprincip som tillämpas varje gång man till exempel blandar fram en speciell vattenfärgsnyans i sin färglåda (färglådeblandning).

I den mer tekniska världen så åstadkommes önskade färgnyanser enligt andra blandningsprinciper. I presentationen av bilder i TV-sammanhang eller digitalkamerasammanhang (digitala displayer) så nyttjar man additiv färgblandning.
Där sker ingen "fysikalisk" ihopblandning av olika färgelement, utan väldigt tätt liggande (var för sig åtskilda) pyttesmå grundfärgspixlars olika intensitetsstyrka adderas av det mänskliga färgseendet till en sammanhängande total färgbildsyta.  
Betraktar man en sådan bild via ett kraftigt förstoringsglas, så kan man lätt urskilja dessa grundfärgspixlar; vanligtvis röda, gröna och blå. Pixlarna kan ha lite olika ytform (runda, rektangulära , etc) lite beroende av vilken teknologi som valts.

Slut på friden nu?

Nej inte alls - snarare tvärsom.
Efter att ha fyllt en hel 10-litershink till bredden med smakliga små plommon (sviskon), så måste man känna sig mer än nöjd. Vårt enda kvarvarande plommonträd börjar få några år på nacken nu - och dess grenar blir bara färre och "ynkligare" för varje år som går.

Trädet står ganska nära en sommardammande grusväg; så bäst var att ge plommonen en rejäl vattensköljning i stora vaskhon först.



Rubriken refererar till ett tidigare inlägg, där jag citerade en gammal lärares cria i en poesidagbok: "Må du ständigt hava frid - i de gula plommonens tid".

Men våra plommon är väldigt snälla och skonsamma mot magen, så det är bara att käka på.  Trots detta - så går det ju ändå inte för två personer att inom rimlig hållbarhetstid sätta i sig 10 liter plommon. Så vad göra? Jo det blev frysen direkt för det allra mesta - och då är ju det "problemet" ur världen; fast bara tillfälligt. Det kommer ju en dag då plommonen skall ur frysen igen.
Vi tar tacksamt emot förslag till recept för anrättning av djupfrysta plommon. (Jag antar att stenhårda plommon direkt från frysen inte är så goda att stoppa i munnen direkt.)

Lund - varmast i landet idag igen

och enligt meteorologerna samtidigt den stad som ligger på jumboplast i årets soltimmeliga. Hur går detta ihop?

Man kan ju undra var någonstans i staden som dessa observationer görs, för ute i de östra delarna så tycker jag, att vi har upplevt  sol nästan varenda dag.

Men strunt samma - dagens topptemperatur om +26.4 grader har säkert gjort att många lockats att bada ute i det fria; inte bara i Lund utan på många andra platser också.

Vill illustrera detta med en bild från Prästens badkar, som just vid den aktuella tidpunkten för fotograferandet var fyllt till bredden med nytt friskt badvatten.

Medel mot ryggont?

Vaknade igår morse med rejält ont i ryggen. Det var stört omöjligt att ens försöka att böja sig framåt, så jag planerade för en dag i någotsånära stillhet. Men så blev det ju såklart inte.
Försiktiga sträck-och-tänj-övningar har tidigare hjälp mig att kurera ryggsmärtor, så eftersom husets alla fönster var rejält skitiga; varför inte sätta igång med

fönsterputsning.


Att putsa fönster innebär ju ganska behagliga sträckövningar för ryggen - och efter att ha harvat huset runt med hink, trasa och skrapa så kändes ryggen helt OK. 
Hur kommenterar mina närstående medicinska experter detta?

(Hur ryggen känns idag - är det nog bäst att tala tyst om.) 

Goda råd skall man lyda!

Jag har väntat på ett lämpligt tillfälle att testa Elins råd med att "leka" i halmbalar; och idag var det just ett sådant tillfälle.

Här har jag - med inte så lite kraftansträngning - tagit mig upp på en av dagens moderna jättebalar i tonklass.


Med kameramobilen (självklart en Sony Ericsson - vad annars?) placerad på marken och med självutlösaren startad, så gällde det att snabbt kravla sig upp på ett av dessa väldiga och otroligt kompakta halmblock. 
Det gällde ju också att passa på tillfället då bonden var i andra änden av fältet, för att inte väcka hans uppmärksamhet i onödan och det gällde också att inte exponera sig alltför mycket för alla förbipasserande på "Spåret" - en söndag i fint väder så är där lika mycket folk i rörelse som på Möllevångstorget i Malmö (minst).  

Så värst mycket "lek" blev det nu inte tal om; efter en 7-8 km's löpning så är man redan ganska mör och måste spara på krafterna för att säkra hemgången.

Jag vet, att för min lantbrukande broder så är halmhantering med jättebalar vardagsmat just i dessa skördedagar, men för mig som en gång i tiden bara kört ett pressekipage för löspressade småbalar, så var detta en helt ny upplevelse.

Den insatte kan naturligtvis se, att det är frågan om kornhalm på denna bild?

Efterlysning

Härom kvällen råkade jag på TV se ett kort avsnitt av en repris av "Kvarteret Skatan". Det var Johan Glans och David Batra som just skulle inta sin medhavda lunch mitt under sitt pass som badvakter.
Båda hade med sig smörgåsar i gammaldags "madalådor" av aluminium - och efter att ha kollat på varandras mackor så undrade David, om de skulle byta.

Detta med att byta mackor känner man ju igen från sin tidiga skolgång, då alla - i vart fall på landet - hade med sig ett "smörmadapaket" hemifrån. Somliga hade också en flaska mjölk nerpackad i ränseln.
Det hände väl, att även jag var inblandad i detta bytesförfarande ibland. Men så plötsligt under en lång period så var det ingen som visade intresse för att byta med mig.
Jag tror, att jag under ett helt års tid - varje skoldag - enbart hade "smörmada" av kavring; dock utan smör men med hemkokt isterflott och hemlagad rökt prickig korv som pålägg.
Jag var vädigt förtjust i sådana mackor och ville absolut inte ha något annat, men tydligen hade mina klasskamrater helt andra preferenser.

Så vad var det jag egentligen efterlyste? Skit i det  - nu har jag ju redan presenterat mitt inlägg; så bildillustrationen kommer ändå för sent!
Jo förresten - om någon har en bild av den sortens gamla "madadosa" med botten och lock i tunn aluminiumplåt, så vore jag väldigt tacksam för att få den bilden mig tillsänd.

Sagt och gjort

Det fanns ett uttalat önskemål om en "nallebloggning" - och för att illustrera ett sådant inlägg, så krävdes en viss möda och inte så lite genomliden vånda heller.

Men här är resultatet i varje fall.


För den av Er som följer med i bloggosfärens centrala delar, så är det inte så svårt att inse, vem som är ägare till alla dessa mjuka och fina "nallar" - och det är nog också bara den rättmätige ägaren som kan veta hur många nallarna är, men försök gärna räkna dem Ni också. Rätt svar kanske dyker upp så småningom?

Vad jag förstod av åldernallen, så ville han göra sig till tolk för övriga på bilden och sända en hälsning till ägaren på andra sidan jordklotet.

"Rötter och nötter och frukt och bär"

Ber härmed att få komplettera ett tidigare inlägg med en fruktbild.

Dessa blå plommon - eller snarare sviskon - börjar bli ätmogna nu.


Johan - faller de här frukterna Dig bättre på läppen än min tidigare bärrepresentation i form av rönnbär?

På tal om plommon - så kommer jag att tänka på ett litet poem, som vår gymnasielärare i franska  hade satt samman.
På den tiden var det ganska vanligt att flickorna hade en poesibok, där de samlade dikter och liknande från vänner och bekanta. En speciell trofé var nog att fånga någon lärares skrivning.
Ovannämnde lärare berättade under en lektion mycket stolt, att han till en flicka en gång i tiden hade skrivit in följade lilla rim i hennes poesibok: "Må Du ständigt hava frid - i de gula plommonens tid".

Detta var en dubbelbottnad text i den meningen, att gula plommon ju är goda; så det är lätt att föräta sig och därmed inte få någon "frid" i magen. Vidare inbjuder ett dignande plommonträd till att palla frukt - och då är det väl efteråt tveksamt med "friden" i sinnet också.

Jag kan fortfarande se lärarens mycket nöjda min över sitt alster, när han i ett belåtet leende drog munnen ända bort till örat.


Vad kan man dra för slutsats

av denna bild?


Jo - för det första att Knut verkar ha haft det långtråkigt i natt och därför försökt att muntra upp tillvaron med lite "åka kana". Vidare kan man inse, att det regnat och att Knut därför varit rejält lerig under tassarna. Vindrutan har han inte klarat utan att ha rutschat "tasslöst" utför, men tydligen räddats av ett tvärstopp mot torkarbladet.

Kattor gör tyvärr såhär  ibland - hoppar upp på bilar till bilägarnas förskräckelse. Det är naturligtvis ett otyg, men det sämsta man kan göra i den situationen är att skrämma ner katten. Då - om inte förr - så kommer definitivt klorna fram. Om katten däremot får gå ner av egen fri vilja, så blir det på sin höjd några tassavtryck - och aldrig några repor i lacken av utfällda klor.

En tom geléburk ...

... berättar


Inläggsrubriken skulle mycket väl kunna vara hämtad ur en skoluppsats på lågstadiet, men så är ingalunda fallet. Detta är en rykande färsk rapport - skriven av en vuxen expert på godsaker; som härmed identifierar sig med burkens gestalt.  

Själv var jag nyligen en förpackning åt barnmat på burk (bloggarens kommentar: hur hade den då hamnat just där i Blentarp?), men sedan fick jag äran att fyllas till bredden med en utsökt god hemmakokt vinbärsgelé.
Ni anar inte så många positiva omdömen om färg, konsistens och smak som hördes från de middagsätare, som med högsta förtjusning syntes tömma mitt innehåll alltför snabbt.
Så vilket blir mitt öde nu? Det ser ut som diskvattenhon närmar sig - blupp, blupp ...

Bloggaren själv igen: Kära värdfolk - ett jättestort tack för den trevliga 60-årsfesten och för den kluriga tipsfrågerundan - utan vars vinster vi aldrig hade fått njuta av "slibb". 

Kaveldun kan man äta

Ja - så sägs det i vart fall; och det skall dessutom vara en delikatess. Jag har inte provat själv - och jag har heller inget recept att rekommendera åt Er.
Det är honblomställningen (sittande under hanblommorna) som går att äta; det vill säga den del som snarast liknar en långsmal mullvadskropp (ryggsidan) - eller en väldigt fet brun cigarr.
 
Att denna växt "blommar" nu är en indikation på, att sommaren går mot sitt slut - och som jag i ett inlägg tidigare påpekat, så upplever man dessa årstidsväxlingar väldigt påtagligt, om man regelbundet befinner sig på "Spåret".

Behövde pausa under dagens löppass och passade då på att fotografera bredkaveldunet (T.Latifolia) i spårets dikesren.



Stadsbor och landsbygdsfolk

"Stabba o bynnor" - ja det var den gängse uppdelningen av befolkningen på den tiden det begav sig; det vill säga för oss på landet och i staden (läs Ystad) som var i 12 - 13-årsåldern.
Av stadens yngre medlemmar ansågs vi alla från landsorten som bönder med gödsel under tofflorna. Även folket från de mindre tätorterna - som Tomelilla - räknades av "Ystadsslynglarna" in under beteckningen bönder.

Men det hela var någon form av ömsesidig "hatkärlek", för innerst inne visste man på båda sidor om nyttan av varandras samexistens. På min tid gick det aldrig till några direkta handgripligheter av det allvarligare slaget, även om det var nära någon enstaka gång; Ystads "springsjasar" var väl de som ibland var farligt nära att tigga stryk av oss från landet.

Ett av stadens konditorier låg (ligger fortfarande) nära busstorget i Ystad och där väntade vi ju dagligen på busstransport  - från skolgången inne i staden - tillbaka till våra respektive hemorter.
Konditorns son - allmänt kallad "bakelsen" - var en typisk sådan retsticka, som från familjens balkong strax ovanför bagerilokalen ofta stod och kastade glåpord på oss "bynnor" i busskön. Men han fick sina fiskar varma.
Stående på balkongen var han en lätt måltavla för oss pricksäkra snöbollskastare - och inte hade han begåvning nog att hålla balkongdörren stängd, så många snöbollar hamnade långt in i lägenheten. Undrar vad hans föräldrar tyckte om det?

En annan sak som var lite "riskabel" - och som nog var unik för vår familj; såvitt jag kommer ihåg - var att med jämna mellanrum hämta hem en stor burk senap.
Föräldrarna skickade - med någon av oss söner - den tomma jättestora glasburken för påfyllning (har tyvärr glömt i vilken butik). 
Att transportera densamma genom stadens gator - så stor att den inte gick att dölja i skolväskan - väckte ju lätt "den lede fi" .

Jag har senare (som varande stadsbo själv) förstått att förhållandena här i Lundatrakten var desamma. Här var det Sandby-"bönderna" som var de speciella kontrahenterna. De betraktades som fegisar som till exempel varje gång det började falla lite snöflingor på vintern begärde - och fick - lov från skolan att åka hem i förtid, medan stadsungarna vackert fick sitta kvar. Sådant har efterlämnat djupa spår i medvetandet.

Här hade jag tänkt illustrera dagens inlägg med några lämpliga bilder, men då jag inte hittar några sådanda, så får Ni hålla tillgodo med en avfotograferad tavla; föreställande Ystads Maria-kyrka med omnejd.

Motsvarande bild från min hemby har Ni redan sett i denna bloggs allra första inlägg.


Det finns insjöar på Öland!

Lite överraskande för mig - som kanske slumrade till på just den geografilektionen - så finns det en relativt stor insjö uppe i norra delen av ön.

Detta är Hornsjön - i storlek som Sövdesjön; fast grundare - som nu också tjänar som färskvattenkälla åt delar av norra ön.


På Stora Alvaret finns det också ett par vattensamlingar - eller snarare mossar med ett vattenstånd starkt beroende av årsmålet som sådant; det vill säga nästan uttorkade ibland.

Den största heter Möckelmossen och just nu, så innehåller den ganska mycket vatten omgivet av lite frodigare grönska i form av bland annat den vackra gulblommande Ölandstoken.

 

Prima dass

I Lerkaka på Öland finns detta stilrena och propra frilandsavträde (i funkisstil?).


Den dagliga tillsynen och skötseln handhaves av Vägverket och på tavlan bredvid dörren kan man avläsa senaste inspektion, status och signatur.
Visst blir man glad, när man för en gångs skull finner ett rent och snyggt dass, när nöden är som värst?

Nu är det väl inte främst på grund av trängande behov, som man söker sig till Lerkaka - utan fastmer för, att där finns fem välbehållna väderkvarnar uppställda på rad; ständigt öppna för allmänheten.

Öland

Egentligen är jag inte alls begeistrad i att köra på Ölandsbron. Det känns verkligen "igneligt" att färdas rakt upp i himlen på högbrodelen.
Men vad gör man inte för att komma över till Öland  igen för att fortsätta uppleva allt som finns där. Det finns mycket att se på hela ön, men vi har fastnat speciellt för naturen och sevärdheterna på den norra delen - Alvaret besöker vi naturligtvis alltid också.

Vi kan rekommendera ett mycket prisvärt och gemytligt pensionat i Sandby - strax norr om huvudorten Löttorp.
Därifrån är det bara en kort promenad till ett av våra favoritställen: Högby hamn - med ett väldigt rikt fågelliv och färggrann växtlighet.

Högby hamn är ingen hamn, utan en bukt på östsidans norra del i ett fågelskyddsområde (som dock får beträdas efter 1/8). På bilden syns inte några fåglar direkt (hägrar, skarvar med flera hade redan lyft), men färgerna är väldigt närvarande.


För att "balansera" det hela så måste jag också ta med ett favoritställe på västra sidan (i höjd med Blå Jungfrun). Det är raukarna i Byrum.

Det står att läsa om dem, att det tog 40 miljoner år för de cirka 4 meter höga lagerformationerna att bildas - och sedan att havets mångtusenåriga nötning bearbetat dem till dessa för ön helt unika stoder.


Var och en finner naturligtvis sina favoritställen; detta är bara ett smakprov av våra.

Att snickra är kul

särskilt om man har bra verktyg - och det har jag. Mina forna arbetskamrater hade nämligen det goda omdömet att förära mig en massa nyttiga saker i samband med min pensioneringsdag.
Som söndagssyssla valde jag att realisera en mycket enkel "konstruktion", men naturligtvis kunde jag ändå inte låta bli att nyttja ett par av dessa avancerade verktyg:

min fantastiska pelarborrmaskin (väl användbar till annat än borrande också)


och min proffssticksåg (en verklig allround-såg)


Men vad blev så resultatet av dagens snickerimöda; jo - inte en cykelpedal, men väl - ett cykelställ.


Jag hoppas, att både den nuvarande ägaren och den förra ägarinnan kan se, att cykeln är väl omhändertagen.
Sadeln behöver nog bytas förstås  - men det har ju inte med stället att göra.

Kloka ord?

Jag lyssnade för ett tag sedan på ett föredrag av en känd Norrlandsprofessor. Han hade tidigare varit kirurg, men ägnade sig nu på gamla dagar åt att delge sina livserfarenheter i form av föreläsningar och seminarier runt om i landet.

Ett av hans specialintressen är tydligen evolutionsvetenskap; om hur männniskans utveckling har sett ut genom tiderna. Han yttrade bland annat, att människan borde leva mer av: "rötter och nötter och frukt och bär" - som det en gång i tiden var.

Håll med om att frasen i sig låter väldigt poetisk och rytmisk att ta i sin mun.
Att döma av årsmålet nu så borde hans rekommendation ha stora förutsättningar att gå hem;

gott om nötter i buskarna


och rönnarna dignar av bär.


("Rötterna och frukten" får Ni föreställa Er själva.)
 

På tal om solrosor

I ett tidigare inlägg så berördes ju ämnet solrosfrön - och att man kan ha väldig glädje av, att se alla fåglar som ivrigt besöker trädgårdens utspisningsplats, där solrosfrön verkar vara den klara favoriten.

Nu har någon av våra flygande matgäster uppenbarligen velat skänka en tacksamhetens tanke tillbaka till oss fodervärldar genom, att alldeles själv ha släppt ett frö för groning på passande ställe i trädgården.

Se här - kunde man ha valt en mer iögonenfallande plats?

Blåeld och stenpäron

Blåelden är ytterligare en av mina absoluta favoriter bland de vilda blommorna. Vanligtvis så ser man den längs vägrenar och dikeskanter där jordmånen kan vara ganska mager.

Det här exemplaret är fotograferat vid kanten av "Spåret" och blommar tappert trots, att dess rötter måste hålla tillgodo med enbart grus och stenar; tydligen ett mineralinnehåll som gynnar blåelden.


Man kan ju undra, hur blåeld och stenpäron hänger ihop - men det har med tidiga minnen att göra.
Längs en av markvägarna hemma växte det alltid rikligt med blåeld och intill samma väg - en bit därifrån - så hade tidigare generationer av gårdsbrukare öppnat ett mindre grustag.
I den grusgropen stod (kanske står det fortfarande kvar?) ett stort och prydligt päronträd - och när blåeldens blomningssäsong närmade sig sitt slut, så visste man, att det inte dröjde länge, förrän man kunde börja äta av de välsmakande små avlånga stenpäronen.

"Tröu som en hillad tokke"

Jag hade ett ärende in till centrum igår.
Trots allt prat om att Lund är så dött på sommaren, så var det ändå mycket folk ute i rörelse på gator och torg.

Man kan inte låta bli att observera personers beteende ibland, särskilt om det avviker på något sätt.
Självklart har man rätt att gå på sitt eget naturliga sätt utan att bli påhoppad för det, men igår såg jag ett par personer som verkligen "trödde som en hillad tokke".

På rikssvenska blir  innebörden att: trampa - ta steg - som en tupp med hillor kring benen.
Hilla var en sorts kort kedjeboja med klovar i vardera änden, som självklart inte var avsedd för höns utan för att hålla styr på lite större kreatur som häst eller ko.
En hilla på en hästs framben förhindrade till exempel att den skenade iväg från sin betesplats - och med hillor på en kos bakben så satt man lite tryggare på sin pall när kon skulle handmjölkas.

I överförd bemärkelse - med tillämpning på människa - så innebär detta en gångart med väldigt korta nästan snubblande/snavande snabba steg. (Hoppsan - där blev det visst en allitteration!)

Hardebergaspåret

Rubriken syftar på den gamla järnvägen mellan Lund och Harlösa, som numera inte alls är någon spårbunden transportled för folk och gods. Räls och syllar försvann redan på tidigt 60-tal, men tack och lov så har banvallen fått ligga kvar och tjänar nu som naturskön (motorfordonsfri) led mellan tätorterna.

Ingen ände så långt kameraögat når.


Detta är också mitt favoritstråk för långdistanslöpning i motionssyfte året om. Många har undrat över, hur kul det kan vara att alltid springa på samma till synes oändligt långa och  tröstlösa sträcka. 
Men faktum är, att man blir varse årstidsväxlingarna på ett mycket påtagligt sätt och den ändlösa vyn tränar absolut upp ens förmåga till uthållighet; att inte ge upp förrän man är framme vid målet - hur jobbigt och enformigt det än må kännas.
Detta har jag ständigt haft mycket nytta av i det övriga livet också.

En baksida

En av Lunds mera kända baksidor kan domkyrkan där visa upp.


Oftast när man går förbi, så höjer man inte blicken tillräckligt mycket för att lägga märke till alla de vackra detaljerna i utsmyckningen.
I denna den äldsta av kyrkans delar så finns kryptan med jätten Finn omfamnande en av de många olikformade pelarna.

Kyrkklockorna aktiveras normalt efter ett urgammalt tidsmönster, men i lördags var det något som inte stämde. Vi råkade gå förbi just vid 12-slaget - och det var sig inte alls likt. Hela slagserierytmen var förändrad till oigenkännlighet. Vad var det som hände - är domedagen nära?

Kungsmarken

Jodå - det blev en långpromenad igår kväll. Efter en kort cykeltur på Hardebergaspåret så var vi framme vid Kungsmarken.
Vi är ofta där; inte för att spela golf på den välkända banan som arrenderas av Lunds Akademiska Golfklubb, utan för att koppla av en stund med en långpromenad i de kulturhistoriskt intressanta markområdena.
Där finns 2500 år gamla gravlämningar från järnåldern och där finns också rester av bosättningar från medeltiden cirka tusen år tillbaka. Men framförallt så är hela området präglat av en rik fauna och flora - mycket väl värd att studera under årets alla tider.
För den intresserade så finns mycket att läsa på nätet; sök på "Kungsmarken" (eller ännu bättre - ta Er dit ut någon gång).

Hela områder genomskäres av en dalgång och i dess mitt ligger en liten långsmal sjö - benämnd Glomsjön.


Här ute brukar man kunna höra årets första näktergal och gök. Många tar sig hit för att njuta av alla orkidéer som finns i markerna på området.

Landskapet vårdas på ett väldigt bra sätt genom klubbens försorg inne på själva golfbanan. I övrigt är det gutefår på ena sidan och kor och hästar på andra sidan som hjälper till att hålla landskapet öppet och levande. 

Igår kväll samlades några kor vid "vattenhålet" för att släcka törsten.


Golfentusiasternas nybyggda klubbhus inrymmer också en alldeles utmärkt restaurang med varierande och god mat samt ett mycket trevligt värdskap.


Vi spelar som sagt inte golf - och inte heller faller vi för frestelsen att plocka med oss några förlupna golfbollar.
I sammanhanget kan jag inte undanhålla Er ett inlägg ur Åke Catos blogg: om en golfklubb som tröttnat på bolltjuvar och därför hade satt upp ett anslag med följande lydelse: "Any persons caught collecting golf balls on this course will be prosecuted an HAVE THEIR BALLS REMOVED".
Det är ord och inga visor!

RSS 2.0